Igår var det helt underbart ljuvligt soligt varmt vårväder, det firades bl.a med att fixa igång båten för sommaren och grillining. Sommaren verkar verkligen vara på väg nu, och jag njuter för fulla muggar. Brukar jag varje år se fram emot sommaren så här mycket?

Jag har inte så stora sommarplaner i år, kanske det har att göra med att en av dem som jag kommer att vara mest med och vanligtvis smider planer med har varit i Nya Zeeland hela året och inte kommer hem förrän i juni. Jag saknar henne!!! Nåja, jag tänkte i alla fall dela med mig av de sommarplanerna/drömmarna jag har:

Jobba på posten. Åtminstone hela juni och juli. Känns bra att ha jobb där igen och att jag för en gångs skull fick veta det väldigt tidigt, och det var skönt att inte behöva söka något annat. Tycker synd om alla mina vänner som stressar med det och skickar in ansökning efter ansökning utan resultat. Att jobba på posten innebär otroligt tidiga morgnar, men varje helg är ledig och jag brukar vanligtvis sluta ganska tidigt så man har också eftermiddagarna och kvällarna ledigt.

Vara med vänner. Massor. Speciellt med två av dem har jag på känn, hehe. Ska bli ljuvligt att få vara med Tavi igen!

Fota mycket. Jag gör det allt för sällan, men vill ju föreviga denna tid av mitt liv.

Vara ute massor. I min fantasi ser jag hur jag cyklar varje gång jag vill ta mig från en plats till en annan. För på sommaren är det ju alltid otroligt fint väder, finns inte en enda regning dag, eller hur?

Förhoppningsvis delta i ett dansläger i Belgien. Jag har ansökt till Dance dance dance - Summer school som ordnas för finländska och belgiska ungdomar i Belgien. Bara tio stycken från Finland får dock möjlighet att åka, men jag hoppas verkligen att jag kommer med för programmet låter så härligt! Det skulle ske i början av augusti.

Flytta. I slutet av sommaren kommer jag att vara tvungen att flytta igen. Vart har jag ingen aning om haha, men det får vi ju se sedan.

Ärligt talat har jag ingen aning om hur min sommar kommer att se ut. Men jag har på känn att den kommer att bli alldeles ljuvlig. Och jag hoppas verkligen på att vädret kommer att vara bra!

  Skulle vara världens härligaste om vädret kunde vara som det var i Nya Zeeland...

Har ni några planer för sommaren?

Tanken som jag nu kommer att presentera väcktes i vintras när jag tillsammans med rumskompis gjorde test som skulle berätta vilka vilka yrken som passar oss, och det gång på gång frågades om man värdesätter en rik fantasi eller en realistisk uppfattning mera, om man är typen som drömmer och fantiserar eller den som står med båda fötterna stadigt på jorden, och så vidare. Då insåg jag nämligen, att jag har båda dessa egenskaper. Och inte vet jag vilken som är starkare eller vilken jag tycker är viktigare.

Jag beröms ofta för att jag är så realistisk, står med båda fötterna på jorden, och har en så klar uppfattning om verkligheten. Samtidigt drömmer jag om att dansa i melodifestivalen, att bo ovanför molnen och att bli världens äldsta människa, och skrämmer min pojkvän när jag pratar med mjukisdjur och försöker övertala honom om att de visst har känslor. 

Är det det här som min lärare menar när hon säger att jag har en så underbar och värdefull attityd? Att jag klarar av att drömma hur stort och galet som helst, och till och med ibland vågar tro att mina drömmar kan bli verklighet, samtidigt som jag är väldigt verklighetstrogen och ser på livet med öppna och klara ögon. 

Jag förstår inte varför det alltid ska vara antingen eller. Lika bra kan det ju vara båda. Jag älskar att drömma och skämta och flyga ovanför molnen. Men jag älskar också att på allvar planera och hitta på BCDE..ÅÄÖ-planer. Det är möjligt att både fantisera och tänka realistiskt. Det är möjligt att tro på magi och samtidigt vara en väldigt logiskt tänkande person. Det är möjligt att befinna sig bland stjärnorna men ändå stå stadigt på jorden. 

Och vet ni vad? Det är underbart att leva på det sättet. Ni får gärna följa med mig. 

Idag när jag åkte tillbaka hem hit efter veckoslutet blev jag som vanligt på söndagar väldigt trött, och min plan var att tillbringa kvällen med The Sims. Lyckligtvis var det idag valdag här i Finland och jag hade glömt min rösträttslapp hemma så jag var tvungen att först komma hit och sedan gå till vallokalen, istället för att genast gå dit från bussen. Så när jag röstat var det så vackert väder att jag bestämde mig för att gå en liten omväg istället för att gå raka vägen hem. Omvägen byttes dock snabbt ut mot en skogspromenad och plötsligt hade jag tillbringat nästan två timmar av min kväll på promenad. Jag hittade en ny väg och den var underbar och det var så skönt att vara i skogen så min trötthet byttes ut mot fullständig livslycka. Det är så härligt att gå i naturen med solen skinandes över en trots att det är kväll, och när solen börjar gå ner blir det nästan ännu finare. Jag plockade tussilagon och vitsippor och konstaterade att det nog är vår på allvar nu (fick dock idag höra att jag säger så varje dag haha).

Jag längtar massor till sommaren, solsken varje dag och varmt väder. Samtidigt som jag verkligen inte vill att den här skolan tar slut. Det är bara 3,5 veckor kvar! Jag är inte redo ännu, jag är inte klar här. Vill fortsätta. Plus att jag märkte idag hur många ställen här finns som jag inte ännu utforskat haha, så inte kan jag ju åka härifrån! Buhuu. Men jag ser fram emot sommaren också. Och nästa höst. Vad jag nu kommer att göra då. Åh, jag bara bollar omkring med mina tankar hela tiden, jag har ju redan nog bestämt mig för vad jag ska göra; jag har sökt till psykologi och socialpsykologi. Och kommer jag in till någon av dem är det ju ingen fråga om saken, då börjar jag där. Ändå vägrar min hjärna vara tyst: är jag säker på att jag inte vill till någon dansskola? Vad ska jag göra om jag inte kommer in? Skulle jag klara av att vara ett år borta från mina närmaste, även om Tavi och jag redan varit ett år ifrån varandra? Vad vill jag allra mest? Jag vill så mycket!

Nu har jag suttit och tittat på en massa dansskolors hemsidor så klockan har redan blivit tio, och därför tänker jag nu avsluta och gå och lägga mig. Måste komma in i bättre vanor igen. Ha det fint, sköt om er och njut av våren. Solen är din vän.

Jag älskar bloggplatsen funktion att i menyn länka inlägg som man skrev för ett/två/x år sedan. Det ger livet perspektiv, man hänger med i vad som hände för hur länge sedan och får en enkel chans att minnas gamla tider. Idag var det speciellt intressant att se vad som hände för två år sedan. Jag var på besök till min nuvarande skola. Det som gör det extraroligt är att jag idag hade ett s.k vårsamtal med min lärare, där hon bl.a nämnde det där, att jag tog kontakt, frågade om man fick komma på besök, kom och bekantade mig, blev motiverad att söka hit, och sedan kom hit. Jag planerar och genomför mina planer, sa hon. 

En väldigt lockande sak med den här skolan var att man får använda danssalarna även utanför lektionstid.  

Det var ett alldeles härligt samtal vi hade! Jag fick höra så stora och underbara ord om mig själv att jag bara satt där så tacksam och lycklig och till mig att jag inte visste vad jag skulle säga till svar. Vilken fin bild hon har fått av mig under detta år! Och naturligtvis började jag igen en gång fundera massor på min framtid. Det räckte med att hon sade att hon var förvånad över att jag bestämt mig för att göra annat än dansa. Men vi båda konstaterade, lika som jag konstaterat med andra medlemmar från dansfamiljen, att jag antagligen kommer att hitta något sätt att kombinera allting. Lite panik fick jag när hon sa att det är svårare att komma in till psykologi än till en dansskola, hehe, men kommer jag inte nu söker jag igen nästa år. Åtminstone om jag inte kommer in till socialpsykologi heller. (Haha, hon tänkte faktiskt rekommendera socialpsykologi som B-plan innan jag sa att det var det.) Just nu funderar jag på om jag borde kolla vilka utländska dansskolor som ännu har ansökningstid kvar, för om jag inte kommer in till skolorna jag vill till skulle jag hellre gå i en dansskola ett år än att gå till socionom... (Jag börjar tänka som alla andra, att socionom är på för låg nivå för mig haha, nä men visst är jag en universitetsmänniska, univeristet eller dansskola är nog det som gäller för mig.) Haha, åh jag älskar att tänka på sådant här, och som ni ser så har jag nog tydligen inte helt valt bort dansalternativet ännu, men jag har nog bestämt mig för att det är till psykologiutbildningen som jag vill helst. Punkt slut. (Detta är orsaken till att jag slutar fundera på andra alternativ när jag bestämt mig för ett: jag slutar annars aldrig fundera och bestämmer mig aldrig.)

Det var alldeles härliga ord jag fick höra idag, jag skulle gärna dela med mig av alla, men jag borde verkligen gå i duschen nu (jag avslutar alla mina inlägg så känns det som haha), plus att det skulle kännas lite som att skryta, trots att det inte är jag själv som sa de där sakerna om mig. Men ni kanske förstår, om jag säger att hon bl.a sa att jag har möjlighet att ta mig mycket längre än de flesta andra. Därför ska jag alltid sätta ribban högt! Ajaj, kapten! (Förlåt, jag är lycklig och jag är trött, då blir det så här.)

Njut av livet, fina människor! <3

När vi var i Berlin besökte vi en dansskola, en treårig dansutbildning. Vi fick vara med på en improtimme och sedan visade de oss några koreografier och teknikserier. Och, såklart, kom längtan tillbaka till mig. Längtan om att få gå i en dansskola. Eller, jag går ju i en dansskola nu, men längtan att fortsätta kan vi väl säga. 

Efteråt var jag igen ganska kluven. Jag vet ju att jag är sådan, att först funderar jag länge på något, sedan bestämmer jag mig för någonting och funderar inte alls längre på andra alternativ. Sedan jag bestämde mig för att inte söka vidare till dansskolor har jag inte ens låtit mig själv fundera på att ändå göra det (endast korta stunder som varit mest på skämt, att jag har konstaterat att det nog skulle vara ljuvligt men ändå hela tiden vetat att jag inte ska göra det). Och nu när jag såg en sådan dansskola, jag såg en del av deras vardag, slogs jag av en sekunds panik: är det verkligen klokt av mig att inte ens försöka? För jag märkte hur mycket jag skulle älska det, och jag tänkte på hur mycket jag verkligen älskar att dansa. Är det faktiskt rätt att slänga bort möjligheten till dans på heltid? 

Ja, jag ångrar lite att jag inte har sökt till någon dansutbildning (till vissa skulle jag ju ännu ha tid, men). Samtidigt vet jag att jag inte skulle ha tid för att söka på allvar både till dans och till psykologi och till socialpsykologi. Och skulle jag komma in till både psykologi och en dansskola (måste tänka så för att komma fram till vad jag egentligen vill), så skulle jag antagligen välja psykologi. För jag vill verkligen hjälpa människor. Och dansa kan jag göra ändå. Och det kommer jag att göra också, såklart. Och vem vet, kanske jag blir en dansterapeut eller något i den stilen haha?

Jag älskar att dansa.

Wow, vilket händelserikt år jag har bakom mig! Titta här:

(Eftersom mitt internet är så långsamt och jag inte bara vill ha text tänker jag använda bilderna från 2012, lite konstigt men det får vara, hehe.)

När klockan slog 2014 befann jag mig i London med världens bästa bästis. En perfekt start på året och precis vad jag behövde för att klara av månaden som stod framför mig. Januari 2014 är nämligen en månad som jag kommer att minnas som en av de stressigaste månaderna i mitt liv. Huh! Det var sista månaden i gymnasiet vilket innebar en massa inlämningar och prov. Tyvärr har jag inte min dagbok här, men jag antar att det var ganska många tårar som föll den månaden. Förutom skolstress hade jag nämligen annat jobbigt i mitt liv också, något som fortsatte genom hela året, en del dagar värre än andra. 

Naturligtvis var det mycket roligt bland med stressen också. Jag dansade tre gånger i veckan och vi började jobba med danspjäsen Siri-iriS som jag hade huvudrollen i. Något av det roligaste jag har gjort i hela mitt liv! Kära danspartner och jag tillbringade en lördag i Helsingfors där vi tittade på Snödrottningen på nationalbaletten. Jag träffade Tavi när vi hann. Med klassen hade vi Abi-lärarmiddag vilket var rätt så kul haha. Och så var det förstås de två sista veckorna i skolan som vi varje dag hade utklädningstema, i olika grad uppskattat av lärarna. Bra sätt att handskas med stressen, om du frågar mig.

Sista januari var också sista skoldagen och det firades med plättfest hemma hos mig tillsammans med fina vänner (det var länge sedan det). Haha, åh det var en SÅ rolig kväll! 

Studentskrivningar, Penkkis och dans. Och vänner och kalas. Hade vårens första studentskrivning, dvs. textkompetens, samt tyska hörförståelse. Utöver det hade vi muntliga förhör och jag läste såklart självständigt också till alla skrivningar. Vi hade penkkisförberedelser och så själva penkkisdagen, superroligt! Annars inget speciellt i februari, ganska mycket tid gick till det som hade med skolan att göra, det var första månaden på läslovet så allting kändes nytt och man trodde att man hade all tid i världen haha, jag dansade fortfarande och var med vänner så mycket jag hann (speciellt med Tavi eftersom det var sportlov och hon var hemma). Och melodifestivalen på lördagskvällarna får vi ju inte glömma.

En till stressig månad, mars. Studentskrivningarnas månad. Jag började dansa fyra gånger i veckan, de veckor jag hade möjlighet. Jag läste på studentskrivningarna. Speciellt psykologi. Jag skrev modda, matte, psykologi och tyska. Vi deltog i ett UNG KULTUR-evenemang med dansgruppen. Jag åkte till Stockholm på ett behörighetsprov. Mitt i studentskrivningarna. Bara på skoj. Bara för att få en till upplevelse i bagaget. Jag deltog i en artistskola. Jag var med vänner (efter studentskrivningarna) och jag köpte en ny dator. Sanna Nielsen vann Melodifestivalen och jag skrek av glädje.

Bara för att jag inte förstår mig själv tänker jag nu dela med mig, dag för dag, av två veckor i mars:

Måndag 10.3: Modersmålsskrivning

Tisdag: "Dansens kväll"

Onsdag och torsdag: Ingenting annat förutom läsning

Fredag: Generalrepetition inför

Lördag: Dansevenemang, dit hela dagen gick

Söndag: Till Stockholm

Måndag: I Stockholm

Tisdag: Hem från Stockholm och dans på kvällen (=läste så gott som ingenting på tre dagar)

Onsdag: Matteskrivning och dans

Torsdag: Dans

Fredag: Psykologiskrivning

Lördag: Artistskola

Söndag: Artistskola

Måndag: Tyskaskrivning

--> FRIHET!

Allvarligt talat, är jag inte lite galen?!

Hursomhelst, när studentskrivningarna var över var det bara dans och vänner och göra VAD JAG VILLE som gällde.

I april var min huvudsyssla något så härligt som dans. Fyra gånger i veckan var det vanliga danslektioner och Siri-iriS, utöver det jobbade jag självständigt med mitt slutarbete, som jag dessutom visade i slutet av april. Annars fortsatte jag att umgås med vänner, gjorde vad jag ville, tog dagen som den kom. Bloggade massor, njöt av att ha ny dator. Njöt också av det härliga vårvädret som höll på att bli sommar. Dessutom åkte jag och tittade på fantastiska Jesus Christ Superstar på ÅST två gånger, wow! Det enda måstet i april var att ordna med allting som skulle ordnas till mitt resestipendium som jag fick, och det som försvårade allting en smula var att detta måste ske i hemlighet.

Maj. Siri-iriS månaden. En väldigt händelserik månad! På det sättet att mycket stort hände. Vi hade Siri-iriS övningar, pressinfo, och så våra föreställningar, och det var härligare än jag någonsin kunnat drömma om. Minns ännu känslan när vi efter premiären tog emot alla applåder, åh jag skulle ge vad som helst för att få uppleva det igen! Helt underbart att få bli någon helt annan för en stund och bjuda publiken på en del ur Siri-iris liv. Ljuvligast av allt var dock att vi gjorde det tillsammans, så härliga dagar och kvällar tillsammans med alla dansvänner! Dessutom hade vi vår vårkonsert där jag fick mitt avgångsbetyg för fördjupade studier och officiellt sa hejdå till något som varit som en andra familj för mig i tio år. Jag levde på faktumet att jag skulle dansa med dem ännu några gånger under sommaren (och sedan också deras första dansvecka på hösten hehe).

Det var dock inte bara dansen jag blev "färdig" från. Sista maj blev jag också student. En härlig morgon, dag, kväll och natt. Det var så svårt att förstå att jag inte ens tänkte på att det var sista gången vi var i skolan, då på dimissionen, så jag sa aldrig hejdå till mina lärare. När jag följande dag insåg det tänkte jag börja gråta, för att jag ville säga ordentligt hejdå till min modersmålslärare. Heh. Är man dum i huvudet, så är man.

Studentkvällen var jag för första gången "ut", som man säger här, alltså till en pub/bar/vad det nu heter, vilket för många var en väldigt stor sak. Själv tyckte jag inte det, för inte drack jag ju alkohol för det. Hur som helst blev det en kväll och natt som jag antagligen kommer att minnas för resten av mitt liv, inte för att jag var "ut", utan för annat som hände.

I maj läste jag också till inträdesprov och hade också ett redan då, jag började sommarjobba lite nu som då, jag träffade fortfarande vänner och var ute och njöt av sommarvädret som plötsligt upphörde.

Haha, oj vilken härlig månad juni var! Min väggkalender (som är den enda källan förutom bloggen jag har här just nu för att komma ihåg januari-augusti) är helt fullproppad. Jag jobbade. Jag gick på inträdesprov och blev antagen till min nuvarande skola, världens bästa skola, vill aldrig lämna den. Jag dansade med mina härliga dansvänner. Jag tillbringade alla dagar utan tre med människor jag håller av. Och så förstås den lilla detaljen att jag fick en pojkvän. En helt otroligt underbar månad!

De två första veckorna i juli tillbringade jag 24/7 med Tavi och Romeo, som båda skulle försvinna ur mitt liv på ett eller annat sätt för en tid framöver. När jag fortfarande hade sommarlov kvar åkte den ena till Nya Zeeland för ett år och den andra in i armén. Så inte en enda dag gick utan att jag träffade åtminstone en av dem. Dessutom hade vi parkkonsert med dansgruppen vilket var underbart! 

När två veckor hade gått åkte jag till Tjeckien, mitt resestipendium jag fick från gymnasiet. Så de två följande veckorna befann jag mig där, och som ni kanske minns var det en resa med väldigt varierande känslor från min sida. Sist och slutligen var det nog en otrolig resa, och jag är väldigt glad för att jag fick möjlighet att vara med om en sådan upplevelse.

Tillbaka i Finland tillbringade jag all tid jag fick med någon som fyllde på mitt behov av kärlek igen, hehe. Andra vänner träffade jag också, och fortsatte på jobbet.

I augusti var det jobb och flytt som gällde för det mesta. Veckosluten tillbringades med Romeo, sådär som resten av året, och på veckorna träffade jag en annan vän när det passade. Som jag redan nämnde deltog jag också i mina gamla dansgruppers första danslektioner, vilket var både härligt och hemskt. Ljuvligt att jag fick den möjligheten! Dessutom hade vi en sista "föreställning" tillsammans, en dansstig ute i naturen.

I slutet av månaden BÖRJADE JAG I VÄRLDENS HÄRLIGASTE SKOLA! 

September var en "allting är nytt"-månad. Sakta med säkert ställde jag in mig i mitt nya, underbara liv. Hade svårt att förstå att allt dansande var min skoldag. Att detta verkligen var min vardag och inte bara något läger. Precis som resten av året lärde jag mig mycket nytt och fick massor av nya vänner. Njöt av livet, förutom när ensamheten grabbade tag i mig och tårarna vällde över. Vet inte riktigt vad jag ska säga, min vardag var underbar men finns inte så mycket att skriva om kanske.

Oktober började med något helt otroligt; först min tredje Sanna Nielsen-konsert (och hon kände igen mig!), och sedan Lindsey Stirling! Wow, fantastiska upplevelser, helt otroligt!

Sedan var det vår första dansafton som innebar mycket arbete, stress, och framför allt glädje. Hur roligt som helst! Efter det fortsatte vardagen som vanligt fram till höstlovet, som naturligtvis tillbringades med Romeo.

På ett sätt var ju min vardag något speciellt, för varje dag här är speciell och jag fick fortfarande vara med om en massa nytt, men inget tillräckligt stort för att nämnas här hände riktigt. Vi började arbeta med vår slutproduktion i skolan.

November innebar som vanligt Kulturkarnevalen (Bollywooddans) och födelsedag och allt vad hör därtill. Förutom det innebar det nya vänner från Sverige, ensamhet inombords trots vänner "utombords", kvällsaktiviteter med studeranderådet, beställande av flygbiljetter till Nya Zeeland, köpande av tåtossor, klippning av håret efter flera år, och mycket kärlek från flera håll. Samt min härliga vardag. Dessutom bestämde jag mig för att jag inte kommer att söka vidare till dansutbildningar efter detta år, hur mycket jag än tycker om att dansa insåg jag att min vilja att hjälpa andra är ännu starkare.

I ungefär tre veckor fortsatte min vardag ännu i december, med förgyllning av musikalträningar och medverkande i teaterlinjens musikalföreställning vilket var hur otroligt roligt som helst, något av det roligaste jag någonsin gjort! Jag älskar den här skolan! På grund av detta, julen och Nya Zeelandsplanering blev de tre första veckorna av december otroligt stressiga för mig, men mest för att det fanns så mycket jag VILLE göra, och stress är aldrig lika hemskt om den orsakas av sådant man tycker om. Veckosluten tillbringades fortfarande på samma underbara sätt.

Lördagen 20.12 åkte jag iväg till Nya Zeeland för att hälsa på världens bästa Tavi, och där tillbringade jag resten av året. Mera om det får ni dock höra senare!

Till sist ännu den här listan:

Vilket är ditt bästa minne från det här året?
- VARFÖR GÖR JAG SÅ HÄR MOT MIG SJÄLV?! HUR SKA JAG KUNNA VÄLJA ETT FAVORITMINNE FRÅN DET HÄR OTROLIGA ÅRET?! Åååååååh, jag har hur många underbara minnen som helst från det här året ju! Omöjligt, det här är omöjligt. 

Mina planer för framtiden ser redan nu annorlunda ut än senast jag skrev om dem. Det känns som om en massa möjligheter plötsligt öppnades när jag insåg att jag inte ska bli yrkesdansare/danslärare (den som ännu tror att det skulle bero på någon annan än mig själv får nog ta och fundera på om hen verkligen känner mig. Jag känner bara att om man ens lite tvivlar på att man vill bli dansare, kanske det inte är en så bra idé. Skulle jag ge mig in i en sådan karriär vill jag nämligen satsa allting. Och när andra sidor av mig själv växer starkare än min dröm om att dansa i melodifestivalen måste jag väl följa mig själv.), och nu har jag igen en massa alternativ. Hur jag inte alls tänkte på dessa i våras när vi skulle söka vidare förstår jag inte riktigt, men mycket hinner väl ändra på den här tiden.

Just nu är inte socionom längre mitt första alternativ. Visst är det skönt att ha platsen där, inte skulle jag ha något emot utbildningen knappast, så för tillfället tänker jag att jag börjar där om jag inte kommer in någon annanstans. Strax efter att jag "preliminärt bestämt mig" för socionom började jag fundera på om jag kanske ändå hellre skulle studera psykologi. Innan jag hunnit komma underfund med vad jag hellre skulle göra fick jag tipset att söka till en högre utbildning än socionom, eftersom det är i en yrkeshögskola. Så började jag titta på sådana utbildningar och blev som vanligt alldeles ivrig. Just nu står mitt val mellan psykologi, socialpsykologi eller "utbildningslinje för socialvetenskaper". Hmm... Alla tre på olika håll i Finland dessutom. Varför ska jag alltid vara intresserad av så mycket, jag skulle vilja börja på alla de där utbildningarna! Visst kan jag ju söka till alla tre, men hur som helst måste jag rangordna dem och möjligtvis också bestämma vilket inträdesförhör jag ska satsa mest på. Nåja, jag har ju tid ännu. Även om det är en farlig tanke för alldeles strax är 2015 här! (Ännu närmare för mig än för er hehe.) Men vänta bara när det är dags att söka, skulle inte vara förvånad om jag då tänker på något helt annat sätt igen haha. Snälla hjärna, bestäm dig!

Ibland i livet tycker vi någonting, vi tror stenhårt på någonting, och vi kan vara säkra på att vi alltid kommer att vara av samma åsikt. Men, mycket kan hända med tiden och plötsligt kanske vi inser att vi har ändrat oss. Att vi tycker något annat, har börjat se på saken på ett annat sätt. Om vi tidigare varit väldigt bestämda med vår åsikt och möjligtvis låtit alla i vår närhet veta om att vi tycker så kan det vara otroligt svårt att erkänna, ens för sig själv, att man inte tycker så längre. Jag tror att det är väldigt viktigt att ändå våga vara ärlig, åtminstone med mig själv. Det är mänskligt och absolut förståeligt att man börjar se på saker på andra sätt när nya saker händer och mycket i livet förändras.

Det som verkligen svider i mitt fall handlar om ganska löjliga saker som inte alls är aktuella ännu. Sådant som jag tror att ganska många har åsikter om ganska tidigt i livet. Jag har varit säker på att jag ska flytta bort från Finland. Jag har varit säker på att om jag vill ha barn i framtiden ska jag adoptera en flicka. Absolut inte biologiska barn. 

Nuförtiden har jag inte lika starka åsikter om det där. Finland är helt okej, men visst skulle jag hellre bo i t.ex Sverige. Jag vill nog helst flytta bort från Finland, men det känns inte som ett absolut måste längre.

Mina barn-"planer" har nog påverkats mycket av att jag alltid föreställt mig själv som singel hela livet. Jag har aldrig kunnat tänka mig mig själv ha en pojkvän. Så en orsak till adoption har förstås varit att jag tänkt att jag kommer att vara singel. En annan för att jag verkligen vill ha en dotter för jag känner att jag skulle få en närmare relation till en dotter än en son plus att jag själv vet hur det är att vara flicka. En tredje för att jag absolut inte vill gå igenom något som krävs för att få biologiska barn. Och en fjärde för att det redan finns så många barn i världen som behöver en familj. Just nu är det ju dock så att ett mirakel har inträffat och jag har fått en pojkvän (det är faktiskt snart ett halvt år sedan), inte vilken pojkvän som helst heller, utan världens bästa, och kanske det är orsaken till att jag ser på saken på ett annat sätt. Kanske jag inte kommer att vara en singelmamma. Evynne Hollens har fått mig att tro att graviditet och allt det där kanske inte behöver vara så hemskt. En son skulle inte vara lika svårt om han hade en pappa. Med tanke på min fjärde (och överlägset mest mogna) orsak skulle jag fortfarande hellre adoptera, men jag känner nuförtiden att jag nog skulle vara öppen för att diskutera saken med min partner. Haha. Dessutom känner jag inte heller lika starkt längre att jag inte skulle vilja ha flera än ett barn. En son och en dotter, en adopterad och en biologisk, kanske? Haha, detta är ju verkligen inte aktuellt ännu, men jag tycker bara om att fundera. Och allt det här säger jag alltså för att jag vill visa att man ska våga erkänna om man börjar tänka på ett nytt sätt. Världen går inte under fastän någon säger "Vad var det jag sa?" eller "Jag sa ju att du nog skulle ändra dig." Har ni läst "Tango är min passion"? Gör det för att se att dumma principer och barnslighet kan få förfärliga följder.

Orsaken till att jag tänker på detta nuförtiden beror dock inte på de där obetydliga tankarna och åsikterna. Det är nämligen några större förändringar som hänt i mina tankar riktigt nyligen. Gällande min framtid det också, men på ett mycket mera seriöst sätt. Ni kanske läste mitt inlägg som jag skrev för några veckor sedan om att jag plötsligt insåg att jag inte vet vad jag vill göra efter det här året. Det är kanske ganska förståeligt att jag har tänkt mycket på det nu den senaste tiden. Och jag tror att jag vill ta emot studieplatsen som jag redan har och börja studera till socionom. Och det känns verkligen konstigt eftersom jag så länge har drömt om att bli yrkesdansare, min högsta dröm har i flera år varit att dansa i Melodifestivalen. Men plötsligt känns just det inte lika viktigt längre. Jag älskar fortfarande att dansa, det handlar inte om att jag skulle ha tappat gnistan eller gett upp eller börjat känna att det inte är något för mig. Nej, det enda det handlar om är att lusten att hjälpa andra har blivit ännu större. Det känns mycket mera som jag att börja jobba med något där jag får hjälpa, göra en inverkan i andras liv, än att börja jobba med något bara för att jag älskar det, speciellt när jag älskar det andra alternativet också. Dessutom, om jag får säga det själv, tror jag att jag skulle bli en bra socionom (vad exakt jag vill jobba med vet jag inte ännu), och dansa kan jag ändå göra. För nej, jag kommer nog verkligen inte att helt sluta dansa. Fastän jag aldrig sagt "Jag ska bli yrkesdansare", jag har alltid sagt att jag detta år ska bestämma mig för om jag vill det eller inte, men att det "just nu" har känts som om det är det jag vill, så känns det lite dumt att det nu plötsligt inte är vad jag vill. Och visst tar det lite emot att säga det. Trots att jag gör de flesta väldigt glada när jag berättar att jag vill bli socionom istället, hehe. Det är ganska ljuvligt på ett sätt när man berättar det för människor som stöttat en med dansen, men som ändå reagerar med lättnad och säger att de tycker att socionom är ett bättre val. Från en synvinkel känns det i och för sig lite surt, vill man vara riktigt negativ kan man ju tolka det som "Tack för att du äntligen växt upp och insett vad som är bäst för dig, jag har alltid vetat att det skulle vara bättre", men ser man det från en annan synvinkel ser man människor som stöttar en i vad man gör fastän de själv tycker något annat. 

Ännu är jag inte HELT 100% säker på att det blir socionom, men det känns nog som ett bra val för mig. Den senaste tiden har jag flera gånger fått höra att jag borde satsa på att hjälpa människor, att jag verkar vara bra på att lyssna på andra, att jag skulle bli en bra psykolog, att jag har en bra bakgrund för att bli socionom, och jag känner själv (som sagt) att det skulle vara passande för mig. På inträdesprovet fick jag som vanligt höra att jag var rätt så tyst när vi hade en gruppdiskussion (fastän jag ansträngde mig och uttalade mig flera gånger, men jag kan ju inte säga något om jag inte har något att säga), men därefter följde ett nytt slut. Vanligtvis är det "Försök säga mera, var inte så tyst, våga ta plats" och så vidare, men den här gången sa personen "Men kanske det är just din roll. Kanske du hellre lyssnar på andra och uttalar dig sen när du har något att säga." Och det kändes otroligt bra. Detta, är något jag tänker prata om en annan gång. 

Nu har jag erkänt att man kan ändra åsikter med tiden. Det behöver inte vara en så stor sak. Man behöver inte reta andra för att de ändrar sig. Och blir man retad behöver man inte ta åt sig. Så om någon säger åt mig "Jag visste att det skulle bli så", "Vad var det jag sa?" eller "Hah, du som var så säker då, du som sa att du alltid skulle tycka så", eller något annat i den stilen, så kan jag färdigt säga att jag inte tänker delta i diskussionen. Våga vara ärlig med dig själv du också!