Torsdag, och ännu var Alina inte alls färdig med allting som skulle vara gjort tills mamma och pappa kom hem. Hon hade dammsugit och torkat damm och så, men bara som en vanlig städning. Tvättkorgen och diskbänken var tomma, för det var ju något som Alina också hade nytta av. Men huset var inte alls i ordning inför julen. Hur kunde någon tänka sig att hon skulle lägga ner all sin lediga tid på städning när hon äntligen kunde dansa fritt? Trots det tänkte Alina gå till torget för att se på luciatåget. Det hörde ju till. Lucia var en tradition som hon uppskattade nästan mera än själva julen. 

Lucias mörka hår var vackert tillsammans med den vita klänningen, de vita, långa ljusen och den gröna kransen. Det var så stämningsfullt när hela det ovanligt långa luciaföljet sjöng så klart och fintHimlen i min famn. Alina började gråta av värmen som spreds inom henne, den gick från hjärtat ända ut i fingrarna och ner till tårna. Det var bara snön som fattades...

En liten pojke som sett hennes tårar närmade sig blygt, men hon märkte inte honom förrän han försiktigt gav henne en kram. Eller rättare sagt; gav hennes ben en kram. Alina blev så rörd, så utan att tänka lyfte hon upp honom i famnen.

- Varför gråter du? frågade pojken, och såg på henne med sina stora, klara ögon.

- Det är så fint, förklarade Alina.
- Men då ska man ju vara glad, inte ledsen, tyckte pojken.

Alina log.

- Ja, du har rätt, förlåt, skrattade hon och torkade bort sina tårar. Vad heter du, min vän?
- Mathias.

- Vilket fint namn. Jag är Alina. Tycker du att Lucia är fin?

Mathias sken upp.

- Mmm, alla är fina. Också du, och också jag.

Alina blev så rörd att hon inte visste vad hon skulle säga. Hon kunde inte minnas att någon förut hade sagt att hon var fin. Hennes ögon fylldes av tårar igen. Men nu såg Mathias på luciaföljet som var påväg ut, så han märkte det inte.

- Tack. Ja, alla är fina, viskade hon och kramade om honom lite hårdare.

När luciaföljet var borta såg Mathias på Alina igen.

- Är jag inte tung att ha i famnen så länge? undrade han.
- Nejdå, jag orkar nog, log Alina.
- Mamma brukar alltid säga att jag väger som om jag ätit sten efter att jag varit i hennes famn ett tag. Du är stark.

Alina skrattade till.

- Var är din mamma nu?
- Vi kan gå och söka upp henne om du vill?
- Det kan vi göra.

Alina släppte ner Mathias och så gick de hand i hand genom folkmassan i jakt på hans mamma.

Efter en stund fick Alina plötsligt syn på kvinnan som hittat henne i parken den där kalla söndagsmorgonen. Samtidigt utbrast Mathias Där är hon!, släppte hennes hand och sprang iväg till en lite yngre kvinna som stod och pratade med den vänliga kvinnan.

Alina tvärstannade. Hon hade längtat i nästan två veckor efter att få träffa kvinnan igen, men nu när hon såg henne blev hon livrädd. Vad skulle hon göra? Vad skulle hon säga? Hur skulle hon bete sig?Hej, det var mig du hittade sovandes på en parkbänk tidigt på första advent. Jag har tänkt mycket på dig efter det. Så kunde hon ju inte säga heller!

Alinas hjärna blev tom för en sekund. Men när hon sedan vågade se in i kvinnans ögon mindes hon varför hon hade tänkt så mycket på henne, och all rädsla försvann. Kvinnan kände också igen Alina, hon log mot henne och Alina log tillbaka.

- Nämen hej vännen, trevligt att ses igen. Skönt att se att du inte har frusit ihjäl.

Alina skrattade till.

- Nej, jag har lyckats hålla mig vaken under mina promenader efter den där dagen.

Kvinnan log.

- Jag glömde helt bort att presentera mig sist, mitt namn är Karin. Och det här är Annette.

Karin visade på Mathias mamma, som just nu höll på att snyta näsan på Mathias. Annette tittade upp.

- Du kan kalla mig Ann, log hon.

- Hej, trevligt att träffas, jag är Alina. Du har en härlig son.

Ann skrattade och rufsade om Mathias blonda, lockiga hår. Sedan vände hon sig till Karin.

- Så Karin, jag antar att det här är flickan du berättade om?

Alinas hjärta började slå hårdare. Hade Karin gått och berättat om henne till alla hon känner? Vad hade hon sagt? Förhoppningsvis inget pinsamt... Alina visste inte vart hon skulle se, så hon lät blicken falla till marken. På något sätt kändes det tröstande att Karin hade talat om henne, för det kunde betyda att också hon tyckte att deras underliga möte var något speciellt.

- Jadå, detta är flickan som jag räddade från att frysa ihjäl. Och jag önskar att jag också kunde rädda henne ifrån mörkret.

Alina låg i sin säng och läste när hon hörde dörren slås igen efter mamma och pappa. Hon hade ingen aning om vart de skulle men blev plötsligt på mycket bättre humör! Hon lade undan boken och bytte om till sina röda leggings och Dance-T-skjortan som hon fått av Emilia i julklapp efter att ha visat henne en av sina koreografier. Sedan gick hon till hallen, husets största rum, och skuffade undan möblerna. När hon till sist lyckats skuffa också den tunga fåtöljen mot väggen gick hon efter Adeles skiva och lade den i CD-spelaren. När musiken kom på började hon med mjuka rörelser värma upp sin kropp tillsammans med musiken. Det var en så befriande känsla! Hon lät kroppen röra sig fritt, stängde av hjärnan och bara dansade. 

Alina hade alltid älskat att dansa. När hon var yngre hade hon tagit lektioner, men i och med flytten och att mamma och pappa måste byta jobb hade de inte lika mycket pengar och hon fick inte dansa mera. Så nu fick hon nöja sig med att dansa hemma när ingen annan var där, eller i skolans gymnastiksal om den var ledig när hon hade håltimmar. Hon kunde inte dansa när mamma och pappa var hemma eftersom de inte ville bli påminda om tiden då livet ännu hade varit värt att leva. Om de såg henne nu skulle de bli helt ursinniga... Att se Alina må bättre än de var något de helt enkelt inte klarade av. Det var ju faktiskt hennes fel att de hade varit tvungna att ge upp allting och flytta iväg, lämna hela livet...

This is how the story went
I met someone by accident
It blew me away
Blew me away

It was in the darkest of my days
When you took my sorrow and you took my pain
And buried them away, you buried them away

I wish I could lay down beside you
When the day is done
And wake up to your face against the morning sun
But like everything I've ever known
You disappear one day
So I spend my whole life hiding my heart away

Allting som hände i Alinas liv nu kopplade hon till den där vänliga kvinnan som hon hade träffat för en vecka sedan. För varje dag som gick började hon tveka mer och mer på att kvinnan verkligen var verklig. Fastän hon gått via parken varje dag både till och från skolan hade Alina inte fått syn på henne. 

Nu när hon dansade till Hiding my heart var det kvinnan hon hade i tankarna. Hon dansade ut alla känslor, och medan hon dansade fylldes hon av samma känsla som hon haft efter mötet med kvinnan. När låten tog slut var Alina helt säker på att hon inte hade inbillat sig. Kvinnan måste finnas någonstans. 

När musiken tystnade vågade inte Alina dansa mera, kunde inte ta risken ifall att mamma och pappa plötsligt skulle komma hem, hon visste ju inte hur länge de skulle vara borta. Så hon ställde tillbaka möblerna och sedan gick hon i duschen. När hon efter det gick till köket för att dricka såg hon en lapp på bordet.

Till Alina!

Att göra före vi kommer hem:

- Julstäda hela huset, betyder också att tvätta fönstren och hänga upp julgardiner

- Tvätta alla kläder som finns i tvättkorgen

- Diska allting som finns på diskbänken

- Handla så att allting man behöver finns hemma

- Se till att vi har mat när vi kommer hem

Vi kommer på fredag.

Suck. Alina bestämde sig för att inte göra något av det där idag, hon hade ju hela veckan på sig. Då kom hon plötsligt på; hon hade flera dagar för sig själv! Wow, vilken lyx! Hon brydde sig inte om var hennes föräldrar var, nu skulle hon njuta av att slippa slavdrivarna för så länge. För att fira gick hon till sitt rum, tände andra ljuset i adventsstaken, lade på julmusik och bara andades.

Alla bilder är tagna av Chris Senn.

- Har du gjort matteläxan? Jag tyckte den var supersvår, jag fick inte alls... Lyssnar du ens? Hallå, Alina jag pratar med dig!

- Åh, förlåt Emilia, vad sa du?

- Vad är det med dig nuförtiden, du har varit totalt borta hela veckan.

- Förlåt, jag har bara så mycket att tänka på.

Det var redan onsdag, men det var omöjligt för Alina att få ut tankarna på den där vänliga kvinnan ur huvudet. Vem var hon? Varför hade hon varit så vänlig? Känslan som hon hade lämnat i Alina var helt magisk. Hon hade inte känt sig såhär varm inombords på många år.

- Så, har du gjort matteläxan?

- Öh, javisst. Behöver du hjälp?

Ensamheten var nog inte den enda orsaken till att Alina och Emilia var tillsammans. De hjälpte varandra med läxorna också, eller oftast var det Alina som hjälpte Emilia. På det sättet hade de något att prata om också.

- Tack, det skulle vara snällt. De första uppgifterna klarade jag, men de sista tre var allt för svåra för mig, jag fattade ingenting!

De gick fram till de hårda träbänkarna, som är de enda möjliga sittplatserna på rasterna i skolan om man inte hör till de populära. Emilia tog fram sin mattebok och så började Alina förklara hur man egentligen räknar ut derivatan av ett tredjegradspolynom.

Alina brukade gå genom parken hem från skolan nu för tiden, i hopp om att träffa på kvinnan. Hon behövde få se henne för att försäkra sig om att hon var verklig. Tänk om Alina bara hade inbillat sig allting? Nej, känslan inombords var nog allt för stark för att vara inbillning...

Hon såg inte kvinnan idag heller. Kanske hon bara rörde sig där på morgnarna? Eller kanske bara på helgerna? Men tänk om hon skulle komma om Alina skulle vänta en liten stund till? Hon bestämde sig för att sätta sig på en gunga en stund. Gungan var iskall, men hon satt kvar ändå. Medan hon tog lite fart, det var mera rogivande så, såg hon på alla människor som fanns där i parken. Små barn som sprang omkring på lekplatsen, de rutschade, klättrade, skrattade, ropade... Föräldrar som satt på bänkarna och såg på... Ett gammalt par som gick hand i hand vid den frusna dammen... En liten pojke som var ut med hunden... Alla dessa människor hade en egen historia, ett eget, unikt liv. Alina undrade hur hennes liv skulle se ut om några år. Skulle hon fortfarande vara ensam? Eller kunde den där vänliga kvinnan ändra på det? Hon vågade inte hoppas.... Så, istället för att oroa sig över det fortsatte hon iaktta de andra människorna, och hittade på historier om dem i sitt huvud.

- VAR HAR DU VARIT??

Alina hann inte svara förrän pappa fortsatte:

- HUR TROR DU DET VAR FÖR KATARINA ATT KOMMA HEM TILL ETT HUS UTAN MAT?!

Aj. Kinden brände efter slaget, hon kunde känna hur röd den var.

- DU BORDE VETA VID DET HÄR LAGET ATT DET ÄR DIN UPPGIFT ATT SE TILL ATT MATEN ÄR FÄRDIG NÄR KATARINA KOMMER HEM! DU HAR INGEN RÄTT ATT LÄMNA OSS UTAN MAT, DET ÄR DITT FEL ATT VI MÅSTE FLYTTA HIT OCH AVSLUTA VÅR KARRIÄR! DET ÄR DITT FEL ATT VÅRA LIV HAR GÅTT ÅT HELVETE!

- Förlåt... viskade Alina.

Han slog till andra kinden. 

- RAKA VÄGEN TILL KÖKET, OCH SE TILL ATT DET GÅR SNABBT!

Alina skyndade sig till köket. Tårarna rann nedför de brännande kinderna medan hon snabbt började dela potatisarna till pytt-i-pannan.

Mina planer för framtiden ser redan nu annorlunda ut än senast jag skrev om dem. Det känns som om en massa möjligheter plötsligt öppnades när jag insåg att jag inte ska bli yrkesdansare/danslärare (den som ännu tror att det skulle bero på någon annan än mig själv får nog ta och fundera på om hen verkligen känner mig. Jag känner bara att om man ens lite tvivlar på att man vill bli dansare, kanske det inte är en så bra idé. Skulle jag ge mig in i en sådan karriär vill jag nämligen satsa allting. Och när andra sidor av mig själv växer starkare än min dröm om att dansa i melodifestivalen måste jag väl följa mig själv.), och nu har jag igen en massa alternativ. Hur jag inte alls tänkte på dessa i våras när vi skulle söka vidare förstår jag inte riktigt, men mycket hinner väl ändra på den här tiden.

Just nu är inte socionom längre mitt första alternativ. Visst är det skönt att ha platsen där, inte skulle jag ha något emot utbildningen knappast, så för tillfället tänker jag att jag börjar där om jag inte kommer in någon annanstans. Strax efter att jag "preliminärt bestämt mig" för socionom började jag fundera på om jag kanske ändå hellre skulle studera psykologi. Innan jag hunnit komma underfund med vad jag hellre skulle göra fick jag tipset att söka till en högre utbildning än socionom, eftersom det är i en yrkeshögskola. Så började jag titta på sådana utbildningar och blev som vanligt alldeles ivrig. Just nu står mitt val mellan psykologi, socialpsykologi eller "utbildningslinje för socialvetenskaper". Hmm... Alla tre på olika håll i Finland dessutom. Varför ska jag alltid vara intresserad av så mycket, jag skulle vilja börja på alla de där utbildningarna! Visst kan jag ju söka till alla tre, men hur som helst måste jag rangordna dem och möjligtvis också bestämma vilket inträdesförhör jag ska satsa mest på. Nåja, jag har ju tid ännu. Även om det är en farlig tanke för alldeles strax är 2015 här! (Ännu närmare för mig än för er hehe.) Men vänta bara när det är dags att söka, skulle inte vara förvånad om jag då tänker på något helt annat sätt igen haha. Snälla hjärna, bestäm dig!

Slagen och sparkarna träffade mig hårt, och de hånande ropen gjorde allting så mycket värre. Jag låg där på marken och skakade av gråt, kved att de skulle sluta. Men varför skulle de lyssna på mig? Jag var ju bara en liten ful skitunge som inte kunde bli älskad av någon, bara av att se på mig började man ju nästan kräkas. I alla fall om man skulle tro på dem.

Jag sprang hem det snabbaste jag kunde, försökte ignorera smärtan så bra det gick. Mitt långa, värdefulla hår var trassligt och smutsigt, fullt av sand och spott. Samma var det med mina kläder, varför hade jag tagit på mig min favoritkjol just idag? 

När jag kom innanför dörren hann smärtan och känslorna ifatt mig. Jag föll ner på golvet, och sedan minns jag inget mer.

Alina slog upp ögonen. Usch, hon hatade verkligen de där drömmarna. Kunde de inte lämna henne ifred? Det var så länge sedan nu redan, och det gjorde bara ont att tänka tillbaka på den tiden.

Klockan var bara halv sex på söndagsmorgonen, men Alina visste att hon inte skulle kunna somna om efter det där. Eller, för att vara ärlig, vågade hon inte somna om. Så hon tog fram sin dagbok och började skriva istället. 

2.12.2012, söndag

Jag drömde en av de där drömmarna igen. Varför kan jag inte bara få vara ifred? Varför måste de jaga mig ännu, fastän jag har flyttat bort och inte kan störa dem mera. Är det verkligen rättvist att behandla mig på det här sättet? Vad har jag gjort dem? Varför valde de att ge sig på just mig?

Tårarna rann nedför Alinas kinder. Varför hade det börjat? Varför hade inte  hon fått vara med som alla andra? Var det något hon hade gjort fel? Frågorna som hon aldrig kunde få svar på var så många.

Innerst inne visste nog Alina att det inte var hennes fel, hon var så gammal nu och hade lärt sig att mobbning aldrig är offrets fel. Men hon kunde ändå inte skjuta ifrån sig tankarna, hon behövde ett svar på varför just hon hade blivit utsatt. Det måste ju vara något fel på henne, eftersom hon inte hade kommit in i gemenskapen här heller. Visst, nu hade hon Emilia, men det kändes inte som sann vänskap. Det var ungefär som om de var med varandra bara för att de annars skulle vara ensamma. Hellre ensamma tillsammans, än helt ensam.

Alina orkade inte tänka mer på den saken, så hon steg upp istället, fastän det var tidigt. Hon klädde på sig och bestämde sig för att gå på en promenad. Åh, vad hon önskade sig en hund vid sådana här tillfällen, då skulle hon slippa gå ensam.

Hon bestämde sig för att gå till parken. Marken och träden var vita av frost och solens svaga decemberstrålar reflekterades i de små vattenpölarna som hade frusit till is. Det var så vackert! Bara snön som fattades...

När Alina kom fram till en bänk satte hon sig ner. Hon orkade inte mer. Vad hade hon gjort för fel? Varför var inte hon värd ett bra liv? Först mobbningen och nu mamma och pappa... Varför?

Tårarna rann nedför hennes kinder igen. Det var så kallt så de nästan hann frysa till is innan hon torkade bort dem. Hon orkade inte bry sig. Hon kunde lika väl frysa ihjäl här. Ingen skulle ändå sakna henne.

Jag kände inte igen mig. Jag låg i en stor, mjuk säng i ett vitt rum. Bredvid sängen satt mamma och pappa. Mammas ögon var röda av gråt. 

- Åh, gumman!

Mamma böjde sig över mig och gav mig en kram. Hennes tårar började rinna igen.

- Vi var så oroliga. När vi kom hem låg du där orörlig innanför dörren, jag blev skräckslagen men pappa ringde efter ambulans. Vi trodde du aldrig skulle vakna igen.

Pappa kramade min hand. Jag tyckte mig se lite glans i hans ögon med. 

Jag försökte minnas vad som hade hänt... Plötsligt kom en minnesbild av mig själv liggandes på marken, medan de sparkade mig hårt.

- Vad hände gumman?

Jag svalde, öppnade munnen, men det kom inga ljud från mig. Jag tog ett djupt andetag och ansträngde mig riktigt hårt för att minnas hur man pratar.

- De sparkade... fick jag fram.

Mamma och pappa såg på varandra, och jag kunde se att de gjorde någon tyst överenskommelse.

- Du ska inte behöva stå ut med det längre, gumman. Vi ska flytta.

- Men lilla vän! Vakna, hur är det med dig?

Oj nej, Alina hade visst somnat! Nu såg hon yrvaket in i en främmande kvinnas varma, kärleksfulla ögon. Hon satte sig upp.

- Vad gör du här ute i kylan? Är allt som det ska? Hur mår du, gumman?

Hon blev så överrumplad av kvinnans vänlighet att hon inte visste vad hon skulle svara. Det var så länge sedan någon hade sagt något så snällt till henne.

-Öhm... var allt hon fick fram.

Plötsligt insåg Alina hur mycket hon frös. Hon började hacka tänder och skaka alldeles förskräckligt. Då drog den främmande kvinnan in henne i en kram! Det var så länge sedan Alina hade fått en kram, och alla känslor som gick genom hennes kropp gjorde att hon började gråta.

- Så ja, så ja, det ska nog bli bra, tröstade kvinnan och gungade med Alina i famnen som om hon vore ett litet barn.

- Förlåt, snyftade Alina.

- Schhh....

När Alina hade samlat sig satte hon sig upprätt, och kramade kvinnans händer.

- Tack, sa hon eftertryckligt.

- Men lilla vän, inte behöver du tacka för en kram, log kvinnan.

Alina såg blygt ner i marken.

- Jag måste nog gå hem nu, innan mamma och pappa märker att jag är borta. Tack så mycket, för allting.

- Ta hand om dig vännen, hoppas vi ses igen. Och glad första advent!

Alina log mot henne, och sedan skyndade hon sig hem, full av värme fastän hon egentligen var genomfrusen.

Hej, och glad första december till er alla! December innebär julkalendrar överallt, och jag skulle så gärna ha någon julkalender här också, men tiden räcker tyvärr inte till nu på grund av skola, föreställning, jul och Nya Zeeland (jag tror att jag inte ens har berättat det; JAG KOMMER ATT ÅKA TILL NYA ZEELAND FÖR ATT HÄLSA PÅ BÄSTASTE TAVI PÅ JULLOVET!). Därför kom jag på den briljanta (höhö) idén att återpublicera min julkalender från 2012, nämligen berättelsen "Kom håll min hand", eftersom jag antagligen har fått nya läsare sedan dess. Jag kommer inte att ändra på nånting i berättelsen, och jag har inte ens tid för att läsa igenom det nu, så ni får gärna hålla i tankarna att jag skrev den för två år sedan, hehe. Eftersom detta är gamla inlägg kommer jag inte att ta dem i beaktande vad gäller min uppdatering, jag kommer alltså att försöka blogga så mycket som möjligt, men tidsbristen kan tyvärr komma emot. Jag ska också försöka göra bloggen lite juligare, ska titta på mina gamla headers eftersom jag inte har tid att göra en ny. Tror jag haha. Nog babblat, här är första delen av Kom håll min hand:

- Alina, jag går till jobbet nu! Kom ihåg att hänga upp tvätten, föra ut soporna och dammsuga hallen och köket. Och se till att lunchen är färdig när pappa vaknar, du vet att han inte tycker om att vänta. Och åh, jag tänkte nästan glömma! Mjölken är slut så du måste gå och handla, men kolla först om det är något annat som behövs på samma gång. Nu måste jag rusa!

Mamma hade väckt Alina på det värsta möjliga sättet; med att knacka hårt på dörren och sedan börja babbla om en massa saker som måste göras. Hon var väl ingen slav heller!

Alina suckade och låg kvar i sängen tills hon hörde ytterdörren slå igen, sträckte sedan på sig och steg upp. Klockan var bara 7:08, på en lördagsmorgon... Men Alina visste, att gjorde hon inte som hon blev tillsagd skulle de mörda henne. Nästan i alla fall, kanske slänga ut henne... Då skulle hon i alla fall slippa det här fängelset.

För att vakna tog Alina en snabb dusch, men inte längre än fem minuter för om pappa vaknade skulle han bli ursinnig. Hon hann inte tvätta sitt långa hår på den tiden, så hon lade upp det i en knut. 

När hon var färdig tog hon på sig sina väl använda mjukisbyxor och sin bruna hoodie, och gick ut i köket för att äta frukost. Det fanns nästan inget hemma, så det fick bara bli en banan. Alina mindes att hennes lärare en gång hade sagt att banan är det bästa mellanmålet som finns för den innehåller alla näringsämnen man behöver på en dag.

När hon hade ätit upp den skrev hon upp allt som måste handlas, och suckade över allting som måste köpas. Det skulle bli tungt att få med allting hem.

Eftersom affären inte öppnar förrän klockan åtta hann Alina ännu hänga upp tvätten, och förbereda nästa maskin. Hon orkade inte höra någon gnälla om att hon måste göra det också. Inte för att någon skulle märka att hon gjort det fastän ingen sagt åt henne att göra det... Men på det här sättet slapp hon i alla fall en liten smula gnäll.

Klockan visade nu 7:42. Om Alina skulle gå med soporna först skulle hon vara vid affären lite över åtta... Så hon tog på sig ytterkläderna, lade handelslistan i fickan, och gick ut. Det var minusgrader men ingen snö ännu. Trots att vägarna var hala bestämde hon sig för att ta cykeln, hon skulle inte orka gå med de tunga kassarna den två kilometer långa vägen hem från affären.

Klockan tolv var Alina färdig med "allting"; tvätten, soporna, handlandet, lunchen och dammsugningen. Som tur hade de en så tyst dammsugare att hon kunde dammsuga utan att väcka pappa. I och för sig vet hon inte vad som skulle väcka honom, han arbetar nattetid och är därför alltid väldigt trött. 

Klockan fem skulle mamma komma hem och då måste Alina ha middagen färdig. Hon skulle göra lasagne, men nu hade hon ungefär fyra timmar på sig att göra "vad hon ville". Det är klart, hon fick inte störa pappa, och måste se till att hon hela tiden fanns till hands, och när han ätit färdigt skulle hon själv äta och sedan sköta disken, men... Hon bestämde sig för att lägga sig och läsa.

Tystnad. Hela familjen; mamma, pappa och Alina, satt runt matbordet tillsammans och åt lasagnen som Alina hade gjort. Hon hade bränt köttfärsen lite, eftersom pappa hade ropat åt henne att bädda rent i deras säng mitt under matlagningen. Både mamma och pappa hade kommenterat den brända smaken, men det var bara att bita ihop och be om ursäkt, ta all skuld på sig och lova att det aldrig ska hända igen. Att säga emot, eller rättare sagt - säga som det var, skulle bara göra saken mycket värre. Det visste Alina.

Efter att de hade klagat på maten, mamma hade klagat på jobbet som vanligt, och pappa hade påpekat att hon ska vara glad att hon inte behöver arbeta på natten, var det tyst. Ingen hade något mera att säga. När hela familjen var samlad, eller rättare sagt - när Alina var med, var det endast negativ energi som strålade ut från medlemmarna i familjen Holmström. Gnäll, klagomål, befallningar, utskällningar, eller tystnad. 

När mamma och pappa hade ätit klart ställde de sig upp och gick. Lämnade Alina ensam kvar, hon hade inte ens ätit färdigt. Alla tog förgivet att det var hon som skulle ta hand om disken, och se till att köket blev rent och fint. Men hon var van, så hade det varit i flera år. Alina kunde ännu minnas lite av den lyckliga tiden, tiden då de hade varit en riktig familj som älskade varandra. Men det var länge sedan nu, och idag syntes inga spår av den tiden. Nu skulle man tro att Alina var Martin och Katarinas slav, köpt på en auktion, istället för deras enda barn.