(Mera från min kreativitetssommardag.)

Jag springer

Springer och springer och springer

Där står han

Mina läppar spricker upp i ett leende

Där står han och väntar på mig

Just mig!

Jag ökar farten

Han välkomnar mig med öppna armar

I hans famn finner jag tröst och kärlek

Jag springer

Springer och springer och springer

Där står hon

Jag tvärstannar

Vad håller jag på med?

Vad ska jag göra, vad ska jag säga?

Vem är hon?

Vem är vi?

Finns det något jag kan göra?

Vad vore rätt?

Snälla ge mig facit, någon

Jag springer

Springer och springer och springer

Där ligger han

Jag blir alldeles svag

Lever han?

Jag närmar mig försiktigt

Åh!

Kom hit, ge mig en kram

Det ordnar sig nog, det måste bli bra

Tårarna rinner ner för mina kinder

Jag springer

Springer och springer och springer

Och springer

Hon är så långt borta

Jag springer

Där står hon, jag ser henne!

Jag sprintar den sista biten

Vi kramas, hoppar och skriker

Äntligen hos den som känner mig bäst

Äntligen kom jag fram till min andra halva

Jag behöver inte springa mer

Som alltid tas feedback gärna emot. :)

Ibland känner jag mig hur kreativ som helst, ibland gäller det att koreografera och ibland att skriva, ibland att pyssla. En sådan dag i somras bestämde jag mig för att jag måste ta fram mitt skrivhäfte, och när jag för några dagar sedan läste vad jag skrev då blev jag själv lite överraskad. Vanligtvis är det jag skriver i det häftet nämligen skrattretande löjligt, men just det jag skrev då tycker jag till och med nu efteråt att är helt okej. Men jag minns också att jag verkligen kände mig superkreativ då, haha. Här är en av "dikterna" jag skrev den dagen (varning för depressivt innehåll):

Hon ser honom drunkna

Hon hör honom ropa på hjälp

Hon kan inte simma

Det finns inget hon kan göra

Hon måste komma bort från ropen

Hon måste komma bort från hjälplösheten,

bort från skulden

Hon springer iväg med händerna för öronen

Hör inte honom ropa att det finns räddningsutrustning i boden

Den andra "dikten" jag skrev får ni en annan dag (p.g.a. bättre uppdatering haha). Orsaken till att det varit tyst här en tid igen är helt enkelt tidsbrist. (Dessutom är internet här helt oförståeligt trögt, jag har loggats ut tre gånger nu medan jag skrivit det här...) Men, snart har jag höstlov, och på kommande är inlägg om Sanna Nielsen, Lindsey Stirling och Dansafton, samt bilder såklart. Åtminstone, hehe.

Sanna Nielsen kände igen mig!!! Och sa att jag hade fin klänning! Och nu har jag hört Undo live, magiskt! <3 Mer om det en annan gång!

Imorgon blir det Lindsey Stirling! Jag är lite osäker på om detta verkligen är mitt liv...

Kramar // Unia <3

P.s Titta vem som ligger här bredvid mig:

              Nej, jag låtsades inte vara en ballerina.

Jag går i en skola där jag får dansa och göra det jag älskar. Mina skolämnen heter nutidsdans, jazz, balett, flamenco, akrobatik och anatomi & träningsfysiologi. Mina läxor låter "Träna på det här", "Fundera på hur det här blir om man gör det till andra sidan" och "Träna ännu mera på det här" (*host* balett *host*) haha. I min skolväska finns det en vattenflaska, balettossor, yllesockor och mjukisbyxor. Istället för att uppmanas att skriva upp läxorna i en kalender uppmanas vi att skriva upp positiv utveckling i ett träningshäfte, som vi uppmanas göra fint och trevligt och personligt. Min klass består av härliga människor som alla brinner för dans, precis som jag. En grupp människor som känns mera som vänner, som en dansgrupp (för vi är ju inte det, höhö), än som en klass. Istället för att stressa över prov stressar vi över att få allting ordnat inför en föreställning. Mina klassrum är två danssalar med dansmatta och spegelvägg. Och jag börjar till och med kunna titta på mig själv i spegeln utan att bli alldeles nedstämd. 

Ursäkta kvaliteten, det är en screenshot från en film. Jag arbetade med en egen koreografi som jag ska uppträda med nästa onsdag. 

Förutom att själva skolan är som en dröm är området omkring alldeles underbart. Här finns parker och vatten och träd och såå fina ställen! (Några bilder finns hääääär, och flera är på kommande.)

Jag har en helt härlig rumskompis, jag tror att jag aldrig tidigare har träffat någon som är så lika mig själv. Någon bättre rumskompis kunde jag inte drömma om.

Jag har världens bästa pojkvän som jag tillbringar mina veckoslut med (mer eller mindre).

På fredag får jag lyssna på Sanna Nielsen igen och på lördag är det dags för Lindsey Stirling. Fattar inte att det är så nära!

Om 36 dagar är det Bollywooddans på Kulturkarnevalen som gäller!

Jag dansar från morgon till kväll och njuter av livet. Min bästa vän påpekade för en tid sedan att mitt liv låter helt perfekt. Och jo, om man bara tittar på denna sida av livet är det nog så nära perfekt man kan komma tror jag. Men, jag skulle gärna inte ha min bästa vän på andra sidan jorden. En vän som inte orkar leva om livet tänker fortsätta som det är nu. En katt som jag inte kan vara med och måste överlåta till en "fosterfamilj" för detta år. Tårar som stiger till ögonen nästan så fort jag blir ensam, utan att jag ens vet varför. Och ibland saknar jag min gamla danslärare och dansvänner så att det gör ont i hjärtat, det känns som hemlängtan.

Men, mitt "konkreta liv", "här och nu", är som en dröm som gått i uppfyllelse. Jag börjar lära känna min kropp bara bättre och bättre och alla nya dansstilar börjar också kännas säkrare. Nästa onsdag har vi dansafton, vilket är både otroligt roligt och kaotiskt. Åtminstone börjar alla koreografier vara klara nu! Så, om du befinner dig i närheten, kom och titta på oss nästa onsdag, 8.10, kl. 19:30! Jag rekommenderar det varmt.