Och hela jag fylls av lycka.

Idag har jag haft en ledig dag. Eftersom jag bestämde mig för att inte ha någon väckning (allt för länge sedan sist) har jag inte heller hunnit med så förskräckligt mycket, men allt är väl. Jag har fått lite läst (ska fortsätta med det ännu), jag har varit ut och gå, duschat, ätit och diskat. Och alltså åh, det här vädret! Jag valde att inte ta med kameran på promenaden idag, för det känns som om jag bombaderar er med naturbilder, men jag var ändå tvungen att knäppa några med mobilen.

Jag hittade ett nytt paradis; en skog full med vägar hit och dit. Skidspår och naturstigar. Tyvärr hade jag inte så mycket tid, men är glad för att ha mera att utforska. Det är så roligt att flytta, alltid hittar man något nytt. Speciellt i en så här stor stad finns det ju hur mycket som helst att upptäcka! Idag råkade jag faktsikt gå vilse haha, därför blev det lite längre än jag tänkt. Men på det sättet får jag ju bara se ännu mera!

När jag gick där i naturen var jag så lycklig att jag funderade på hur det är möjligt. Hur kan jag känna en sådan enorm glädje bara av att vara i naturen, se solen skina mellan träden, känna höstdoften och känna vinterluften? Och varför känner inte alla denna glädje? Och varför har jag blivit sådan här? Haha. Nåja, det är ju bara positivt förstås. Så otroligt underbart.

I början av sandvägen klarade jag inte av att låta bli att inte gå upp i skogen, fastän jag inte tänkt göra det idag. Då kom jag till denna plats:

Jag vet inte vad ni tänker när ni ser en sådan plats, men jag tänkte "Wow, vilken perfekt dansplats!" Och det är otroligt länge sedan jag dansat. Så jag började dansa. Med musik i öronen tog jag bort mössan och vantarna och släppte loss. Det var så befriande! Så skönt att få dansa igen och så... perfekt. Fantastiskt. Ljuvligt, underbart. Helt bäst. Nu funderar jag på att göra en koreografi till just denna plats och spela in en video... 

Nåja, dettta är som sagt en storstad och här finns flera människor än i en liten by. Så mitt inne i min dans när jag vände blicken bakåt såg jag en stor grupp människor komma gående i skogen, just mot mig! Hahahaha, jag är säker på att de sett mig dansa för de var så nära redan, jag blev helt i panik! Jag vågade inte titta mot dem, gick bara och hämtade min mössa och vantarna och sprang sedan ner från skogen. Kunde dock inte låta bli att le stort för mig själv. Låten slutade just när jag kom ut på sandvägen, men orden "Nu kan alla se mig som jag är" och det kändes helt som om jag var med i en film och det var helt perfekt. Haha, jag undrar dock vad de där människorna tänkte... Oberoende vad så var det verkligen värt det!

Ibland undrar jag om jag valt rätt när jag valt att inte satsa på att bli professionell dansare. Den här videon får mig att tvivla. Jag vill också, jag älskar att dansa!

"Grattis!

Du har fått en studieplatse på Soc&kom.

Du kommer snart att få mera information

från Utbildningstyrelsen."

Det såg jag på min e-post idag när jag hade cyklat hem från jobbet. Nu vet jag plötsligt hur mitt år kommer att se ut. Eller, inte egentligen förstås, men jag vet åtminstone lite ditåt. Och jag känner mig otroligt förvirrad. Nej, jag trodde inte att jag skulle komma in. Och jo, jag hade nog lite börjat hoppas på att jag inte skulle göra det heller. För att jag ville var au pair. Jag har pratat massor med en av familjerna, pappan kommer från Sverige och barnen är tvåspråkiga. Mamman (som jag pratade med) helt supertrevlig, och jag tror att jag skulle ha trivts så himla bra hos dem. Mamman hade till och med redan tittat på dansskolor där jag kunde dansa. Hon var så otroligt rolig att prata med och jag hade så gärna lärt känna dem bättre. Så ja, det är nog lite synd. Men såklart har detta också en massa fördelar.

Nu behöver jag inte lämna mina nära och kära. Nu kan jag skaffa en lägenhet och få ett ordentligt hem igen. Nu kan jag börja studera och verkligen bygga upp någon grund för min framtid. Nu kan jag med säkerhet vara staffis på kulturkarnevalen och delta i VNF dans jubileum. Nu får jag antagligen en ordentlig möjlighet att på allvar komma fram till vad jag vill jobba med och vilken utbildning jag behöver. Nu får jag "settle down" för antagligen längre än ett år (om jag inte kommer fram till att jag behöver någon annan utbildning), vilket jag faktiskt längtade efter väldigt mycket innan jag kom på au pair-möjligheten.

Men detta känns nog verkligen förvirrande.

Jag har kommit fram till att jag inte kan göra NÅGOT utan att få en låt på hjärnan.

Förlåt att jag inte bloggat, min tid räcker som vanligt inte till. Jag trodde att jag skulle ha hela dagen ledig igår (efter jobbet alltså), men sedan frågade mamma om jag ville komma med till Ikea, och det går ju inte att tacka nej till, haha. Så jag åkte med fastän jag inte kan köpa något därifrån eftersom jag inte har något hem och fortfarande inte ens vet hur mitt liv ser ut om bara två månader. Åh, så jag längtar tills jag har en bostad som jag får inreda helt själv! Någon gång ska jag nog riktigt satsa på det, när jag helt har mitt eget. Då ska jag tillåta mig att använda pengar och göra det just som jag vill ha det. Jag blir alldeles tokig när jag går i Ikea och ser allt fint!

Det finaste stället i hela Ikea, åh jag får något fel! Vill ha! 

På jobbet cyklar jag ut posten i alla väder, men vad gör lite vatten (förutom att det kan bli lite farligt när det regnar så mycket att jag inte kan hålla ögonen uppe och inte ser något, varken cykeln eller hjälmen har vindrutetorkare, haha), posten har otroligt snygga regnbyxor som är speciellt snygga på mig för de är allt för stora och släpar i marken när jag går, haha. Regn är ju bara vatten. Allt beror på hur man ser det. Det är faktiskt väldigt roligt att cykla, visst har jag trivts med jobbet de andra somrarna också, men i år trivs jag ännu bättre! Speciellt trevligt är det förstås när solen skiner, hehe.

På min lediga tid är jag med Romeo eller svarar på meddelanden från au-pair familjer. Elva familjer har skrivit till mig redan! (Men tre är nu ute ur spelet.) Åh, hur ska jag någonsin kunna välja? Om det ens blir au-pairing för mig. Jag skulle väldigt gärna veta så småningom, jag vill planera. Till näst borde jag gå igenom alla familjer som skrivit till mig och tänka efter riktigt noga, försöka sortera ut någon åtminstone. Det känns bara så dumt när jag inte ännu vet...

OCH VET NI VAD??? NÄSTA VECKA KOMMER VÄRLDENS BÄSTASTE TAVI HEM!!! ÅÅÅÅH SOM JAG HAR VÄNTAT! <3

Nu vet jag inte om jag ska sjunga några låtar ännu på SingStar (vi köpte en ny skiva igår), organisera värdfamiljer, eller bara genast börja fixa allting för att gå och lägga mig. Tidiga nätter nu, stiger upp klockan fem varje morgon så. Kanske därför tiden inte räcker till. Men jag har faktiskt skrivit ett brev idag! OCH lagat mat. Haha, jo jag känner mig duktig.

Godnatt, haha. Hoppas att ni har det bra!

Haha, jag börjar nästan hoppas på att inte komma in till socialpsykologi nu. Eftersom hösten snart är här och jag ännu inte har en aning om vad jag ska göra då bestämde jag mig för att idag sitta vid datorn och ta reda på en massa saker. Tur för mig att det har varit dåligt väder, för det har allvarligt talat tagit hela dagen. Och nu är jag så otroligt excited, hehehe, som jag alltid blir.

Dagens resultat:

• Det finns en dansskola i Köpenhamn som ännu har öppen ansökningstid, och då tänker jag mest på deras ettåriga linje. Det negativa med detta alternativ är dock att det är svindyrt. 
• Det finns en fem månaders Dansterapi-introduktionskurs i Karlstad. Jag har dock inte ännu riktigt förstått om man kan delta i den utan att redan jobba inom vård av något slag.
• Det som jag är mest excited över och som har tagit upp det mesta av min tid och kommer att göra det också en tid fram över, har jag på känn: Jag har registrerat mig på en Au pair sida där jag nu kan söka familjer och familjer kan hitta mig. Som länder valde jag Tyskland, Österrike, England och Norge.

Så ja, jag tror att jag nu har slängt bort alternativet att ta emot platsen vid socionomutbildningen, heh. Nu skulle jag bara vilja veta om jag kommer in till socialpsykologi eller inte så att jag skulle kunna kontakta familjer och söka på allvar.

Ooh, så roligt!

För ett år och en vecka sedan (ungefär) var mina känslor ett enda trassel. Jag visste inte vad jag själv kände och förstod inte om jag försökte förtränga något för mig själv eller om jag trodde att jag kände sådant som jag egentligen inte känner. Låter det invecklat? Haha, det var det. Men åh, jag minns de där dagarna så väl, med en otrolig glädje och lycka, jag minns pirrandet i magen och leendet som var omöjligt att förhindra när jag tänkte det och innerst inne visste hur det skulle bli. När jag började inse att jag bara själv förträngt mina sanna känslor. För att jag var rädd. Rädd för att det skulle ta slut. Något som inte ännu ens hade börjat. Jag var rädd för att börja något för att jag var rädd för att det skulle ta slut. Vad är det för idé med att leva på det sättet? Om man inte börjar för att man fruktar slutet är det ju samma som om det aldrig skulle finnas - alltså likadant som om det skulle ta slut. Förstås, slut kan göra väldigt ont, men vi kan ju inte leva om vi hela tiden undviker saker för att vi är rädda för att de ska ta slut och våra egna känslor som skulle komma med det.

De saker som varit bäst i mitt liv är också de som har gjort mest ont när de tagit slut. Men det betyder ju inte att jag ångrar att de fanns så länge de varade. Allting kan inte vara för alltid. Mina tio år som dansare i Arkipelag. Jag skulle inte vara den jag är om jag inte hade börjat dansa. Oj så mycket jag gråtit för att det en dag tog slut (eller, ännu är det ju inte helt slut, men... officiellt haha), oj så ont det har gjort i mitt hjärta. Mitt år vid VNF. Jag vet inte hur mycket vi grät de sista veckorna i skolan och hur mycket jag har gråtit efteråt hemma. Ännu kommer det tillfällen då jag bara helt plötsligt börjar tänka på hur mycket jag saknar alla och börjar gråta. Men hur ont det än gör när det är över, så är det verkligen värt det! 

Funderar du på att göra något men inte ännu vågat för att du är rädd för att det ska sluta dåligt? Jag frågar dig då: Skulle det göra dig lycklig? Then go for it! Vad skulle livet vara om vi hela tiden var så rädda för att känna sorg att vi inte ens vågade vara lyckliga? Man kommer nog över sorgen på något sätt, om sorgen ens någon gång kommer, lycka väger mera än sorg och det är just här och nu som vi lever. Och som sagt; kanske det inte ens tar slut någon gång. Man kan inte veta i förväg (visst, med vissa saker vet man ju, som skolor och resor m.m.), så varför vara så rädd för något som man inte ens vet att kommer? Våga leva, säger jag.

Vi tänkte på detta när vi gjorde vår duo till dansafton. Hur ont det kommer att göra att säga adjö, men hur mycket fint vi fick och hur mycket värt det är. Att även om kärlek gör ont ger det ännu mera gott.

Loving can heal, loving can mend your soul. And it's the only thing that I know. When it gets hard, you now it can get hard sometimes, it is the only thing that makes us feel alive.

Det gör otroligt ont i mig när barn försöker vara mycket äldre, hårdare och "tuffare" än de verkligen är. De kan vara så argsinta och uppkäftiga och våldsamma och ilskna. Jag antar att det är en nödvändig del av att hitta sig själv kanske, men jag tror mest att det är de/vi vuxnas fel (det här med att vara i min ålder; är inte vuxen med inte barn heller). Det händer så ofta att jag ser vad som får denna hårda fasad att komma fram hos barnet, och ofta har det att göra med något som gör ont. När barnet känner sig sårad, orättvist behandlad, missförstådd, bortglömd, rädd... Och allt för ofta ser jag vuxna som inte ser det här, vuxna som inte kan ta det på rätt sätt. De reagerar med ilska på barnets ilska och så är man inne i en ond cirkel. Jag vet att det kan vara otroligt svårt att ta sig igenom barnets mur när den väl är uppe, men jag tror absolut att det går. Om man ser vad som förorsakar den och vågar acceptera att det är så.

Hur som helst, jag tänkte inte nu prata om barnuppfostran. Jag har själv inga barn ännu och kommer inte ha det på en tid heller, så jag vet ju inte hur det är sedan när barnet är ens eget, men jag måste säga att jag längtar efter att ha någon att sköta om, uppfostra och finnas där för. Men det var inte heller det jag skulle prata om nu, haha. 

  Bild från 2012.

Jag tillbringade idag mycket tid med min tioåriga (snart elva) bror. De senaste åren har jag ju varit väldigt lite med mina bröder eftersom jag inte bott hemma, vilket jag känner att är lite synd. Jag skulle vilja finnas där för dem mera än jag gör. Visst, inte är de ju så mycket med mig heller när jag är hemma, ofta sitter de och spelar eller tittar på videor eller är ute och kör moped. Ofta glömmer jag också bort att jag faktiskt verkar betyda ganska mycket för dem. När ena säger att han inte alls tycker att jag är konstig. När den andra glatt utbrister "Ska du bli övernatt?!" och blir överlycklig över att jag ska stanna HELA SOMMARLOVET och gnäller på mig att jag absolut måste komma med honom till det andra rummet. Och idag när vi spelade fotboll och han undrade om jag vet någon "challenge" (som t.ex Ice bucket challenge) som är rolig och "inte så där farlig" (som tabasco t.ex.) När han tyckte att jag "har mera krätä" än han (= är starkare) och att jag är bättre på fotboll än mamma, haha. När vi hoppade på trampolinen och han frågade om råd för att hoppa högre och hur man hoppar så att man landar på rumpa och kommer upp igen. När han skrattar tillsammans med mig. När vi bara satt på trampolinen och frågade varandra frågor, som "Vilken är din favoritfrukt?" och "Vad skulle du välja om du nu skulle klara av precis vad som helst?". När jag märker att han med mig vågar vara just det barnet han är, han vågar drömma men också tänka realistiskt, vågar fråga vad saker betyder och vågar bara vara den han är. När han verkligen är intresserad av vad jag svarar och också tycker om att berätta sina svar för mig. Och jag är också otroligt intresserad av hans svar. Det är ljuvligt att se det oskyldiga barnet bakom pojken som börjat svära, käfta emot och får skäll i skolan. För jag ser att han också trivs att vara den som han är när det bara är vi två. När han inte behöver bevisa någonting. När det räcker att bara vara.

  2013.

Barn är så himla fina. Jag möttes idag av en rynkad näsa när jag berättade att jag skulle vilja adoptera barn. "Det är ju dåligt, då blir ju han eller hon aldrig en del av familjen" tyckte han. Jag sa att det inte alls skulle vara så, jag skulle fortfarande vara deras mamma och de skulle vara mina barn. "Men man skulle ju ha olika efternamn" fick jag som svar på det. När jag tog en av våra bekanta som är adopterad som exempel och sa att hon ju har samma efternamn som sin mamma blev han förvånad: "Är hon adopterad?! Det visste jag inte." När jag sa att visst är hon det och det är helt som vanligt, att nog är ju hennes mamma helt hennes mamma, höll han med och det känns fint att kunna visa det. Att inte är det alls något konstigt med att adoptera. Nog blir man familj för det.

Ni anar inte hur mycket jag har vuxit under året som jag fick uppleva på folkhögskolan. Det beror naturligtvis delvis på atmosfären och de underbara människorna som jag lärt känna, men det beror också på att jag ställts inför ganska många utmaningar som jag tagit mig igenom. Och när man står på andra sidan hindret kan jag lova att man är starkare.

Den mest uppenbara utmaningen kanske är språket. Jag började i en klass där endast en annan var svenskspråkig, och alla andra talade finska som jag aldrig varit helt bra på. Så redan att kommunicera med mina nya vänner var en utmaning, haha. Att lyssna på lektionerna. Att våga fråga av lärare som bara talar finska. Och att våga fråga vad något betyder när man inte förstår. (Det ska man förresten ALLTID göra, varje gång jag gjorde det fick jag höra hur bra det är att jag frågar och möttes nästan av tacksamhet, det är ingen skam i att fråga.) Men som jag pratade om i ett tidigare inlägg har jag tacklat denna utmaning och kan nu helt ärligt säga att jag kan finska. I tisdags spelade jag till och med Alias på finska, även om jag plötsligt trodde att ett ord betydde något som det inte gjorde haha, men det gick bra ändå. Mina klasskompisar har varit världens mest stöttande människor och jag är så tacksam för att det är just med dem som jag lärde mig finska. Jag har känt mig trygg att tala med dem fastän inte allting far rätt och det har gjort mig säkrare på mig själv. Kiitos!

Den andra ganska uppenbara utmaningen är själva dansen. Att börja i en dansskola tillsammans med människor som dansat på det sättet mycket mera än jag. Att dansa med människor som man tycker att redan kan allting när man inte själv kan någonting. Redan att dansa med spegelvägg var jobbigt i början; mitt självförtroende fick sig ordentliga stötar bara av att jag var tvungen att se mig själv när jag dansade och inte kunde allting. Tillsammans med alla i min klass som är världens snyggaste människor och SÅ begåvade. Haha. Men vet ni vad som är bra med att inte börja på toppen? Det är lättare att utvecklas då. Och att märka framstegen. Spegeln slutade störa, ibland var den till och med uppmuntrande, och med tiden kände jag mig mindre och mindre efter alla andra. Dessutom, när jag började märka mina egna framsteg slutade jag snart att jämföra mig med de andra. För jag utvecklades, och det var väl det jag var där för. 

Det var en utmaning för mig att vara med i en produktion (och jobba så mycket med den) som jag inte tyckte så mycket om och som jag kände att jag var helt onödig i. Jag kände att ingenting skulle förändras om jag var borta, och det var tufft att finna motivation när man kände sig så obetydlig. Men jag klarade mig ju genom det också och kände efteråt att upplevelsen fått mig att växa.

Stundvis har det varit en otroligt stor utmaning att ha min bästa vän på andra sidan jorden och min pojkvän i armén och endast kunna träffas på veckosluten (inte ens alla). Lyckligtvis har jag haft andra underbara människor omkring mig, min härliga rumskompis var till speciellt stor hjälp.

Andra utmaningar handlar också om att när jag varit svag har jag känt att alla andra är helt perfekta och jag världens största loser. Haha, det låter ju inte riktigt som jag, eller hur? Men jo, det är sant. En kväll när vi firade med klassen var jag gråtfärdig hela kvällen för att alla andra är så bra på att dansa och så populära och så snygga och så perfekta. Jag var otroligt trött och saknade en massa människor, så det bidrog till min känslighet. Hur som helst, någon gång efter den kvällen förändrades något. Jag tror att det var viktigt för mig att få gråta ut alla onödiga, överdrivna "jag är så värdelös"-känslor, för efter det kom de aldrig tillbaka. Nu finns en ny styrka i mig som jag alltid kommer att bära med mig.

Jag har växt så otroligt mycket under det här året. Jag vågar vara den jag är och behöver inte gömma mig själv. När vi har fester vågar jag dansa och njuta av det fastän jag känner att alla andra dansar bättre. När världens bästa rumskompis och jag är ensamma i danssalen vågar jag sjunga för full hals och fåna mig fullt ut, låtsas att jag är med i en musikal. Ungefär haha. Jag vågar slänga mig in i saker som är utanför min bekvämlighetszon och jag vågar skratta åt mig själv. Det här året har varit så givande!

  Foto av Chris Senn.