Jag kände att det var dags att få detta sagt nu, för det är så mycket jag vill.

Om du känner att du behöver någon att prata med får du prata med mig. Oberoende om vi känner varandra mycket väl, bara lite eller inte alls. Jag vill hjälpa andra, och att bara ha någon som lyssnar kan vara till stor hjälp ibland. Jag är inte alltid speciellt bra på att säga smarta saker tillbaka, men jag lyssnar och allting stannar hos mig. Det är ingen skillnad för mig på vilket sätt du talar med mig; skriver brev, e-post (ddancinginthedark@hotmail.com), facebook, här på bloggen (så att jag inte publicerar det, kom bara ihåg då att lämna något vart jag skall svara om ni vill ha svar, ni kan ju skriva helt anonymt också förstås), via mobilen, eller pratar med mig face-to-face. 

Ja, nu var det sagt. Detta blev lite underligt, och lite awkward, men jag vill verkligen att ni skall veta det. Var inte rädda. Det finns allt för många i denna värld som mår dåligt. Och kom ihåg att aldrig tänka "Jag mår inte tillräckligt dåligt för att någon skall bry sig/för att söka hjälp/för att säga att jag mår dåligt etc." för alla ränkas och om man själv tycker att man mår dåligt så gör man det, och alla förtjänar att må bra. 

Jag vet att jag inte är världens bästa på att prata om känsliga saker, men det betyder inte att jag inte vill prata om dem. Jag vet oftast bara inte hur jag skall börja och vad den jag pratar med tycker om det, om den vill prata om det eller inte. Men det är viktigt att kunna prata om också känsligare ämnen.

Ta hand om er! <3 Och jag menar det - jag finns här.

Stora kramar // Unia <3

Tårarna rinner, jag vet egentligen inte vad detta är att gråta för, men ja... Kolla själva.

Kramar // Unia <3

Jag kan inte sluta förundras över hur bra den här personen är! Hon har varit med om mycket, och som läsare har man fått följa med henne genom alla hennes ups and downs. Jag har gråtit både glädjetårar och tårar av sorg hur många gånger som helst under tiden som jag läst hennes blogg. Men nuförtiden blir tårarna av sorg bara färre och färre. För det går bra för henne nu! Jag gläds av hela mitt hjärta åt hur stark honhar varit, hur mycket hon har klarat av, hur ljust det ser ut nu, och framför allt åt hur mycket viktigt hon har att säga och hur många personer hon hjälper. Jag tycker absolut att ni skall kolla in hennes blogg, jag vill bara att hela världen skall känna till henne! Jessica - En flicka som är stark.

Kramar // Unia <3

Och hur många gånger har jag inte använt just dessa kloka ord av Nick Vujicic? Men de är så fina, så bra, så sanna.

Man kan verkligen göra under för andra. För en del kan ett enkelt 'hej' betyda massor, eller bara ett leende. Någon som frågar hur man mår. Den enkla frågan har till och med några gånger fått mig att gråta, för är man ensam och känner sig osynlig betyder det otroligt mycket när någon frågar hur man mår. Det är så viktigt att se och finnas där för varandra. 

Jag minns en morgon när jag gick i nian. Jag var ett vrak den morgonen, hade inte sovit ordentligt på natten, tänker inte ta upp anledningen här, men jag var helt krossad. Ville verkligen inte vara i skolan, skulle inte ha orkat med något annat än ligga i sängen och gråta. Men såklart gick jag till skolan. Och jag minns så tydligt det där ena ögonblicket, det var på morgonsamligen, och jag fick plötsligt ögonkontakt men en från klassen. Den blicken kommer jag antagligen minnas så länge jag lever. Blicken var orolig, såg rent av bekymrad ut. Och hela jag fylldes av värme. Jag blev så berörd av att någon hade sett att jag mådde som jag gjorde, och att någon verkade bry sig om mig, undrade vad som var fel. Vi satt långt ifrån varandra och personen sade ingenting till mig, men det behövdes inte. Blicken sade mig allt, och den värmde mitt hjärta så oerhört mycket.

Så vad jag vill säga är att även väldigt små saker kan göra underverk. Man kan rädda liv bara genom att visa att man bryr sig. (Oroa er inte, jag menar förstås inte att jag hade tänkt ta livet av mig den där dagen.) Ett litet ord, en fråga, eller bara ett leende eller en vänlig blick kan förgylla någons dag. Det krävs verkligen inte mycket för att vara en ängel, om än utan vingar. Man kan verkligen göra underverk för någon, bli någons mirakel. Så håll ögonen öppna, och bry er om andra. Sprid vänskap och glädje omkring er och gör samtidigt denna värld till en bättre plats. Det är aldrig för sent. Vem vet, kanske ett 'Hur mår du?' kan leda till en livslång vänskap?

Ta hand om er fina människor. 

Kramar // Unia <3

Kramar // Unia <3

Jag älskar att ge utmaningar åt mig själv och utsätta mig själv för nya saker. Fastän jag ibland kan vara helt sjukt nervös innan och hittar på en massa ursäkter som jag kunde ta till för att inte behöva göra det, gör jag det ändå så gott som alltid och det är så roligt! :D Många tror att jag är en sådan som vågar prata med vem som helst utan några problem, men sanningen är att jag till och med ibland är nervös för att ringa till personer jag känner. Det är bara det att jag vill kunna prata med alla, fastän jag inte känner dem, jag vill vara en social och "utåt" människa som vågar precis vad som helst. Så jag försöker vara en, och alla utmaningar som jag utsätter mig själv för, för mig närmare och närmare mitt mål. Så roligt!

Jag förstår inte varför man är rädd för andra människor. Till exempel om man träffar sin idol. Varför darrade jag när jag träffade Sanna Nielsen, varför stod jag där som ett fån och kom inte på något att säga? Varför kommer jag alltid på en massa saker efteråt som jag borde ha sagt? (Detta gäller också i helt vanliga vardagssituationer med människor som jag träffar varje dag.) Varför var jag idag rädd för att gå till VNF?

Det finns några tankar som ofta hjälper mig i sådana situationer: Vad är det värsta som kan hända? (Och är det värsta verkligen så farligt?) Vad har jag att förlora? De (h*n) är också bara vanliga människor, precis som jag. Och i vissa fall: Jag kommer aldrig att träffa dem igen. 

På bara några dagar har jag utsatt mig själv för en hel del nya människor, nya ställen och nya situationer. Varje gång har jag varit nervös före. Men varje gång har jag insett att det inte finns något farligt i det hela. Helt onödigt att vara rädd och nervös. Min dag i VNF var superbra och det är nog verkligen dit jag vill efter gymnasiet! Verkligen glad att jag vågade ta kontakt och for på besök! :)

En till sak jag gjorde idag var att tacka ja till att prata i radion nästa vecka! Jag som alltid stänger munnen när någon börjar filma. Jag som alltid gjort mig osynlig när radion är i skolan. Men, nu sade jag "Jo, det ska nog gå bra!", och jag känner att det var precis rätt sak att göra. Jag kan inte se en orsak till att säga nej. (Det är ju bra att träna på intervjuer så att jag kan sedan då jag är en världskänd proffsdansare xD) Jag ska dessutom prata om något jag älskar; vårt dansprojekt. <3

Jag har det nog så bra. :) Men nu är jag oerhört trött, det tar på krafterna att inte alls vara hemma och hela tiden vara med om något nytt och ovanligt, så skall ta en snabb dusch och sedan blir det godnatt. 

Ta hand om er, och var inte rädda, världen är inte så skrämmande som ni tror! :)

Kramar // Unia <3

Haha, alltså det är omöjligt att lyssna på detta utan att börja le! 

Och tack till SirL som visade mig "chipmunk-one direction" ;)

Kramar // Unia <3

...Aldrig att jag då trodde att just dansen skulle bli avgörande för min, åtminstone psykiska, överlevnad...Dans är för mig något som får mig att må bra när inget annat går som jag vill...Något som får mig att orka, hoppas och tro fastän allting är mörkt...Något som alltid finns där och höjer självförtroendet när det är på botten...Något som kan ge en paus ifrån allt annat...Något som hjälper mig att klara av vardagen med ett leende...Dansen har alltid varit som en paus från livet när jag mått som sämst...Den har hjälpt mig genom så otroligt mycket, den har hjälpt mig att hitta mig själv...Det är tack vare dansen som jag lärt mig att våga; våga tro på mig själv, vara mig själv och tycka om mig själv, att våga tro på att allting kan bli bättre...Våga tänka positivt, våga drömma...Dansen har lärt mig att leva.

Låter det bekant? ;)

Allt detta är såklart sant. Men ibland kan man börja undra, att vad betyder detta i praktiken? På vilket vis har dansen blivit avgörande för min överlevnad? Hur kan dansen ha lärt mig att leva?

Allt går inte att förklara. Men jag tänkte ge er några konkreta exempel på när dansen har hjälpt, och hjälper, mig.

När jag var som tröttast på livet tänkte jag ofta att det skulle vara skönt att hamna in på sjukhus, för att få en paus från allting. Jag såg det som väldigt skönt att bara få ligga i en sjukhussäng dag ut och dag in. Jag övervägde till exempel att sluta äta*... (SJUKT!!!)

Men vad stoppade mig? -Jo, dansen. Om jag hamnade in på sjukhus skulle jag inte kunna dansa.

Jag minns en gång när jag var på väg hem med moped. Jag var otroligt ledsen, grät och hade gråtit en lång tid innan jag startade. För någon sekund tänkte jag på att krocka med en bil eller på annat sätt köra omkull. Det är svårt för mig att skriva det här, för jag kan inte förstå hur jag, JAG, har haft sådana tankar (det hände bara en gång, vad jag minns, but still...). 

Nåja, då var det inte bara dansen som stoppade mig, jag skulle skriva brev när jag kom hem och personen jag skulle skriva till var också en orsak till att jag skärpte mig och körde ordentligt. Men även dansen, eftersom jag inte skulle kunna dansa om jag bröt nånting, eller något ännu värre hände.

Idag handlar det som tur inte om så dramatiska saker. Men, det är dansen som får mig att gå upp på morgnarna (världens konstigaste ord, btw). Ni kan inte ana hur ofta jag under vissa perioden överväger att fortsätta sova när väckarklockan ringer. Så hur lyckas jag ändå stiga upp varje morgon? Jo, en tanke vinner över "Ååååh, jag orkar inte!!! Låt mig sova!!!", och den tanken är: "Jag har dans idag!". Och fastän jag är 17 år tycker inte mamma så mycket om om jag blir hemma från skolan och ändå far på dans på kvällen. Så det är bara att stiga upp och gå till skolan, för dansen tänker jag minsann inte missa. :) (Jag har ju inte dans varje dag, men tisdag, onsdag, torsdag och det är oftast någon av de dagarna som är jobbigast.)

Detta är väl det mest konkreta. Det känns som om allt annat skulle bli så invecklat om jag försökte skriva ner det. xD

Sådant som att dansen höjt mitt självförtroende är ju ganska klart, bl.a nu när vi just har gjort våra egna dansen och vi ger feedback till varandra får ju självförtroendet en liten knuff. ;) <3 Och om jag inte hade bra självförtroende skulle jag ju inte alls vara den jag är idag. 

Dansen har gett mig många goda vänner och inspirationskällor, människor som tror på mig och uppmuntrar mig att följa mina drömmar. Min dansgrupp är de som alltid har funnits där, fastän människor kommer och går...

Det finns ännu en del exempel, men jag vill inte skriva ut allting hit för alla att läsa. Hur öppen som helst är jag inte...

Jag tror ni förstår. :)

Och varför skrev jag detta inlägg? 

För att än en gång visa hur värdefullt det är att ha något som man brinner för, något som man älskar. 

Kramar // Unia <3

* Det där med maten hade jag faktiskt själv glömt bort, liksom mycket annat. Men för en tid sedan var jag på en årlig granskning till skolkuratorn och då gick vi igenom ett "frågeformulär" som jag fyllde i hösten 2011. Än en gång påmindes jag om hur otroligt mycket bättre jag mår nu än då. Men ja, något som jag totalt hade glömt bort var att jag hade problem med min aptit då. Jag kände mig som någon fåne när jag satt där i kuratorns rum och nästan inte sa annat än "Öh, det minns jag inte ens" eller "Det är nog borta nu!". Haha. Nåja, bra att det går uppåt och inte neråt i alla fall! :)