Mitt liv känns lite stressigt för tillfället, vi har långa dagar i skolan och hinner inte med någonting på kvällarna. Därför bestämde jag mig för att stanna här (stanna hemma? stanna vid skolan?) det här veckoslutet. Senast jag var ensam ett helt veckoslut var första veckoslutet i september. Och det veckoslutet ser jag inte precis tillbaka på med glädje (ni kan ju kolla i mitt bloggarkiv om ni vill), så jag var allvarligt talat livrädd för det här veckoslutet. Det var ju mitt eget val, men det skrämde mig. Jag var så rädd för vad mina känslor skulle hitta på när jag blev ensam under en längre period. När det ibland räcker med någon timme för att jag ska ligga i sängen och skaka av gråt. Jag var så rädd att jag glömde bort att tänka realistiskt. Vad var det jag var rädd för egentligen? Även om jag skulle ligga och gråta hela veckoslutet skulle ju inte världen gå under. Saknad, ensamhet och tårar dödar inte mig. Speciellt inte eftersom jag har ett underbart liv, bättre än underbart, och en massa ljuvligt härliga människor i mitt liv. Ett veckoslut, kom igen? Vad är det att vara rädd för.

Jag kan inte precis påstå att jag haft ett bra veckoslut. Hade varit miljoner gånger bättre om jag som vanligt åkt till Romeo (haha, det där smeknamnet är nog lite roligt). Men inte var det helt katastrofalt heller. Tråkigt var det, och det ekade i mitt huvud så fort det var tyst så jag valde att ha på radion (och upptäcka att de spelar samma låtar om och om igen) om jag inte hade något annat ljud i bakgrunden, eller LÄSTE TILL INTRÄDESPROV och tvingade mig själv ha tyst (eftersom man minns bättre om miljön är så lika som den var när man lärde sig). På kvällarna satt jag apatisk och orkade inte göra något annat än spela 2048 (Stirlingite edition). På lördagen sov jag till kvart över tolv. På kvällen hade jag svårt att somna och vaknade många gånger båda nätterna. Men jag kom på mig själv med att njuta när jag stod och diskade med musik på. Jag insåg att jag inte ens för så förfärligt länge sedan faktsikt tyckte om att bo ensam (då hade jag förstås Molle, du är saknad!). Jag hade äntligen tid för att skriva brev och oj så härligt det var! 

Jag förstår inte hur jag kunde glömma bort att det är okej med gråa dagar ibland. Det är okej med dagar som man inte har lust att göra någonting på. Det är okej att ibland inte orka med annat än stirra på datorskärmen. Lite ensamhet nu och då skadar inte fastän det för stunden inte är roligt. Men man behöver väl inte konstant njuta av livet? Det är inget farligt med att ibland vara nedstämd. Man behöver inte vara rädd för det. 

Vet ni hur många gånger jag har fått höra det eller något annat med samma innebörd? Och vet ni hur onödigt det är att säga det?

Först och främst vill jag säga att jag förstår varför människor säger så, jag förstår att de bara menar gott, men egentligen är det en ganska hemsk sak att säga.

Har ni någon gång haft vänner som mått dåligt? Har ni velat hjälpa dem? Det är klart att man själv lider när någon man bryr sig om mår dåligt. Och åtminstone för mig är det klart att man vill hjälpa dem. Ens eget lidande skulle ju inte försvinna om man bara slutade försöka hjälpa. Man skulle fortfarande bry sig, och så skulle man bara få dåligt samvete för att man inte finns där för personen. Så jag förstår inte riktigt hur människor menar att man ska göra när de säger att man inte ska ta åt sig av andras problem, att ingen klarar av att hjälpa alla.

Och hur tänker de att de känns för personen som mår dåligt? Att den som vill hjälpa ständigt får höra att det vore bäst att bara överge en. Det hjälper ju mycket på vägen till tillfrisknande.

Jag har också fått höra att jag frivilligt befinner mig i situationen att min vän mår dåligt. Ursäkta mig? Missförstå mig inte, det är absolut inte så att jag är arg på vänner för att de mår dåligt, då skulle man ju vara en idiot. Men ingen mår dåligt frivilligt, och ingen vill att ens vän ska må dåligt. Så på vilket mystiskt sätt skulle jag frivilligt befinna mig i den situationen?

Visst, jag önskar precis som alla som säger åt mig att inte må illa för andras del att det fanns en väg ut. Men så länge det inte finns en väg ut från lidandet för dem jag bryr mig om, finns det inte heller någon för mig. "Kör inte slut dig själv" gör inte så mycket annat än att få mina tårar att rinna. Men visst, jag försöker. Och oftast klarar jag av det.

Flera gånger tidigare har jag pratat om hur man kan hjälpa andra genom bara ett "hur mår du", genom att visa att man ser och bryr sig. Jag har då mest pratat om hur det känns för den som mår dåligt. Nu tänkte jag skriva om hur det är att vara den som hjälper någon som mår dåligt.

Ibland känns det som om jag av någon anledning alltid blir vän med människor som inte mår bra. Och eftersom de är mina vänner vill jag ju hjälpa dem. Så jag har väl blivit lite av en expert på att veta hur det kan kännas att försöka hjälpa personer som inte mår bra.

En av de värsta känslorna som finns, enligt mig, är att av hela sitt hjärta vilja hjälpa någon, men inte klara av det. Att personen mår för dåligt för att ta emot hjälpen, kanske till och med för dåligt för att märka att man försöker hjälpa. Det känns som om någon försöker trycka ner en under vatten och inte låter en komma upp. När man säger något för att hjälpa men det enda man får tillbaka är att man inte förstår. Att man inte lyssnar. Att man inte tar dem på allvar. Att man själv har det för bra för att förstå hur det är att känna som de gör. Det gör ont, och det är tungt. Men det är inte kört.

Ibland kan jag lägga mig på golvet och bara gråta för att jag känner mig så hjälplös. Ibland säger jag högt till mig själv mellan snyftningarna att jag inte orkar mera. Ibland skriver jag i min dagbok att nu vet jag inte vad jag ska göra längre, att inget jag gör gör någon skillnad, att jag verkligen inte klarar av detta längre. Men vet ni? Ännu lever jag, och ännu har jag inte lämnat någon av mina vänner för att de mår dåligt. Ännu har jag aldrig gett upp. Hur kommer det sig att jag orkat?

Känslan när någon är tacksam för det jag gör. Känslan när någon är orolig över vad deras illamående gör för mig. Känslan när någon ger mig väldigt stort förtroende och berättar om känsliga saker för mig. Känslan när jag märker att jag får dem att må bättre. Känslan när jag märker att jag faktiskt gör någon skillnad. Känslan när någon säger att de inte skulle ha klarat av det utan mig. Känslan när någon säger att de antagligen inte skulle leva idag om det inte vore för mig. Det får mig att orka. (Plus den outhärdliga tanken på vad som skulle kunna hända om jag slutade.)

Kände att jag ville skriva ett inlägg om något, så det fick bli det här. Jag har inte riktigt några blogg-idéer alls nuförtiden, bilder har jag ju men tiden räcker inte alltid till. Priserna till frågestundsvinnarna ska jag också göra när jag har tid och ork, hehe.

Jag har alltid beundrat människor som kan hjula. Jag har själv velat kunna det. Men när jag om somrarna övade på gräsmattan blev det inte till någonting, jag var för rädd för att våga försöka på riktigt. På redskapsgymnastiken i skolan (som vi hade kanske två gånger under tre år, eftersom vår lärare tyckte att det skulle vara synd om pojkarna om vi hade redskapsgymnastik [grr!]) klarade jag inte alls av att hjula. Så jag trodde att jag inte kunde det. Fortsatte bara önska att jag skulle kunna hjula.

Förra våren när jag dansade mycket hemma, hade dans som intensivstudiearbete, vilket innebar att jag gjorde en dans, och jag gjorde en auditiondans, fick jag en dag för mig att jag skulle pröva på att hjula. Det gick plötsligt mycket bättre än förut, men inte kunde man säga att jag kunde hjula heller. Jag blev nästan chockad av att det gick bara sådär, jag hade ju inte försökt på väldigt länge och plötsligt gick det så mycket bättre än tidigare. Jag såg det dock inte som att jag kunde hjula.

När jag gjorde min senaste dans fick jag för mig att jag ville hjula i ett skede. Så jag bestämde mig för att göra det. Vill jag hjula så ska jag hjula, tänkte jag, och tänkte att jag ska öva tills jag kan det. Det behövdes inte så överdrivet mycket träning, bara jag kom ihåg att sträcka benen gick det riktigt bra. När jag sedan såg på mitt uppträdande blev jag förvånad över hur bra min hjulning faktiskt gick, kolla själva om ni vill: 

(Jag hjular vid ungefär 3:17)

Poängen med det här inlägget är inte att skryta över att jag kan hjula haha, nej, jag vill säga till er att bara för att man inte just nu klarar av någonting, betyder det inte att man aldrig kommer att klara av det. Så fortsätt kämpa, ge aldrig upp, en dag kommer du att klara av det som du alltid velat kunna. Vem vet, kanske du också går oventande om något som du kan?

Jag blev taggad av the awesome Fjompen.

Här är The List of Awesome. Reglerna är följande:

1: Skriv en lista med minst 30 bra saker med dig själv. Det kan vara saker på både insidan och utsidan.

2: Tagga andra bloggar, du kan inte tagga en blogg som taggat din (obviosuly), och uppmana dem att göra samma sak.

3: Du får inte skriva "jag tror att jag är [bra egenskap]", "jag tycker att jag är ganska [bra egenskap]". Även om du är osäker så ska du skriva att det här är vad du är. "Jag är snäll", "jag har bra lokalsinne". Det är hur du uppfattar dig själv. The List of Awesome har inte plats för blyghet och ödmjukhet, det får vi nog med i vardagen. 

5: Don't hold back. WE ALL KNOW YOU'RE AWESOME, IT'S TIME TO ADMIT IT.

6: Den sista punkten på din lista måste vara "I'm awesome". 

Det mesta av det här kommer automatiskt på engelska, men jag tänker ändå skriva det på svenska för allting betyder automatiskt mera om man använder sitt modersmål.

1. Jag är ansvarsfull.

2. Jag är pålitlig.

3. Jag är vig.

4. Jag lär mig koreografier snabbt.

5. Jag är bra på att koreografera.

6. Jag har bra betyg.

7. Jag kommer lätt överens med andra.

8. Jag har ett bra språk.

9. Jag har lätt för att lära mig språk.

10. Jag älskar att hjälpa andra.

11. Jag är stark (psykiskt).

12. Jag är bra på att ta hand om mig själv.

13. Jag tycker om mitt hår.

14. Jag är liten.

15. Jag är envis,

16. men jag respekterar gränser.

17. Jag är empatisk.

18. Jag är bra med djur (visste inte riktigt hur jag skulle formulera det...).

19. Jag skrattar mycket.

20. Jag antar gärna utmaningar och utsätter mig för nya saker.

21. Jag är bra på SingStar.

22. Jag är bra på att lösa problem.

23. Jag gör fina headers.

24. Jag är OPEN-MINDED (inget svenskt ord är lika bra).

25. Jag är bra på att sprida glädje och en positiv atmosfär.

26. Jag är "teknisk" av mig. 

27. Jag har bra tålamod.

28. Jag är smart.

29. Jag är självständig.

30. Jag är en bra vän.

31. Jag har bra självdisciplin när det verkligen gäller.

32. Jag är en "fighter".

33. Jag har bra självförtroende.

34. Jag är snäll.

35. I'm awesome.

Tack Fjompen! Det var ganska svårt ibland att verkligen skriva ut det man tänkte, men det är bra att våga göra det. Klarar ni också av det?!

Tiitu

Olivia

Sara

Ronja

Vickan

Jessica

Jag vet ju inte om ni alla ser det här, men... Nu är ni utmanade åtminstone!

Man behöver inte känna till serien, eller tycka om teater, dans, musik, sång, eller något sådant.

Alla tittar, lyssnar och tar till sig.

Mår du dåligt? Känner du dig nere? Är det något som tynger dina axlar? Jag har några tips på vad du kan försöka göra då:

Skriv ett brev.

Om du känner att du skulle behöva prata med någon om någonting, men inte har möjlighet till det eller inte känner för att göra det av någon anledning, kan du skriva ett brev för dig själv, riktat till personen i fråga. På det sättet kan du samla dina tankar, tänka igenom vad exakt det är du vill ha sagt, och efteråt känns det nästan som om du fått det sagt, som om åtminstone hälften av bördan är borta. Efteråt kan du spara texten för dig själv, göra dig av med den, ge den till personen i fråga om du vill, eller vad som helst annat som du känner för att göra. "Brevet" kan även fungera som stöd ifall att du någon gång bestämmer dig för att prata med personen.

Att skriva ett brev om det som tynger dig till någon god vän är också något som alltid hjälper, för mig åtminstone.

Prata med någon.

Du kan endera prata med någon som du litar på om hur du mår, vad det är som tynger dig, och helt enkelt lufta tankarna. Genom att prata och få feedback brukar mycket klarna och det brukar kännas bättre efteråt. Speciellt om det är en människa som stöder dig och bryr sig om dig, det finns inget skönare än att märka att någon bryr sig när man inte mår så bra.

Om du inte vill prata om dina problem kan du bara prata strunt och roliga saker med någon du tycker om, någon som gör dig glad. Humöret brukar alltid gå uppåt då.

Dansa.

Eller gör något annat motsvarande. Ge allting, kasta bort alla känslor, stampa, hoppa, sparka, slå, ropa åt dem, eller ta det lugnare och andas, gråt, gör små, lugna rörelser, tillåt dig själv känna och vara svag. Otroligt skönt att få ge utlopp för sina känslor på det sättet. Bäst blir det med musik som passar din sinnesstämning.

Ät en banan.

Eller en annan frukt som du tycker om, de ger energi, och det är gott.

Gråt.

Låt tårarna komma. Det är inget fel med att gråta, det är tungt att hålla tillbaka tårarna och gråten. Det är hälsosamt och skönt att gråta ibland.

Lyssna på bra musik.

Musik som gör att tårarna kommer, eller musik som får dig att le. Välj själv.

Tillåt dig själv ta det lugnt. 

Man har ofta måsten. Men ibland orkar man inte. Då är det helt okej att strunta i dem och göra något annat.

Jag har själv haft en inte så bra dag idag. Och jag har faktiskt använt vartenda ett av de här tipsen idag, haha. Och jag mår bättre.

Det skönaste var nog när jag dansade. Har inte gjort det på hela veckan, har haft så mycket att göra, men idag när jag ändå inte fick något gjort utan bara satt och gråt när jag skulle läsa psykologi, tänkte jag "Nej nu" och satte mig på golvet och värmde upp istället. Sedan dansade jag till världens bästa sång - Sanna Nielsens Undo. Och den är också en helt perfekt danslåt, verkligen! Det var helt underbart, och efteråt hade jag nya krafter och kunde sätta ner mig och räkna matte.

Alla har vi våra sämre dagar ibland, men kom ihåg att ta hand om er. Det blir bättre.