Jag har bestämt mig för att skapa en ny kategori här på bloggen. När jag blev student fick jag en anteckningsbok av världens bästa danslärare, som har blivit mitt favorithäfte och nästan varje sida innehåller peppande citat, hela temat med boken är "Gör din egen grej. Var din egen stjärna", och jag kommer fr.o.m nu dela med mig av dessa citat här. För att de är så bra, och för att jag vill att ni ska våga göra vad ni älskar, vad som gör er lyckliga, så kan vi alla bli våra egna stjärnor tillsammans. Det är du som är stjärnan i ditt eget liv.

När den ena inte ens vet hur mycket sk*t man tar emot för dess skull och uppför sig som en total idiot trots att man bara vill väl, och den andra inte visar minsta lilla tacksamhet trots att man lägger ner otroligt mycket tid och energi på att hjälpa, undrar man ibland varför man ens försöker. 

Naturligtvis vet jag vad det är som får mig att fortsätta. Rättvisa och viljan att hjälpa. Jag vill inte att människor ska må dåligt, speciellt inte såklart när det är människor som jag bryr mig om. Och fastän det hur länge som helst framstått som omöjligt hoppas jag ännu på att på ett sätt eller annat lyckas. Få min vän tillbaka till livet och glädjen. För det förtjänar alla. Det försvinner inte hur många gånger man än får höra att dra åt helvete och att allt är ens fel och att man inte ens försöker. Jag förstår varifrån känslorna kommer. Och jag är lyckligtvis tillräckligt stark för att veta att det naturligtvis inte är så. Jag känner mig själv och vet vad jag själv gör. 

Jag har märkt att allt är mycket lättare att ta emot om man förstår varför det händer. "Fan ta dig" från den ena är inte en lika stor tyngd som tystnaden från den andra. För jag förstår varifrån ilskan kommer, jag förstår att den egentligen inte är riktad mot mig men går ut över mig för att jag finns där och det är lättare att skylla på mig än på någon som inte kan nås och att man genom att skylla på mig inte behöver förlora allt hopp. Men tystnaden förstår jag inte. För tystnad ger inga svar på alla frågor jag har. Tystnad kan inte ge mig någon ro. Vilken reaktion som helst är bättre än ingen, för reaktioner ger information och information ger förståelse. Och det är förståelse jag vill ha. För utan förståelse är det så svårt att acceptera.

Visst gör det ont att inte se någon tacksamhet eller att göra saker för människor som de inte ens vet om att man gör. Och visst har man ibland lust att strunta i alla och lämna dem till sina egna öden eftersom de ändå inte vill ha ens hjälp. På inträdesprovet till socionom sa de till mig att det ibland blir otroligt jobbigt att jobba med människor (vi pratade då om barnskyddet) för att ibland far de faktiskt illa och ibland går nästan inget framåt. Då gäller det att klara av att se minimala framsteg och finna styrka och hopp i dem, sa de. Jag kände mig ganska stolt (eller vad man ska kalla det) när jag kunde berätta att jag redan känner till det där och även när allting känns helt hopplöst är jag kapabel att finna hopp i väldigt, väldigt små faktum. Även nu, när alla som jag bara vill väl är så arga på mig att de har blockerat mig från deras liv, så har jag styrka och hopp kvar om att det nog kommer att sköta sig på något sätt. Jag kommer nog att kunna nå fram till dem och få dem att se på saker som jag gör det. För det är det enda som krävs.

  Bilder från wehartit.

För jag vet att bara alla skulle förstå och må bra så skulle de inte vara arga, utan tacksamma.

Jag lovar att det finns något i ditt liv som är värt att le för. Om inte annat; för att du lever. Vi ska ta vara på de liv vi har, för rätt som det är kan livet ta slut. Du är här för en orsak. Tänk så fint att just DU får leva.

Det är faktiskt bra för hälsan att le. Man kan t.o.m lura hjärnan att man är glad om man ler, jag har själv prövat det och märkt att om jag känner mig nedstämd och sedan sätter ett leende på mina läppar så känner jag mig så mycket gladare att ett äkta leende bildas naturligt. Leenden lindrar stress, förbättrar immunförsvaret, gör att vi känner oss gladare, är avslappnande, och mycket mera. Dessutom smittar leenden av sig så om man ler bland med människor hjälper man inte bara sig själv, utan också andra, att må bättre. 

wikiHow har några tips om hur du kan lära dig att le mera: http://www.wikihow.com/Smile

Tidigare i veckan startade jag en ny omröstning här på bloggen (titta i menyn till vänster), om hur ni mår. Jag ser att någon har svarat "Jag skulle inte orka leva", och det gör mig ledsen att någon känner så. Därför vill jag hjälpa dig/er, och jag frågar: vill du prata med någon? För om någon av er känner att ni vill ha någon att prata med, om vad som helst, så vill jag att ni ska veta att jag finns här för er. Jag har ingen utbilning i att hjälpa människor (ännu), men jag älskar att göra det och har verkligen också hållit mycket på med det. Ibland kan det vara skönt att ha någon att öppna sig för och dela sina tankar med. Om ni vill prata med mig får ni vara anonyma om ni så vill, och allt ni säger stannar hos mig. Ni kan, förutom här på bloggen, nå mig på ddancinginthedark@hotmail.com, eller om ni känner mig i "riktiga livet" finns ju alltid facebook eller vad som helst. Alla förtjänar att må bra och därför vill jag hjälpa alla att göra just det. Må bra. Livet är så mycket härligare då. Och alla har en möjlighet att må bra, jag lovar. Så om ni vill prata med någon, tveka inte, tag kontakt! <3

Bilder från weheartit 

Även om andelen svenskspråkiga är minimal är svenska faktiskt ett officiellt språk i Finland. En del försöker få den obligatoriska skolsvenskan slopad dock, vilket är fullständigt idiotisk, likadant som deras argument, men det är inte det jag ska tala om nu. Nu tänkte jag prata om mina egna finskakunskaper.

Först måste jag påpeka att jag kommer från ett helt svenskspråkigt område där man så gott som aldrig behöver finska och hör heller nästan aldrig finska. Förutom på TV:n om man tittar på finska program förstås.

I lågstadiet var jag bra på finska, för min nivå alltså. Vi börjar med finska på tredje klass, men hade "språkduschar" redan i förskolan. När min 1,5år-äldre syster kämpade med sina finskaläxor och -prov lärde jag mig orden samtidigt när mamma förhörde henne. 

När jag började högstadiet känns det som om jag blev sämre på finska ju mer tid som gick. Berodde antagligen mest på att vi fick en ny lärare i nian (om inte redan slutet av åttan?) som tog bort all min motivation. Motivation är nämligen väldigt nödvändigt för att man ska lära sig, och motivationen till just finska är vanligtvis farligt låg på orten som jag kommer ifrån. För att det är så svårt. Ändå ansågs jag vara relativt bra på finska, eftersom många andra hade så stora svårigheter med det.

Samma negativa utveckling fortsatte i gymnasiet, där var nästan alla i min grupp så otroligt omotiverade som man bara kan vara. Och naturligtvis smittade det av sig. Vi ifrågasatte allting och diskuterade väldigt ofta hur dåliga system det finns för att lära ut finska, att man borde använda helt andra metoder redan från början, kom med argument om att vi inte behöver lära oss finska om inte de finskspråkiga lär sig svenska och att vi har rätt till betjäning på svenska, och varje lektion klagade människor på hur värdelösa de är på finska. Haha. Sorgligt men sant. Jag hölls fortfarande som en av de bästa i gruppen (nu måste vi förstås komma ihåg att jag inte talar om sådana som verkligen kan finska, t.ex de som kommer från tvåspråkiga hem), men min personliga nivå sänktes faktiskt rejält, tyckte åtminstone jag själv. 

När jag gick ut sexan hade jag 10 på betyget i finska. När jag gick ut högstadiet var vitsordet 9. När jag gick ut gymnasiet var vitsordet 8. Men jag är en människa som uppför mig väl på lektionerna och ofta är omtyckt av lärarna, så vitsorden avspeglar inte alltid mina sanna kunskaper.

När jag slutade gymnasiet och studentskrivningarna var över började jag ju dansa fyra gånger i veckan och dansade också då med en finskspråkig grupp. Att bara få vara i en sådan miljö och höra finska, och prata lite också, påverkar otroligt mycket, speciellt när man ändå har grunden där någonstans ingrävd, haha. Så även om det bara var för någon månad kände jag att min finska blev lite bättre, och speciellt fick jag en bättre inställning till språket.

I höstas började jag i en svenskspråkig skola där vi endast var två på klassen som pratade svenska, resten var finskspråkiga. Och det är här jag befinner mig nu (vi har dock fått en svenskspråkig till). De flesta av våra lärare är också finskspråkiga, de flesta kan dock också svenska men pratar finska på lektionerna. Och jag är faktiskt glad över att det är så här. Eftersom det är dans det handlar om så är ju inte språket så viktigt. Och jag har lärt mig så mycket finska! Förut om någon frågade om jag kan finska svarade jag "vähän" (=lite). Nu tvekar jag inte ens, nu kan jag finska. Och precis som en av mina härliga klasskompisar sa till mig, så känner jag nu också att jag skulle klara mig var som helst. Jag är inte längre rädd för finska. Jag behöver inte längre koncentrera mig alls för att förstå finska. Inte behöver jag heller tänka igenom allting före jag ska säga något på finska. Det kommer automatiskt. Flytande, felfri finska säger jag inte att jag kan, men vet ni vad? Man behöver inte prata helt felfritt för att kunna ett språk. Man blir nog förstådd. Och denna inställning är en stor orsak till att jag lärt mig: Jag har vågat prata. Jag vågar skratta åt mig själv för att jag inte kan, jag vågar använda svenska (eller engelska) ord om det är något jag inte kommer på, jag vågar avsluta ord med "osdfjklajvjikoewt" om min mun inte vill forma sig rätt eller jag inte vet hur man ska böja dem. För de andra är otroligt stöttande. De hjälper en hitta rätt ord, de förstår vad jag menar utan att jag klarar av att förklara precis allting, de säger att jag får säga på svenska om det blir för svårt, de skrattar med mig och inte åt mig om de skrattar, vanligtvis gör de inte ens det. Och de säger att min finska har utvecklats massor. Vilket den nog ärligt talat har gjort. Men det är ju ganska självklart också, för inte har jag behövt finska förut. Nu har jag i nästan ett år varit bland med finska hela tiden och "varit tvungen" att använda det om jag vill kommunicera med de andra, haha. Och det som tröstade mig och gav mig så mycket mod i början var vetskapen om att mina klasskamrater egentligen borde kunna lika mycket svenska som jag finska, muhahaha, haha, för jag har säkert haft lika lite kontakt med finska som de har haft med svenska förut, nästan åtminstone. Hehe. Men deras svenska har också förbättrats massor, även om jag alltid misslyckas med mina projekt att bara prata svenska med dem haha.

Vad jag vill säga med det här inlägget är: VÅGA SÄGA FEL, det är så du lär dig, och; JAG ÄLSKAR MIN KLASS! <3

  Foto: Chris Senn 

Jag läste här om dagen en artikel i Aftonbladet om en man som räddat en flicka som tänkt hoppa framför tåget. Tårarna bränner i ögonen och hjärtat sväller av tacksamhet till mannen som jag inte känner som räddade flickan som jag inte känner. Och jag tänker: En sådan människa vill jag också vara.

Och jag undrar, är jag en sådan människa? Vad skulle jag göra om jag såg en människa som tänker ta livet av sig? Skulle jag gå dit och hindra personen, eller skulle jag som alla andra stå och inte veta vad jag ska ta mig till? Jag vill tro att jag skulle våga agera. Och jag tror också att jag skulle det. Jag har nämligen nästan varit med om en liknande händelse.

En av mina vänner sa en gång att hen tänkte ta livet av sig. Vi pratade med varandra via facebook och personen berättade att hen hade tagit fram piller och alkohol. Jag blev helt kall inombords och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde ju inte låta det hända. Så jag bestämde mig för att gå dit. Hemifrån kunde jag ju inte hindra något, jag måste vara på plats och fysiskt stoppa det. Men det visade sig att min vän kände mig rätt så bra, för jag hann bara klä på mig innan hen ringde mig, jag hade ju slutat svara på facebook så hen misstänkte vad jag tänkte göra. Istället pratade vi i telefon så länge tills det kändes bättre, så jag behövde aldrig gå dit, men det kändes bra att veta att jag verkligen var beredd att göra det. Att när det verkligen gäller står inte rädslan i vägen. 

Har ni någonsin varit med om det, att ni varit osams med någon, och velat reda upp allting, men den andra personen har inte velat diskutera, för att hen "inte orkar mer"? Det har jag. Och jag kan säga, att jag förstår bra att man inte orkar. För inte orkar jag heller. MEN, man jag inte använda det som argument till att man inte vill reda upp vad som nu måste redas upp. För känslan att man inte längre orkar är i själva verket ett tecken på att man borde reda upp det och få ett slut på allting. För det är ju inte så att man inte orkar att det tar slut. Man orkar inte att det håller på. Och det enda sättet för att bli av med det är att lösa allting. Se på det så här: Varför känner du att du inte orkar? För att det har hållit på så länge. Hur har du tänkt bli av med känslan av att du inte orkar? Genom att fortsätta ha det så som det är nu? Att fortsätta med det som du inte orkar med längre? Vad är det för logik i det? Problem försvinner inte av sig själva.

Har ni någonsin hört någon säga "Jag vill inte förlåta, jag tycker om hatet som finns inom mig, det har blivit en del av mig."? Det har jag. Och för att vara ärlig tycker jag att det låter otroligt oroväckande. Tycker om att gå omkring och hata en person? Min spontana reaktion är "VILL du må dåligt? Vill du inte må bra igen?" Jag tror inte att någon vill må dåligt. Därför tror jag inte heller att någon tycker om att hata, för hat är tungt. Jag tror att det handlar om rädsla. Man är rädd för att ge efter, för att släppa taget, för att gå vidare. Kanske man har blivit så van att känna det där hatet inom sig, att man känner att det har blivit en del av sig själv, och att man är rädd för vem man är utan den delen av sig själv. Men det gäller att minnas, att man har ju varit någon också innan man började hata. Och man kommer att vara någon utan det där hatet efteråt också. Man kommer att vara samma människa, möjligtvis vara lite gladare och må bättre. För det tar på krafterna att hata.

Har ni hört ordspråket "Att protestera är som att cykla med handbromsen i. Det går i början, men blir tungt i längden."? Lite liknande känner jag att det är med att hata. Man kanske inte ens märker det medan man går omkring och bär på det, men om man släpper taget och låter hatet gå, då känner man vilken lättnad det är. Kanske man först då känner tyngden som legat på ens axlar och bara vuxit för var dag som gått. Ni kanske har märkt också hur man bara ser allt negativt med personen man hatar? Man vrider och vänder, hör man något positivt om hen hittar man på bortförklaringar och vrider det till något helt annat än det egentligen är, för man är övertygad om att det inte kan finnas något positivt med den personen. Och varje liten negativ sak man får veta överdriver man stort, för tänk nu vad hemsk den där människan är! Man ser det man vill se och hör det man vill höra. Det är inte bra att gå omkring och bära på hat, för man kommer bara längre och längre bort från sanningen hela tiden. Och desto svårare blir det att släppa taget. Det krävs mera styrka för att klara av det. Men kom ihåg, man gör sig själv en stor tjänst, ger sig själv en underbar gåva, om man bestämmer sig för att förlåta, släppa taget, gå vidare. Man lyfter tyngden från sina egna axlar, låter mörkret flyga förbi. Låter känslan av att man inte orkar längre försvinna. 

Så nästa gång du tänker eller säger "Nej, jag orkar inte längre", fundera då på vad det är du inte orkar med och vad du måste göra för att bli av med det. För det går alltid. Alla har chansen att må bra, och alla förtjänar att leva ett underbart liv.

Årets andra bok blev Mitt positiva liv av Alcazar-stjärnan Andreas Lundstedt. Redan historien om hur jag hittade den här boken är ganska speciell. Med tanke på att det är en svensk bok av en författare från Sverige, och ännu till någon som jag känner till och tycker om. Jag hittade den nämligen på andra sidan jorden. Innan det hade jag ingen aning om att han skrivit en bok. Inte heller att han hade hiv. Jag har ett svagt minne av att jag nog hört det någon gång i förbifarten, men inte så att det fastnat på minnet.

Min första dag i Nya Zeeland gick Tavi och jag omkring vid hamnen i Auckland. Där hittade vi ett "öppet bibliotek" eller vad nu sådana där ställen kallas, ni vet dit man kan hämta böcker och ta med sig böcker och låna böcker, helt hur man vill (det är ju dock inte meningen att man ska ta någon bok utan att själv ge en bok dit). Jag blev väldigt förvånad över att hitta några svenska böcker där, på andra sidan jorden haha. Plötsligt fastnade mina ögon på titeln "Mitt positiva liv", ni förstår säkert att det är en titel som drar till sig min uppmärksamhet, positiv som jag är haha. Ännu intressantare blev den när jag såg vem som skrivit den. "Wow, har han skrivit en bok? Det visste jag inte." Ivrigt vände jag på boken för att läsa baksidan. Mina ögon blev stora och det stack i hjärtat. "Hej. Jag heter Andreas Lundstedt och jag har hiv." Tavi delar inte mitt intresse för svensk musik, och bara Sverige överlag, så hon verkade inte riktigt förstå mitt lilla chocktillstånd, och inte heller att jag absolut måste läsa denna bok. Men hon tyckte åtminstone att det var okej för mig att ta den fastän jag inte hade någon bok att ge tillbaka - jag lovar, nästa gång jag kommer dit ska jag lämna tillbaka något.

Wow. Andreas Lundstedt kan verkligen mera än att dansa, sjunga och showa som världens härligaste discodrottning. Jag är helt ordlös efter den här boken. Jag har njutit och gråtit och skrattat och mått dåligt. En av mina nya favoritböcker. 

Jag måste medge att min syn på hiv innan jag läste den här boken inte gjorde verkligheten rättvisa. Det enda jag tidigare haft att göra med viruset är Jonas Gardells triologi Torka aldrig tårar utan handskar, men tiden han berättar om i dem var för länge sedan och mycket har gått framåt sedan dess. "Hur kan han se så frisk ut? Hur lever han ännu?" tänkte jag nästan när jag först läste att Andreas har hiv. Men oj så mycket jag lärt mig nu.

Jag vet inte hur jag ska förklara boken Mitt positiva liv. Ett mästerverk. Otroligt berörande. Andreas berättar om sin barndom som discodrottning redan från födseln. Om sitt artistliv och om när han fick beskedet att han har hiv. Om hur han i tio år höll det hemligt till och med för sina närmaste, om hur det var för smärtsamt och skamfyllt att ens tänka på. Om hur har gjorde allt för att förtränga det, lekte med döden och kastade nästan bort hela sitt liv för droger. Om hur det till sist blev för mycket att bära på och han öppnade sig. 

Andreas skriver på ett sätt som engagerar och berör. Jag kände mörkret och tyngden av att bära omkring på hiv-hemligheten ensam, jag kände lättnaden skölja över mig när bästisen till sist frågade hur det var och det inte längre gick att ljuga. Jag kände ångesten på bottnen och lyckan på toppen. Jag kände så bra igen mig i mycket av vad han skrev, fastän jag inte varit med om något av det. Känslor kan ändå vara samma. För hur ensam man än kan känna sig ibland, finns det alltid någon som känner likadant, någon som är eller har varit med om samma sak, och någon som skulle finnas där för oss bara vi vågade öppna oss. 

Jag rekommenderar otroligt starkt Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt till alla människor i hela världen. LÄS LÄS LÄS.