Unias

Inlägg publicerade under kategorin Det kan alltid bli bättre

Av Unia - 4 februari 2013 20:45

Fick en så otroligt fin kommentar till mitt förra inlägg. TACK!

Hon som skrev kommentaren skrev för några dagar sedan ett inlägg om att inte orka göra det man älskar, och inte finna inspiration just då när man behöver den. Ni kan läsa hennes inlägg här.

Jag tänkte ta upp lite om det här nu. Vet inte riktigt vart det för oss, men jag börjar skriva och så ser vi vart vi hamnar.


Jag har själv inte problem med att fokusera på dansen, eftersom jag ser det som en paus från allt annat, och är som avslappning för mig. Visst finns det såklart dagar som det går sämre på, men då handlar det oftast om fysisk trötthet. För att släppa all stress är ganska lätt för mig när jag dansar, vet inte riktigt hur jag gör, jag bara glömmer bort allt. Kanske har det att göra med att jag prioriterar dansen framför skolan, hehe... Det är ju ändå dansen jag kommer behöva i framtiden om allting går enligt mina planer. ;) 

Många (eller, några... Beror på hur man ser det) som jag tidigare dansat med har emellanåt haft problem med att hitta inspiration till dansen, vissa av dem har tagit pauser, andra har slutat helt. En av mina bästa vänner lämnade dansen för några år sedan, för att satsa på fotbollen. Nu har hon börjat igen och brinner verkligen för det, och kan inte förstå att hon kunde välja fotboll framför dans, nu tycker hon inte alls om fotboll. (Förlåt att jag tog dig som exempel (; <3) Jag tror det hör tonåren till att tvivla på vad det är man vill, att plötsligt inte orka med det man alltid har älskat, att plötsligt börja tänka i helt andra banor. Då menar jag inte att det händer åt alla såklart, men jag tror att sådant är vanligt när man växer upp. Tvivla på sig själv och på vem man är. 

Jag tror att det då är viktigt att följa sitt hjärta. Inte ge upp direkt. Ibland orkar man inte med allt, då kanske man måste välja att lämna bort något, att skala ner på något, eller ta en paus från något. Man kan inte orka med precis allting, hur gärna man än skulle vilja. Ibland säger kroppen eller sinnet Stopp, nu gick du för långt! Jag orkar inte med såhär mycket. Om det händer tror jag det är viktigt att lyssna. Det är inte bra att bränna ut sig själv. Man måste hitta en bra balans, något som känns bra för en. Försöka sänka kraven och tänka på vad det är man egentligen vill.

Själv har jag aldrig, vad jag kan minnas, haft problem med att finna inspiration till dansen. Jag kan inte vara säker på hur det var när jag mådde som sämst, eftersom det är väldigt lite jag minns från den tiden, jag var trött hela tiden då, men allt jag kan minnas var att jag mådde bra på danslektionerna. Jag minns i alla fall att jag brukade tänka att jag mådde som bäst när jag dansade. Antagligen var jag väl trött, men jag lyckades ändå använda dansen för att få ut allt det negativa, använda dansen som avslappning och uttrycksform. Samtidigt fick jag glädje och styrka från dansgruppen, i min dagbok har jag till exempel skrivit att fastän alla andra skulle svika mig så skulle jag ändå ha min dansgrupp kvar. Jag vet inte om någon av dem vet hur mycket de faktiskt betydde för mig, hur betydelsefullt det var för mig (och är fortfarande såklart) att få dansa tillsammans med dem, att ha någon som lyssnade på mig, såg mig, brydde sig om mig, sa fina ord till mig. Ni som läser det här nu; TACK, ni är guldvärda och ännu mer. <3


Så eftersom jag aldrig haft problem med att finna inspiration till dansen kan jag tyvärr inte ge några konkreta tips på vad man kan göra för att få inspiration, och ännu mindre vet jag om andra hobbyn. Men jag tror att det är viktigt att försöka släppa allt annat och bara tänka på det man älskar. Eller inte tänka alls. Man måste försöka se sina hobbyn som något man gör för sin egen skull, för att det är roligt, för att det är något man tycker om, och INTE som något som man måste göra. För hobbyn ska inte vara några måsten. Hobbyn ska vara avslappning, det ska vara kul, det ska vara något som man vill göra. För man har redan en massa måsten från skolan och hemmet och så, även om det är viktigt att prioritera där också och inte ställa för höga krav på sig själv, och det blir antagligen väldigt jobbigt om man också börjar se sina hobbyn som måsten, för då blir ju dagarna fulla av måsten. Försök istället se hobbyna som en paus från livet, från det jobbiga livet, en paus från alla måsten. Något som du gör enbart för att få njuta och göra något du älskar.


Jaa-a, nu stannade mina fingrar och det blev tomt i hjärnan. Orkar inte heller läsa igenom vad jag skrivit, för jag ska börja stänga datorn. Jag vet inte om det kom ens något bra ut från mina tankar, men om det kan hjälpa ens en människa liite är jag väldigt glad. :) Jag hoppas att ni alla där ute i världen tar väl hand om er själva, lyssna till era hjärtan, ert inre och era kroppar, och bränn inte ut er. Låt er skriva lite sämre i ett prov, det är inte hela världen. Livet är inte slut fastän du inte gör bra ifrån dig varje sekund. Huvudsaken är att du själv är nöjd och mår bra, att du trivs med dig själv och ditt liv. För du är värdefull och du har all rätt i världen till ett liv som du själv tycker om. Det är du själv som känner dig bäst, som vet vad du själv klarar av och vad du tycker om. Så lyssna på det. Respektera dina egna gränser, och försök hitta en bra balans mellan allting. Du klarar det nog. <3


Kramar till alla er underbara människor! // Unia <3

Av Unia - 3 februari 2013 19:45

Som ni nog märkt har jag inte precis haft tid för datorn den senaste tiden. Och när jag har tid, vilket jag i och för sig inte alls ofta har, så har jag ingen aning om vad jag ska blogga om. För jag tycker inte om att skriva bara något strunt. Men nu tänker jag ändå skriva. 


De senaste veckorna har bestått av skola, dans, och när jag kommit hem har jag fått stressa med läxor, provläsning och andra skolarbeten. Om jag hunnit har jag gjort sådant också mellan skolan och dansen. Detta har såklart gjort mig ganska trött, och ibland har det bara sagt stopp. Ibland har jag bara fått strunta i provläsningen, för ögonen hålls inte öppna och tårarna faller ner. Jag har bara fått ut två prov än så länge, och dem har jag varit helt nöjd med. Men jag har på känn att betyget nog kommer vara lite sämre än det brukar. Sådant får man leva med ibland. Man kan inte prestera hur bra som helst hela tiden. Man måste tillåta sig själv att sätta gränsen lite lägre ibland. Speciellt i gymnasiet så är det viktigt att veta vad man satsar på, för om man vill satsa på allt blir det alltför jobbigt, och ddet kan sluta med att allting går dåligt. Den här perioden var det engelska och tyska jag satsade på, och engelskan är jag helt nöjd med hur det har gått. Tyvärr var tyskaprovet det sista, och det betyder att det var då jag var som tröttast. Har inte fått ut det ännu, men jag vet att det gick helt bra men inte så bra som det brukar gå. Även om jag alltid är den som predikar om att man inte ska ha för höga krav på sig själv, har jag under detta skolår insett att jag har det när det gäller en del saker. Skolämnen som jag brukar få bra i, vill jag inte få ett dugg sämre i. Och när det gäller dansen vill jag såklart utvecklas och så, men där tycker jag att det inte gör nåt att jag har höga krav på mig själv, för jag mår bra av det och vet var jag ska dra gränsen. Men med en del skolämnen börjar det kanske gå lite för långt... När det gäller modda till exempel kan jag sitta i flera timmar med en uppsats eller bokrapport för att få den perfekt. I ämnen som jag brukar få 10 vill jag ha 10 i, jag hatar att erkänna det, men så är det. I engelskan har jag lyckats sänka gränsen till 9, och kanske jag lyckas göra det med allt annat snart också. Jag vet ju inte hur jag skulle reagera om jag fick sämre i något jag vill ha bra i, och jag tror inte att jag skulle ta det så hårt. För jag känner ändå mig själv och vet om jag gjort mitt bästa eller inte.




Det jag egentligen tänkte skriva om att man blir väldigt trött på skolan när man aldrig har någon ledig tid hemma. När allting man gör hemma är sitta vid sitt skrivbord och jobbar. Men jag försöker att inte klaga, för jag vet ju själv att jag frivilligt dansar tre gånger i veckan, och det är minsann värt vad som helst. Mina brorsor, och mamma också ibland, klagar (halvt i alla fall) på att jag inte gör annat än dansar eller sitter på mitt rum. Jag önskar också att jag kunde göra annat än sitta på mitt rum när jag är hemma, men just nu kan jag inte. Men imorgon är förhoppningsvis den sista dagen som ser ut så, för en tid framöver. Sedan börjar i stället en massa andra program. Förutom skola varje dag och dans varje tisdag, onsdag och torsdag ser min framtid ut såhär:


Onsdag 6.2: Ny period i skolan börjar! (Lycklig för att den här perioden tar slut, olycklig för att nästa börjar, men jag har som tur modda och psykologi i den.) Teaterövning med klassen efter skolan.

Fredag 8.2: Blodprov (tar ingen tid eftersom det är under skoltid, men det tar på psykiskt (; )

Lördag 9.2: Musikskolan på orten 30 år! :D Vilket betyder en stor föreställning med både musik och dans. Jag ska dansa en eller två danser. :)

Söndag 10.2: Visar med klassen vår teater från julfesten för allmänheten! :D Alla är varmt välkomna :)

Fredag 15.2: De gamlas dans! :D Har antagligen någon träning under veckan också. 

Sportlov! :D

Söndag 17.2: Karaokekväll med fredagsgruppen! :D TAGGA!!!

Veckoslutet 22-24.2: Min vän kommer kanske till mig :D

Fredag 8.3: "Skolutflykt" för att se på en del skolor.

Lördag 9.3: Svansjön på nationalbaletten!!! :D Äntligen! <3

Söndag 10.3: Egna danser-uppvisning :D


 

Så, så ser min närmsta framtid ut. ;) Det som är planerat hittills då. Och mellan alltid SKA jag ha tid för att skriva brev ( har inte skrivit sedan november :o :'( ) och skriva epilogen till Kom håll min hand. Den kommer nog, jag lovar! :)


Kramar // Unia <3   

Av Unia - 13 januari 2013 20:00

För en tid sedan läste jag min dagbok som jag skrev när jag mådde ... mindre bra. Då påmindes jag om hur rädd jag var emellanåt. Värst var det när jag en gång drömde en helt sjuk mardröm, som alla som jag berättat den för skrattar åt, men jag blev helt livrädd. En lång tid efter det var jag otroligt rädd för allting. En del händelser minns jag speciellt bra.

När vi bodde i höghuset var vi i början tvungna att gå ner i källaren för att duscha, eftersom vi inte hade något varmvatten. Men en gång (tror det var samma dag som jag drömt mardrömmen) vägrade jag gå ner dit, jag fann helt enkelt inte modet som krävdes att gå dit. Så jag duschade i stället uppe i lägenheten, i iskallt vatten. Om jag skakade av köld eller rädsla vet jag inte. Jag vågade inte stänga ögonen, höll hela tiden blicken fäst på dörrhandtaget, som såklart var låst, paralyserad av rädsla för att någon skulle trycka ner det. 

En morgon när jag skulle till skolan var jag livrädd för att öppna mitt klädskåp, fråga mig inte varför, för jag har inget svar. Jag stod länge framför mitt klädskåp och nästan grät, försökte tvinga mig själv att öppna det, jag måste ju ha kläder på mig i skolan. Vet inte hur länge jag stod där, men aldrig hade jag trott att det kunde vara så svårt att öppna en skåpdörr!

Jag minns också en morgon när jag gick förbi köket, var tvungen att göra det när man skulle från mitt rum till toaletten, och tyckte mig se någon sitta i köket, lutad mot väggen. Jag blev förstås livrädd, men när jag såg igen var det bara en platskass med kläder som vi fått av någon.

Ibland var jag faktiskt så rädd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Ville bara försvinna. Lägga mig ner på golvet och gråta, inte stiga upp. Stoppa livet så att jag skulle slippa all rädlsa. Det var helt hemskt.


Jag skriver inte det här inlägget bara för att berätta för hur hemskt jag hade det. Jag skriver det för att jag vet att det finns många som ofta är väldigt rädda. Och för att jag läste om just rädslor i den otroliga boken Life without Limits av bästa Nick Vujicic.

Där läste jag att människan bara har två medfödda rädslor; rädslan för höga ljud och rädslan för att falla. Alla andra rädslor är våra egna påhitt, de finns egentligen inte. Det är vi själva som har "bestämt oss" för att vara rädda för vissa saker, det är vi själva som skapat våra rädslor. Egentligen, finns det inget att vara rädd för, förutom höga ljud och att falla. 

Är du rädd? För vad är du rädd? Nästa gång du är rädd, försök tänka på det här. Tänk, att rädslan bara är ett påhitt. Tänk, att den faktiskt inte finns. Det är du själv som hittat på dem. Då kan du själv också få dem att försvinna.


  

Ta hand om er!

Kramar // Unia <3

Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards