Unias

Inlägg publicerade under kategorin Det kan alltid bli bättre

Av Unia - 24 januari 2014 18:15

Mina vänner tyckte att det var ovanligt att höra någon säga så nuförtiden, haha. Men just så sade jag idag, och det känns nästan som en gåva att sitta här nu. 


Jag har en helt galen vecka bakom mig! På måndagen tappade jag det helt, stress och en känsla av värdelöshet kom över mig och jag fick ingenting gjort. Efter lite stöd från en vän bestämde jag mig dock för att gå och lägga mig istället för att sitta uppe och gråta när jag klockan 11 ännu bara skrivit 1½ sida på min bokrapport som skulle in på tisdagen. Och förstående som min lärare är var det helt okej att jag lämnade in den på torsdag istället. Allting löses sig till slut, fastän det känns hopplöst när man är mitt inne i något jobbigt, och trött dessutom.


Jag övervägde att stanna hemma från skolan på tisdagen. Kom i alla fall fram till att det var för mycket jag skulle missa; en mattelektion (de är väldigt dyrbara), en föreläsning av den fantastiske författaren Kaj Korkea-aho, ett penkkismöte, och så dansen (som jag i och för sig antagligen hade farit till även om jag blivit hemma från skolan). Och just det - prinsessdag i skolan, jag gick omkring med min gamlas dans-klänning, haha.


Efter skolan var det alltså penkkismöte, och därifrån gick jag direkt till dansen. När jag kom hem var det läsning till tyskaprovet som gällde - hade inte läst ett dugg och hade det på onsdagen. Efter att jag duschat och ätit var jag tyvärr så trött att jag bara orkade läsa igenom orden en gång, och låg i min sköna säng redan innan halv tio. Jag har nämligen håltimme på onsdagar innan tyskan så tänkte att jag kunde läsa då.


På onsdagen var det pyjamasdag som gällde i skolan, vilket resulterade i att jag aldrig riktigt vaknade utan var väldigt trött hela dagen. När jag kom till skolan fick jag dessutom veta att vi skulle ha studiehandledning på min håltimme, vår lärare hade meddelat det på Wilma men eftersom jag inte haft tid för datorn hade jag inte sett det. Great! Jag meddelade om mitt problem till min tyskalärare, bara för att förvarna henne att det antagligen inte skulle gå lika bra som vanligt. Jag hann i alla fall läsa igenom orden en gång till under rasten, och resultatet blev riktigt bra i alla fall. 

Onsdagen efter skolan bestod av dans och bokrapporten. Skrivandet gick mycket bättre när jag inte längre kände mig lika stressad och trött.


Torsdagen var det skola, textkompetens och dans som gällde. Blev dock inte heller lika stressigt som jag hade trott, eftersom läraren gav oss tid att skriva idag på lektionen också. Är för evigt tacksam för det!


Idag hade jag en lite speciell skoldag: 8.25-12.00 matematikpreliminär som jag inte alls övat på, och 12.45-14.00 textkompetens. Efter det blev jag ändå i skolan till 15.40 och pratade med vän(ner), haha. SKÖNT att inte behöva stressa hem!


Missförstå mig inte, allting är inte över än, verkligen inte. Jag tar bara en liten välbehövd paus. Det här veckoslutet ska jag göra mina två sista psykologiuppgifter, skriva ett tal på engelska, göra klart min ansökan till DOCH, göra så mycket jag hinner på en tyska-textförståelse, och städa. Hemmet blir ganska äckligt när man inte hinner städa på så här länge. När jag kom hem städade jag upp diskbänken, och oj så skönt det var! Det svämmade över med disk. 


Nu ska jag göra en sallad och får se vad jag hittar på sedan... Skulle vara helt bra att göra något nyttigt, men kanske jag låter skolarbetet vänta tills imorgon. En film skulle inte sitta helt fel.



 


Av Unia - 7 juli 2013 16:00

You're not alone, together we stand

I'll be by your side, you know I'll take your hand

When it gets cold and it feels like the end

There's no place to go, you know I won't give in

No, I won't give in

 

Keep holding on

'Cause you know we'll make it through, we'll make it through

Just stay strong

'Cause you know I'm here for you, I'm here for you

 

There's nothing you could say, nothing you could do

There's no other way when it comes to the truth

So keep holding on

'Cause you know we'll make it through, we'll make it through

 

So far away, I wish you were here

Before it's too late this could all disappear

Before the door's closed and it comes to an end

With you by my side I will fight and defend

I'll fight and defend


Keep holding on

'Cause you know we'll make it through, we'll make it through

Just stay strong

'Cause you know I'm here for you, I'm here for you

 

There's nothing you could say, nothing you could do

There's no other way when it comes to the truth

So keep holding on

'Cause you know we'll make it through, we'll make it through

 

Hear me when I say when I say, I believe

Nothing's gonna change, nothing's gonna change destiny

Whatever's meant to be will work out perfectly


Keep holding on

'Cause you know we'll make it through, we'll make it through

Just stay strong

'Cause you know I'm here for you, I'm here for you

 

There's nothing you could say, nothing you could do

There's no other way when it comes to the truth

So keep holding on

'Cause you know we'll make it through, we'll make it through

 

 

 

Av Unia - 29 juni 2013 11:00

Nu har jag fixat ihop ett litet "danskollage" med videosnuttar på när jag dansar på gräsmattan. I den här filmen finns inga klipp från mina favoritdanser, för jag tänker visa er dem i sin helhet. 



Det är så otroligt härligt att dansa sådär! Bara lägga på sig en klänning, gå ut på gräsmattan, och låta musiken styra en. Det är frihet det, vet ni. Åh, kan inte förklara hur härligt det känns, måste absolut upplevas själv! Men jag varnar er; man får otroligt varmt (allvarligt, har aldrig haft så varmt i hela mitt liv, inte ens på UNIKO-föreställningen när jag trodde att jag skulle dö haha), smutsiga fötter, gräs och annat skräp i håret, och hela kroppen kliar och bränner efteråt. Så en dusch är ett måste efteråt. Men det är verkligen värt det, alltså så himla underbart! <3 Haha. 

Så ja, detta ni ser i filmen är alltså endast dansimprovisation, jag har inget förutbestämt utan bara dansar som jag känner för att dansa. Rekommenderar! När jag på midsommardagskvällen kände mig totalt nere (p.g.a. trötthet) bestämde jag mig för att dansa en stund, och åh vilken lättnad! Allting bara lyftes från mig, det var som om jag skulle ha varit under ett supertungt täcke eller något, och sedan när jag började dansa släpptes fri. Så otroligt ljuvligt. (Och jo, jag har upplevt känslan förut, haha, men det fantastiska är att den är lika härlig varje gång, jag slutar aldrig att förundras över dansens kraft.)

Och vet ni vad, när jag improviserar tänker jag inte alls på vad jag gör, jag tänker inte på hur det ser ut, jag tänker inte på vad alla andra ska tycka, jag tänker inte ens på att det finns någon annan, jag bara släpper allting fritt, jag släpper mig själv fri. Så känn er hedrade att ni får ta del av den jag verkligen är. (Haha, jo jag är medveten om att jag själv laddade upp detta till youtube där vem som helst har tillgång till det. Men det betyder ändå inte att det inte skulle vara sant.)



 

Av Unia - 15 juni 2013 16:15

De sista bilderna är här! Tack ännu till dig som tog dem. ;)


         



 


Av Unia - 8 juni 2013 16:15

Och nej, jag menar inte att vara blind, fysiskt. Jag menar psykiskt förblindad.


Man kan vara förblindad av många olika "saker", i detta fall främst känslor. Är man förblindad av ilska till en viss person ser man inga bra saker med den personen, fylls endast av ilska när man tänker på personen, ser personen eller hör personen. Ingen skillnad vad personen gör. Är man däremot förblindad av kärlek (suck) ser man inget negativt med personen som man är förälskad i. Är man förblindad av sorg kanske man upplever precis allting som negativt. Det jag kanske vill komma fram till, är att om man är förblindad ser man inte världen realistiskt. Detta är ett ganska allvarligt problem tycker jag, för vanligtvis vet man inte själv om att man är förblindad. Och det kan leda till problem för både sig själv och andra. 


Jag har efteråt insett att jag var förblindad av sorg/saknad efter att Trolle lämnat oss. Det märks speciellt bra i en situation, jag märkte det inte då, men nu efteråt är det så otroligt tydligt. När det hände bestämde jag mig för att aldrig berätta det för någon. Trots det har jag nu bestämt mig för att ta steget och få ut det. Jag skäms fortfarande, men kan faktiskt nästan skratta åt det idag. Kanske kommer jag att ångra att jag publicerar detta här, men någon gång måste man gå vidare. Det är länge sedan nu. Men snälla döm mig inte, jag var som sagt förblindad. Nu efteråt ser jag ju nog hur idiotiskt jag uppförde mig.


Jag har ingen aning om när det hände, verkligen inte, men antagligen någon gång på sensommaren 2011, några månader efter olyckan. Jag var hos min kompis, vi var så slöa och energilösa så vi bestämde oss för att fara ut och jogga. Det gick bättre än förväntat, ingen av oss var/är några vana springare, men vi sprang 3-4 kilometer. Vi skulle antagligen ha fortsatt, om vi inte hade sett en katt en bit längre fram. Gissa vad min första tanke var? Rätt. Är det Trolle? Katten närmade oss glatt, och min tanke blev allvarlig. Är det verkligen Trolle? Kan det vara hon?? Vi försökte se hur katten reagerade när vi sa Trolle, ibland var det som om katten kände igen det och ibland som om katten inte orkade bry sig. Jag minns ännu den där känslan, jag ville så gärna tro att det var Trolle. Min kompis frågade om jag trodde att det var hon, men jag kunde inte svara. Jag hade ingen aning. Jag hade en liten känsla av att den här katten var lite större och lite mörkare än Trolle, men hon kunde ju ha fått mycket mat, och det var ju ganska länge sedan jag hade sett henne... Det var logiskt då, önsketänkande ni vet.

Vi bestämde oss för att ta med oss katten och gå och söka någon som kunde svara på vems katt det var. I de två närmaste husen var ingen hemma. Vi gick till ett tredje, katten satt lydigt i min famn, spände ibland klorna i mina axlar, men inga värre protester. I det tredje huset hittade vi inte heller några människor, däremot hittade vi en annan katt och det uppstod lite spänning katterna emellan. 

Vi fortsatte gå, gick till hus som vi aldrig förr sett. Min kompis var underbar, hon accepterade min konstiga tanke om att den här katten kanske var min katt som blivit påkörd för några månader sedan. Hon gick till och med med på att bära katten emellanåt, fastän hon är lite rätt för katter, eller rättare sagt har hon respekt för dem. 

Ingenstans hittade vi några människor att fråga vems katten var. När vi diskuterade vad vi skulle göra med katten om vi inte fick något svar, kom vi på att vi skulle ta katten hem till mig (först på något vis berätta det för hennes mamma så att hon skulle kunna köra oss och katten hem till mig, ingen var hemma hos mig), och sedan sätta upp en annons eller liknande på om någon har tappat bort sin katt. Jo...

När vi gick där på vägen körde några bilar förbi. Plötsligt stannade en, som redan hade kört förbi en gång. En man steg ur... Det där är vår katt, sa han. *facepalm* Vi blev ju ganska paffa, som ni säkert kan förstå. Jag förklarade något om att vi tänkte att det kanske var min katt som hade sprungit bort (för hur idiotiskt skulle det inte låta om jag skulle säga att vi trodde att det var min katt som hade blivit påkörd??), och försökte hitta någon som kunde svara på vems katt det är. Trots att han sa att katten var deras Murre, eller vad det var (snyggt, vi hade inte ens kollat om katten var flicka eller pojke), frågade jag hur länge de hade haft honom, om han varit deras hela livet. Han måste nog ha trott att jag var helt dum i huvudet... 

Till sist accepterade jag ändå att mannen hade rätt, och vi var tvungna att räcka över vår nya vän till sin ägare. Kändes inte bara lite dumt att fortsätta gå sedan. När spänningen släppte började jag gråta. Och där och då kom vi överens om att inte berätta det till någon. Oroa er inte, jag har frågat min vän om det är okej att jag bryter det, hon tyckte att det var onödigt att ens fråga, för det var ju ändå för mig det var (och är nog fortfarande ganska) känsligt, vilket jag nog också tänkte på. 

Men jag klarade mig även ur den krisen. Med några rivsår på axlarna och en underlig erfarenhet rikare. Kommer nog aldrig att kunna beskriva alla känslor som jag kände då. De var så starka att jag ännu minns dem. Nu när jag skrev om det kom jag också ihåg flera detaljer än jag förlut tillåtit mig minnas. Jag tror att det är viktigt att bearbeta sådana här upplevelser, jag tror det hjälper en att gå vidare. Den här händelsen fick mig även att inse hur starkt jag verkligen sörjde Trolle, och hur starkt jag ville tro att hon ännu finns någonstans. Som sagt så kan jag ibland nästan tro det än idag. Men jag tror också att den här händelsen var en betydande del av mitt sorgearbete. 


Orsaken till att jag kom på att jag nu efter en såhär lång tid skulle föra den här händelsen till minnet igen, och dessutom berätta om den för alla er, är att jag såg den här katten en dag från skolbussen. Och den här gången var den enda likheten jag såg mellan Trolle och Murre (förlåt om jag använder fel namn, jag minns helt enkelt inte) att de båda var gråa. Och jag insåg hur förblindad jag var den där dagen.



 

Av Unia - 3 juni 2013 16:30

Igår tog jag årets första dopp. Ifjol simmade jag endast en gång på hela sommaren, och det var i juli eller augusti. Jag hoppas att det blir lite oftare i år. För det är ju så underbart att simma. Eller, så brukade det vara i alla fall.


Nuförtiden är jag livrädd för att simma. Mest är det såklart ormarna som skrämmer mig. Hela tiden blickar jag ut över den enorma vattenytan som omger mig, hela tiden är jag på helspänn. Övervakar så att jag kan fly i tid om jag ser något komma simmande. Men inte gör det ju precis saken bättre av att få höra att ormar även kan simma under vattnet... Förutom ormar är det ju svanar, fiskar, sjögräs, äckliga varelser på bottnen... Jag kan bara inte slappna av. Jag vågar inte alls vara ens en lite längre stund under vattnet. När jag hoppar från en brygga eller bara dyker under vattnet medan jag simmar för att väta håret, eller nåt, blir jag lätt i panik och måste genast upp därifrån. När jag har huvudet ovanför ytan är det första jag tänker "Inte har det väl kommit några ormar?" och söker med blicken runtomkring mig.


Igår märkte jag dock att det känns som en personlig vinst varje gång jag varit och simma. Jag var så stolt över mig själv för att jag vågade. För att jag inte blev hemma när familjen åkte till stranden. För att jag inte bara satte mig och solade när vi var där. För att jag verkligen gick och simmade. För att jag hoppade från bryggan en gång. För att jag simmade ut helt ensam. Det känns bra efteråt. Ikväll skall jag åka till stranden igen.


Våga trotsa era rädslor och fobier.


Skulle dock vara trevligt att få behandling för min ormfobi, det börjar bli riktigt jobbigt...




 

Av Unia - 30 maj 2013 16:45

Nu skall ni få se sista delen av vårt UNIKO-projekt! Här gör jag en annan roll än min egen, så döm mig inte för snabbt tack. Hade inte gjort den här rollen till musik någonsin innan just gången då detta filmades. Det var ju inte några svåra saker, men det tar ändå en stund innan man kommer in i rätt känsla och sådär. :)



Flera delar av UNIKO dansade inte jag, så har dem tyvärr inte på film (minneskortet räcker ju inte till hur mycket som helst, så vågade inte ta risken). Vad har ni tyckt? :) Ni kommer ännu att få se gruppdansen som en av gruppmedlemmarna koreograferade.


 

Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards