Det här veckoslutet blev inte riktigt som planerat. Igår när jag vaknade var jag otroligt svag och yr, när jag steg upp tänkte jag svimma så jag blev tvungen att lägga ner mig igen. Lyckligtvis hade jag lite godis på skrivbordet så jag fick lite socker i mig och kunde sedan stiga upp. Jag kände mig riktigt underlig, och var tvungen att äta lite yoghurt innan jag kunde laga ordentlig frukost eftersom jag inte litade på mina krafter, och dessutom inte vågade vänta så länge innan jag fick något i mig. 

När jag ätit "för-frukost" och lite "riktig" frukost (kände inte för att äta så mycket) bestämde jag mig för att titta på det sista avsnittet av FAME för att samla krafter inför skolarbetet och allt annat jag hade att göra. Det blev dock inte att titta så länge, för jag kände inte för att sitta utan lade mig istället i sängen. En känsla av att jag behövde kräkas steg inom mig, men jag försökte ignorera det. Tyvärr gick det inte i längden.

Så plötsligt hade jag alltså magsjuka. Eller vad det nu var. Jag kräktes endast tre gånger ganska snabbt efter varandra, och sedan var jag bara otroligt trött. Jag läste lite, men klarade inte av att hålla mig vaken, så jag sov till klockan fyra. När jag vaknade bestämde jag mig för att stiga upp och kolla om jag kunde få något gjort trots allt, och illamåendet var borta. Trött var jag dock, så det blev inte att göra så mycket. Fick åtminstone ena psykologiuppgiften gjord.

Idag har jag mått bra, men känt mig ensam och inte haft lust med någonting (förutom en massa "icke-måsten" som jag ändå inte gjort eftersom jag tänkt att jag först måste göra det jag måste). Så nu sitter jag här, klockan 11 på kvällen, har nyss blivit klar med mitt tal som jag ska hålla på engelskan imorgon (jag skrev ett tacktal till min dansgrupp och -lärare, måste bearbeta mina känslor så att jag inte går helt sönder när det blir allvar, hade jag skrivit det här talet på svenska hade jag antagligen gråtit ihjäl mig), och har fortfarande en psykologiuppgift kvar, en del av min ansökan kvar, hela tyskaskrivningen kvar, och hemmet odammsuget. Dessutom måste jag duscha ännu idag också. Varför gör jag så här mot mig själv?

Orsaken till att jag bestämde mig för att skriva det här inlägget var egentligen att jag nyss insåg att jag endast har FEM skoldagar kvar! Sista skolveckan, sista veckan i gymnasiet... Konstigt, skrämmade, härligt och skönt. Jag längtar verkligen till läslovet, att kunna satsa ordentligt på studentskrivningarna, verkligen studera på allvar, lära sig någonting, och samtidigt kunna njuta av sådant som jag inte haft tid med det senaste året. Visst, det kommer att vara tufft att läsa till skrivningarna, det kommer att vara tufft att verkligen få något gjort, men jag ser verkligen fram emot att få bli så självständig, att få visa för mig själv att jag klarar av det. Och att få dansa, skriva brev, läsa, blogga, leva i ett städigt hus, sova, LÄRA MIG... 

Samtidigt kommer det vara svårt att lämna mina vänner. Visst, jag ska inte lämna dem, ännu ett halvt år kommer vi att bo här på samma ort, och jag hoppas att vi kommer att träffas mycket. Klassen i helhet kommer jag antagligen inte ha så svårt att lämna, för det är väl bara att inse det: vi är inte speciellt nära varandra, och jag känner mig som en utomjording bland med mina klasskamrater. Men jag har ju vänner där, som jag verkligen inte vill tappa kontakten med. Inte bara från min klass heller, för den delen. Men vad folk än säger; vill man så kan man hålla ihop! Och jag vill, så jag tänker se till att hålla kontakten med mina vänner. 

Jag har ett problem: endera bloggar jag inte alls, eller så skriver jag lååååånga inlägg. Förlåt för det, hoppas att ni orkar läsa ändå. Och tack för att ni fortfarande tittar in! Nu MÅSTE jag gå och duscha.

(we<3it)

Det är lite mycket just nu.

Livet rullar på och jag har ingen aning om hur jag ska hinna med allting och få bra resultat från allting jag gör. Det är överväldigande att tänka på hur mycket som kommer att vara annorlunda nästa år, det blir som ett helt nytt liv. Tänk! Jag kommer att ta studenten, och börja i en skola som inte är grundskola eller gymnasium. Förhoppningsvis är det en dansskola. Jag kommer att flytta bort från orten, inte bara bort hemifrån, utan bort från orten. Bort från personer som jag känt hela livet, och från kompisar som jag lärt känna senare. Bort från min dansgrupp och min danslärare! Det är faktiskt det som skrämmer mig mest, att lämna skolan och klassen känns inte så svårt, men dansen! Jag kan inte ens föreställa mig det, och vill inte det heller, för en dag när jag tänkte närmare på det började jag gråta. Så det håller vi tyst om nu!

Jag kan inte förstå att jag är så gammal. Jag kan inte förstå att jag nu verkligen ska lämna min barndom bakom mig. De flesta kanske tycker att de redan gjort det, och att jag kanske borde ha gjort det i och med att jag började gymnasiet, eller när jag flyttade hemifrån. Men även om mycket visst förändrats, och jag har förändrats, så har allt ändå varit relativt likadant. Men det kommer det inte att vara mera nästa år. Sista januari är min sista skoldag. Galet!

Said by Michael LeBoeuf.

Förlåt. Jag måste ge upp min julkalender. Jag har inte tid, eller jag skulle ha tid, men då har jag inte tid med något annat. Och jag vill att bloggandet ska vara roligt, och just nu känns det bara som ett stressmoment, något jag måste göra. Och just nu är det för mycket. Det är vanlig skola, studentskrivningar på kommande, julklappar och julkort, dans, vänner, städning, matlagning... Brevskrivningen som har fått lida i flera månader. Jag vill skriva brev! Därför har jag bestämt mig för att inte genomföra min julkalender i år. Tyvärr. Om jag har lust och tid att blogg någon gång är det klart att jag gör ett inlägg, men helt varje dag kommer det inte att bli, och julkalender kommer det inte att vara. Förlåt. 

Hej allihopa! Som ni säkert listade ut var bildinläggen från tidigare i veckan tidsinställda, jag gav mig själv allt för mycket fritid förra veckoslutet så hade inte en enda ledig minut denna vecka (rättare sagt tisdag-torsdag). Varför tror jag att ni har märkt att de var tidsinställda och jag inte haft tid för bloggen? Varenda uppmärksam varelse borde veta svaret: det har inte kommit ett enda inlägg om att DET VAR KULTURKARNEVALEN torsdag-idag!!!

Ojojoj, jag vet inte vad jag ska säga. Fastän det inte kommit något sådant inlägg betyder det inte att min kärlek för kulturkarnevalen har krympt - tvärtom. (En annan orsak förutom tidsbristen är att jag inte insåg hur nära den var innan torsdagen.) Detta har varit en helt FANTASTISK kulturkarneval! Det har de alla varit, men det var något speciellt med den här. Om den slog första året vet jag inte ännu, för just nu känner jag mig bara tom och det känns som om jag bara varit deprimerad hela karnevalen, men efter att depressionen lagt sig kommer jag väl att kunna avgöra det. För deprimerad under karnevalen var jag verkligen inte!

På torsdagen gick jag hemifrån till busstationen (ca två kilometer) med min packning (= en megastor kappsäck med hjul, en ryggsäck + min kameraväska), det var ganska humoristiskt att gå med min stora reseväska, alla som körde förbi fick sig nog ett gott skratt. Men tungt var det, haha! Medan jag gick insåg jag dock, att nu var jag påväg hem. En härlig känsla! Och det var faktiskt så det kändes när jag väl var där, jag var hemma. Kulturkarnevalen är mitt hem, det är där jag hör hemma, det är där jag lever ut mig själv till 100 procent. Jag förstår inte hur mycket jag kan älska dessa fyra dagar, det är endast fyra dagar om året och ändå har dessa fyra dagar en så enorm plats i mitt hjärta, det är ofattbart! Mina kompisar konstaterade att det inte finns någon som älskar kulturkarnevalen lika mycket som jag, och jag tror att de har rätt. För det är helt galet, jag förstår inte själv hur det är möjligt och varför det har blivit så här.

Men jag hatar kulturkarnevalen nästa lika mycket som jag älskar detta underbara evenemang. För den lämnar en så ensam, så tom! Usch, jag vill inte skriva om det, känner inte för att gråta just nu.

Detta år vågade jag bjuda på mig själv ännu mer än tidigare. Jag dansade galet, sjöng (galade) för fullt, släppte loss, pratade med vem jag ville (nästan i alla fall), helt utan att bry mig om vad andra skulle tycka. För på kulturkarnevalen kollar ingen konstigt på dig fastän du freakar out. Där är alla med och där har alla roligt. På torsdagen stod jag framför alla 500+ personer och talade, jag visste inte vad jag skulle säga men jag kände mig helt trygg, när jag glömde bort att säga mitt namn blev jag inte ens generad, jag tog utan probelm tillbaka mikrofonen och sa glatt "Och jag heter [Unia]!" haha, jag kände mig så trygg och det var inte ett dugg pinsamt, bara roligt och tryggt. Min familj. På lördagen när vi dansade vår koreografi inför alla andra tappade vi helt bort oss, men jag tycker ändå att det gick bra, jag är inte det minsta missnöjd, för vi hade roligt och publiken hade roligt, de sa att man blev glada av att titta på oss och det var det som var poängen! Dessutom var de imponerade av vad vi hade lärt oss, och av hur snabbt det gick.

Jag vet inte ens om jag nämnt det, men jag var alltså i discodanslabbet, och det var hur roligt som helst! Det var det bästa labbet jag någonsin varit på, väldigt krävande både fysiskt och psykiskt, och utmanade, men så otroligt kul! Mina muskler skrek och är nu härligt sjuka, jag har till och med haft träningsvärk i muskler jag inte visste att jag har, heh. Härligt!

Nu ska jag stänga datorn, blev precis påmind om att det kommer the Voice Kids, så måste ju se på det, äsch att jag missade de första 45 minuterna! SKrivs mer senare.

Jag tror att väldigt många fått höra av sina föräldrar eller av andra vuxna att ens vitsord inte ska variera beroende på vilken lärare man har, och att man inte ska välja kurser efter lärare. Att det inte är läraren som bestämmer vad du är bra på i skolan. 

Visst, det borde kanske vara så. Alla lärare borde väl vara lika bra. Men det är verkligen inte så. (Och nu syftar jag inte bara på det att en del lärare låter ens åsikt om eleven påverka vitsorden.)

Jag har ett lustigt exempel. Min biologihistoria i gymnasiet nämligen.

Min första biologikurs var nummer tre, och den hade jag tredje perioden på ettan. Den perioden delar sig i två, eftersom jullovet kommer emellan. Först hade vi en väldigt bra lärare, hen kunde sin sak, berättade mycket och förståeligt, tog anteckningar direkt ur huvudet, var väldigt trevlig och gjorde undervisningen intressant och trevlig. Efter julen fick hen dock ett annat jobb, och istället fick vi den värsta läraren jag någonsin stött på. Hade hen redan i högstadiet, så det fanns inte ens någon tanke på att "börja från början och ge hen en chans", jag var hens favoritelev (i alla fall en av favoriterna) i åttan, eftersom jag ofta var den enda i min klass som satt tyst, eftersom jag inte hade någon vän i klassen, men jag är nästan säker på att jag var den som hatade hen mest. Jag tror att hen märkte det mot slutet, för nu när hen kom tillbaka i gymnasiet märktes det tydligt att hen var rädd för mig, hehe (med all orsak!). Skulle jag vara säker på att jag har det kvar och ork att söka fram det och kameran skulle jag visa för er allt klott som jag gjorde i mitt häfte under tiden jag hade hen i gymnasiet, blev nämligen ibland så frustrerad att jag måste få ut mina känslor på något sätt för att inte skrika rakt ut, men det orkar jag tyvärr inte göra nu. Tillbaka till saken:
När vi fick denna hemska lärare försvann all motivation. Till provet fann jag dock tillräckligt med motivation, jag ville nämligen bevisa att vår förra lärare var bra (den nya pratade skit om den förra, asifhiudfgoaiufgao). Och det gjorde jag, jag hade tur att det fanns en essäfråga om något som vi hunnit gå igenom med lärare nr 1, och fick tack vare den 10 i kursen. 

Kurs 1 och två hade jag sedan helt och hållet med lärare nr 2. Motivationen på noll, orkade inte följa med på lektionerna, vem orkar med tråkiga, torra powerpoints och en lärare full av fördomar som inte kan lära? Jag blir arg bara av att tänka på det. I de kurserna fick jag 8, och jag tvivlar på att de kan ha varit så mycket svårare än trean.

Nu till det roliga:

Förra perioden hade jag biologi kurs 4. Vår hemska lärare är borta, istället hade vi en av skolans bästa lärare. Hen är väldigt, väldigt bra på att lära, gör undervisningen och lektionerna roliga, intressanta, och samtidigt väldigt informativa. Hen undervisar på ett sätt som gör att man förstår och kommer ihåg, dessutom är hen väldigt motiverande. "Pepptalk" och "gör något av ditt liv-tal" är inte ovanliga i kurser med den här läraren, och de är verkligen välbehövliga. Jag tyckte att kursen var väldigt svår, jag hade en liten svacka i mitt liv den där tiden, och samtidigt ville jag verkligen lära mig det och få bra i kursen. (Det var människans biologi, med blodsystemet, nervimpulser, hormoner, muskler, njurar, skelettet, osv...) Innan provet pratade läraren kort om hur man alltid borde läsa till prov för att lära sig. Plötsligt var jag supermotiverad för att läsa igenom allt i boken (händer ofta att jag bara läser anteckningarna från lektionerna) och dessutom samtidigt göra egna anteckningar till. 100 sidor från boken (inklusive bilder, uppgiftssidor osv) gjorde jag till 19½ sidor i mitt häfte (A4). Tyvärr hann jag inte läsa på mina anteckningar sedan, bara hälften ungefär hehe, men jag lärde mig ändå väldigt mycket tack vare att jag var tvungen att förstå vad jag läste för att kunna omskriva det i egna ord. Det slutade med att jag fick 10 i kursen. :)

Nej, jag skriver inte detta inlägget för att skryta om mina kunskaper i skolan. Jag vill bara påpeka att det verkligen finns skillnader mellan lärare, och att det inverkar på ens prestationer. Det borde väl inte få vara så, men det är ett faktum. Bra och motiverande lärare gör ju en motiverad att lära sig, följa med och öva ordentligt till provet. Dessutom behöver man inte läsa så mycket på egen hand om man har en bra lärare, eftersom man lär sig det mesta bara av att vara på lektionerna om undervisningen är intressant och läraren är bra på att undervisa. Så kom inte och säg att läraren inte spelar någon roll vad gäller prestationer och sådant.

P.s Jag vet att det är lätt att veta vilka lärare jag pratar om, om man känner till dem, men jag står för mina åsikter.

Jag tror inte att det är någon hemlighet att jag har akne, för det är ju inte så svårt att se. Till skillnad från många andra dock så lider jag inte så mycket av det. Visst önskar jag ibland att mina finnar kunde försvinna, visst vill jag ibland skrika av smärta för att de är där och gör ont, men det är inte så att jag hela tiden går omkring och tänker på det, och inte heller så att jag får sämre självförtroende p.g.a min dåliga hud.

Därför blir jag alltid lite förvånad, ibland t.o.m irriterad (i en del fall så mycket som sårad), när andra kommenterar mina finnar. Familjen och släkten kan bekymra sig över att jag har så mycket finnar "nu igen", liksom visar sitt medlidande och tycker det är så synd att jag måste stå ut med dem. På stan kan försäljare komma och föreslå ansiktsbehandlingar för mig. En gång hände det faktiskt att en sådan där försäljare grabbade tag i min kompis och gjorde hennes nagel helt glänsande (mot hennes vilja), och efter det sa han att han skulle ha en bra ansiktsbehandling till mig. Vi sa att vi inte hade tid och sprang därifrån. Läkare kan fråga mig om jag lider av min akne, om jag vet om att det finns medicinsk behandling. Jag har så svårt att förstå hur alla orkar bry sig så mycket. Alla andra verkar ju bry sig mycket mer än jag själv gör. Så varför skriver jag då det här?

Igår var jag till en hudläkare för att jag har något alldeles konstigt och sjukt på mina händer och fötter (bakterieinfektion fick jag veta). Läkaren såg först på mina händer och fötter, och när han gjort det sa han: "Och du har akne också." Jaha, har jag det? Sedan bestämde han helt kallt att jag nog behöver få behandling för det, och skrev ut två salvor till mig. Tack, för att du frågade mig. Inte skulle jag ju ha något emot att bli av med min akne, jag tycker bara att det var lite oförskämt att inte ens fråga mig om jag ville få det behandlat. Det känns som om samhället skriker till mig att det är helt hemskt att ha akne, att det är något man ska göra allt man kan för att bli av med. Usch, låt folk se ut som de vill, jag tror inte att det är någon som vill ha akne, men det finns faktiskt de som inte lider av det. Men det är väl helt ofattbart i detta utseendefixerade samhälle.

skulle jag vilja ha kraften att alltid lyckas hjälpa andra. För att någon som du bryr dig om mår dåligt är så mycket värre än att själv må dåligt. Och att inte kunna hjälpa känns ibland ganska hopplöst.