Unias

Inlägg publicerade under kategorin Dagens värld med en negativ inställning

Av Unia - 28 augusti 2013 20:10


Robin Stjernberg passar verkligen bra när man är stressad och haft en inte så bra dag. Två dagar kvar nu, sedan borde det lugna ner sig. Märker att flyttar nog inte är speciellt bra för min psykiska hälsa, men bara jag kommit iväg kan jag börja leva igen. Just nu försöker jag bara fungera utan att tänka, utan att stanna upp, för då brakar jag nog ihop. Tack och lov att jag har dans! <3

Nu har jag tömt mitt skrivbord och två av mina hyllor, de skall iväg imorgon och eftersom jag inte kan lägga mina saker någonstans eftersom allting ska iväg ser mitt rum ut som ett bombnedslag på en del ställen och helt tomt och ljust och fint på andra. Nåja, nu måste jag fortsätta, hinner verkligen inte sitta här. 

Tjao, vi hörs! Är dock lite osäker på hur det blir med internet i mitt nya hem... Ta hand om er. <3


Skönt att få fly till en annan värld ibland.



 

Av Unia - 12 juli 2013 10:30

stod det på baksidan av en tidning som jag delade ut någon gång förra veckan. 


Jag hatar alkohol. Och då menar jag inte smaken, har bara smakat två gånger; en gång av misstag när det fanns riktig champagne med på brickan med "barnchampagne" på en fest, och nattvarden när jag blev konfirmerad, haha. Och jo, jag är sjutton år. Men som min klasskamrat konstaterade när jag muttrade till vår lärare (inte så att hon hörde tror jag), som inte förstod varför så få av oss ska med på "abi-kryssningen", att det är så svårt att förstå att det finns ungdomar som inte är intresserade av att supa; Det är inte svårt att förstå, det är omöjligt att förstå. Det blev en stökig mening, hoppas ni förstår den, heh. 


Jag har märkt att mitt hat mot alkoholen bara blir starkare och starkare hela tiden. Förra veckan var jag in till alko med mamma och jag började må illa där inne, och hade bara lust att sparka sönder alla flaskor, hehe. Jag börjar må illa när till och med vuxna människor verkar tycka att det är coolt att dricka så mycket att man inte minns något efteråt och ligger och spyr följande dag. Detta illamående har inte funnits här tidigare, varifrån kommer det? Hur kan jag börja må illa av att bara tänka på alkohol? Jag tycker själv det är konstigt, och de allra flesta tycker antagligen att jag överdriver när jag är såhär mycket emot alkohol som jag är, men jag kan inte rå för det. Usch!


Varför har det blivit såhär då? Jag kan inte svara på den frågan. Visst har jag några teorier, men det är bara som jag själv har "hittat på". Och jag kan säga några orsaker till att jag hatar alkohol: Det förstör människor. Fysiskt, psykiskt och socialt. Konsumerar man för mycket alkohol kan man ju till att börja med få fysiska men för livet. Det förstör föräldrar, berövar barn deras föräldrar och barndom. Det förstör ungdomar, berövar dem kanske deras framtid. Dricker mamman alkohol under graviditeten kan det förstöra hela barnets liv. Det förstör förhållanden, hur många förhållanden har inte tagit slut på ett eller annat vis p.g.a alkohol? Det förstör inte bara kärlek, också vänskap. Alkohol kan förstöra ett hushåll, kan göra en hel familj fattig. Så många pratar om att spara pengar och/eller gå ner i vikt, men verkar vara blinda för vad alkoholen gör till en. (Jag menar såklart inte att man inte ska dricka alkohol för att man blir fet, jag tycker bara att man inte ska prata om att banta och ändå konsumera massor av alkohol, det innehåller ju hur mycket kalorier och annat onyttigt [heh, så insatt jag är] som helst...) Sammanfattning: Alkohol förstör. (Konsumenten, dess anhöriga, dess omgivning, dess liv.)


Jag har ännu inte lyckats komma på en enda bra sak med alkohol. Många använder ju argumenten "Jag vågar så mycket mera när jag är lite påverkad, jag blir mer social, jag är inte lika blyg" och så vidare, och alltså visst, det kan ju vara trevligt, men varför inte istället jobba för att klara av att våga allt det där i nyktert tillstånd, precis som man är. Om man vet att man blir mindre blyg efter att ha druckit lite, varför inte då inse att man kan vara likadan nykter? 

Och argumentet att man dricker för att glömma bort verkligheten, för att må bra för en stund, DET FINNS BÄTTRE, HÄLSOSAMMARE OCH MER LÅNGVARIGA METODER. Läs en bok, titta på en film, spela ett bra spel, sov, om du vill fly från verkligheten. Gå till en psykolog, prata med vänner, ta hand om dig själv, skaffa en hobby, DANSA, för att börja må bättre. 


Nej, jag hatar inte alla som dricker alkohol. Jag hatar inte mina vänner om de någon gång vill dricka lite. Visst, inte blir jag ju överlycklig heller, men jag förstår ju att alla inte kan vara som jag, och det "hör ju till". Älskar jag en person upphör det inte fastän hen konsumerar lite alkohol, inte ens fastän hen gör det när jag är med. Mina vänner accepterar att jag inte tycker om alkohol, och jag accepterar att de vill dricka ibland. Det är ju alkoholen jag hatar.


Jag måste ännu dela med mig av en sak som gör mig så otroligt arg. En gång i hälsokunskapen i skolan fick vi en artikel vi skulle läsa. Artikelns budskap var i stora drag "Det är dåligt att vara nykterist". Allvarligt, artikeln handlade om att man (i Finland) blir "utanför i samhället" om man är nykterist, att andra börjar undra om man tackar nej till t.ex vin på en middag. DET STOD ATT FOLK KANSKE SLUTAR BJUDA EN FÖR ATT MAN INTE PASSAR IN. Det stod att man kan bli "socialt handikappad" för att alla andra uppfattar en som så annorlunda. Det var ganska länge sedan vi läste den, så min hjärna kanske har överanalyserat och förvärrat några detaljer, men budskapet var i alla fall att det inte är bra för ens sociala liv att vara nykterist. Att alla skulle tro att man var en före-detta alkoholist. Jag tycker det är väldigt fint gjort av en lärare att ge första årets studerande i gymnasiet en sådan artikel, det var ju som att läraren uppmanade oss till att inte bli nykterister. Usch och fy och blä säger jag. Jag tänker förbli nykterist hela mitt liv och jag tänker bevisa att det inte är dåligt för en!


Har DU några åsikter om detta som du vill dela med dig av? (:


 

Av Unia - 14 juni 2013 15:45

Något som gör mig otroligt irriterad, och samtidigt lite ledsen, är hur ALLA pratar om att gå ner i vikt, hur feta de är, hur de absolut borde börja banta. Det värsta är ju att majoriteten av dessa inte ens är i något behov av det, egentligen. VARFÖR ÄR DET SÅHÄR?


Jag förstår om man lider av så svår övervikt att man mår dåligt, att det är skadligt för en. I så fall är det ju bra att börja tänka lite på vad man äter, och börja träna. Och inte skadar det ju att träna och äta hälsosamt heller fastän man inte är överviktig, men det är faktumet att många gör det för utseendets skull, för att de tycker att de är feta fastän de inte är det, som är så otroligt fel. Jag blir så arg på alla reklamer som visar att kvinnor skall vara pinnsmala för att vara bra, jag blir så arg på alla reklamer och nya tips på hur man lätt skall gå ner i vikt. Överallt. ÖVERALLT! Och jag blir så ledsen för att det finns så många som faller för det här, så många som tror att man måste vara pinnsmal för att duga. Det är ju inte så det är! 


När vi för en tid sedan hade ett släktkalas för min syster, satt kvinnor i åldern 19-75 år och pratade om att de inte längre fick på sig sina gamla kläder, om sina mål de hade för sin vikt, gav varandra olika tips på hur man kan gå ner i vikt. De diskuterade att det egentligen inte är vikten som spelar någon roll, utan att man ser bra ut. Jag kunde inte bara sitta där och lyssna på deras idiotiska diskussion, så jag sade vad jag tycker: Huvudsaken är väl att man mår bra. Vet ni hur de reagerade? Vill ni verkligen veta? Antagligen inte, men ni får veta det ändå! De började skratta, och sa Ska du säga! Ååååh!!! Jo, ska jag säga! Jag mår bra. Jag har inte jobbat för att se ut såhär. Jag får varje dag oroa mig för att jag inte skall gå ännu mer ner i vikt, jag får ofta tvinga mig själv att äta fastän jag inte är hungrig, för att jag är så otroligt rädd för att insjukna i en ätstörning. Jag har varit till läkaren, på röntgen och till en näringsterapeut, varför? Jo, för att jag plötsligt började gå ner i vikt! Men vi fick goda resultat, jag har inget fel och näringsterapeuten konstaterade också att jag tycks ha väldigt god aptit och eventuella misstankar om att jag hade en ätstörning såg man att var borta. Min benstomme är otroligt stark, yippie! Inte för att det har något med vikt att göra, men jag mår bra. 


När vuxna människor är avundsjuka på min vikt, då inser man att något är otroligt fel i vårt samhälle. Jag blir så arg när jag tänker på detta! Förlåt, kände bara att jag ville skriva av mig lite. Skulle finnas massor till att säga om detta, men jag slutar nu. Snälla ni, försök förstå att så länge ni mår bra och inte lider av skadlig övervikt, behöver ni inte gå ner i vikt! Vikt är bara en siffra, och man behöver verkligen inte vara smal för att vara bra. Det är insidan som räknas, och dessutom är det väldigt mycket finare att se frisk ut än att banta sig själv sjuk. Som min psykoliglärare (tror jag?) sa; varje människa har en kroppsform som man passar i. Det är inte fel att vara smal, det är inte fel att vara fet (inser ni hur negativ klang redan ordet ger?), så länge man mår bra och känner sig "jag" med sin kropp. Ni är bra som ni är! <3


 


 

Av Unia - 3 juni 2013 16:30

Igår tog jag årets första dopp. Ifjol simmade jag endast en gång på hela sommaren, och det var i juli eller augusti. Jag hoppas att det blir lite oftare i år. För det är ju så underbart att simma. Eller, så brukade det vara i alla fall.


Nuförtiden är jag livrädd för att simma. Mest är det såklart ormarna som skrämmer mig. Hela tiden blickar jag ut över den enorma vattenytan som omger mig, hela tiden är jag på helspänn. Övervakar så att jag kan fly i tid om jag ser något komma simmande. Men inte gör det ju precis saken bättre av att få höra att ormar även kan simma under vattnet... Förutom ormar är det ju svanar, fiskar, sjögräs, äckliga varelser på bottnen... Jag kan bara inte slappna av. Jag vågar inte alls vara ens en lite längre stund under vattnet. När jag hoppar från en brygga eller bara dyker under vattnet medan jag simmar för att väta håret, eller nåt, blir jag lätt i panik och måste genast upp därifrån. När jag har huvudet ovanför ytan är det första jag tänker "Inte har det väl kommit några ormar?" och söker med blicken runtomkring mig.


Igår märkte jag dock att det känns som en personlig vinst varje gång jag varit och simma. Jag var så stolt över mig själv för att jag vågade. För att jag inte blev hemma när familjen åkte till stranden. För att jag inte bara satte mig och solade när vi var där. För att jag verkligen gick och simmade. För att jag hoppade från bryggan en gång. För att jag simmade ut helt ensam. Det känns bra efteråt. Ikväll skall jag åka till stranden igen.


Våga trotsa era rädslor och fobier.


Skulle dock vara trevligt att få behandling för min ormfobi, det börjar bli riktigt jobbigt...




 

Av Unia - 23 maj 2013 15:06

Okej, jag var just med om något väldigt obehagligt. 


Molle hade fullt av fågelbajs i pälsen när hon kom in idag, så jag insåg till min fasa att jag var tvungen att duscha henne. För att gå till duschen till mitt rum måste man gå ut, hundarna var ute så jag sade till mamma (som också var ute) att hålla i Niksu, medan jag gick in med Molle. Viivi klarar av att sitta snällt och bara se på fastän jag har Molle i famnen, även om hon helst skulle leka med Molle. Allting gick bra, och i tre omgångar lyckades jag få bort allting från Molles päls, dessutom med bara ett litet rivsår. Konstaterade än en gång att Molle är världens underbaraste, fastän hon verkligen hatade att bli tvättad, så försökte hon inte ens göra mig illa, hon försökte rättare sagt slippa undan utan att göra mig illa, det var så sött för hon försökte verkligen hålla klorna bort från mig. Så fint att se hur mycket hon litar på mig. <3


Nåja, sedan lät jag henne vara i bastun medan jag gick och frågade mamma om hon kunde hålla i Niksu. Hon var upptagen så föreslog att jag skulle ta in Viivi och sätta fast Niksu. När jag sedan gick efter Molle kom jag på vilken idiotisk idé det var; kopplet som jag lade Niksu fast i är nämligen på trappan, alltså gjorde det inte alls saken bättre. Naiv som jag är, tänkte jag att det väl ändå skall gå bra, nog skulle jag väl klara av att hålla Niksu borta. Ett av mina sämsta beslut i hela mitt liv.


Jag kom ut med Molle i famnen, halv invirad i en handduk. Niksu kom så snabbt hon kunde och började hoppa på mig, som tur räckte inte kopplet helt så hon räcktes inte till Molle när jag vände henne ryggen. Niksu skällde och Molle fräste. Niksu försökte väl komma åt Molle, Molle försökte både fly, och komma åt Niksu för att försvara sig. Nu brydde sig inte Molle mera om att inte göra mig illa. Hennes klor var utspretade så mycket det gick, och med alla sina krafter försökte hon fly. Som ni kanske förstår blev jag i panik, och då tänker man inte klart. Bäst skulle det ju varit om jag hade släppt iväg Molle, för hon skulle ju hur lätt som helst ha kunnat fly, Niksu var ju i koppel. Men jag försökte febrilt hålla kvar Molle och skydda henne från Niksu, inne hade Viivi också börjat skälla så dit kunde jag inte heller återvända. Jag ropade på mamma som sedan kom och drog bort Niksu, i samma ögonblick slapp Molle bort och sprang iväg. Kvar stod jag helt chockad, och kände hur min vänstra arm började darra. Ingen trevlig syn när jag såg ner på den kan jag berätta...


Jag minns inte när jag senast har gråtit på grund av fysiskt smärta. Det enda jag kommer på är när jag nästan bröt min lilltå när jag var nio eller tio år, men tror nog att jag gjort det efter det. I alla fall, det är väldigt länge sedan. Men nu, idag, alldeles nyligen, när jag gick in för att återhämta mig och för att putsa mina sår, klarade jag inte av att hålla tårarna inne. Molle hade satt sina klor, eller tänder, jag har ingen aning, allting var bara ett enda kaos, djupt in i min arm, och jag har åtminstone femton rivsår på mina armar (lite svårt att räkna). Det rann blod ner på golvet, eller droppade är kanske ett bättre ord, på vägen till toaletten hann det komma två blodfläckar på golvet. Och jag kan inte röra min vänstra arm, just nu sitter jag så långt från datorn att armen är rak, då kan jag i alla fall använda fingrarna för att skriva. Min högra arm tog bara lite skada på övre armen, och det gör ont om såren "töjs ut", men den kan jag ändå använda. Min vänstra arm däremot... Det djupaste såret (var helt blått i början, kan inte se det just nu) sitter dessutom just vid armbågen, så jag kan inte alls böja den... Suck. 


Det värsta är ändå att jag utsatte Molle för det där. Det är orsaken till att mina tårar rinner just nu, visst är den fysiska smärtan ännu kvar, men det känns lite som om hela armen skulle vara en enda smärta, nästan som om jag snart skulle tappa känseln i den, men den smärtan är ändå inget jämfört med min oro, min ånger, mina skuldkänslor, min sorg... Snälla, förlåt mig! Hoppas hon någonsin vågar komma hit igen...


 

Av Unia - 9 maj 2013 14:23

Idag är det en helgdag, en dag som skall vara ledig. Visst, jag är ledig från skolan. Men jag jobbar mer än när jag faktiskt är i skolan, känns det som. Jag blir så arg på lärare som tror att man inte har något annat liv än skola, och dessutom inga andra ämnen än deras ämne. Ämnet som de undervisar i är viktigast, det skall alla tycka och alla skall vara så intresserade att de lägger ner hela sin själ i det. 


På dagens schema står det "Skriv 6 filosofiuppgifter, ca 1-2 sidor per varje uppgift" och "Svara på de nio historiauppgiftterna som jag fick idag kl. 12:23, när vi hade lektionen i tisdags, fick veta att vi skulle få dem på onsdagkväll vilket jag redan blev arg på, men att få dem först idag när det inte ens är en skoldag och ha dem inskickade imorgon klockan nio på morgonen, det gör mig rasande". Så borde jag också göra klart ett psykologiarbete, jobba med min tyska textförståelse, läsa min bok till finskan, och städa. Gärna skulle jag också skriva brev, gå ut och träffa en kompis. Som om jag skulle ha tid med det på min lediga dag. Jag blir så ledsen och arg. 


Nu skall jag i alla fall fortsätta på mina filosofiuppgifter. Förlåt för detta.


 

Av Unia - 7 maj 2013 19:15

Nu börjar jag på allvar bli riktigt trött på att varje dag vänta på någonting som aldrig kommer. Har ju gjort det i flera veckor redan. Förra veckans måndag meddelade de att budet skulle komma SNART. Kom igen, jag vill veta hur min sommar kommer att se ut!


 


 

Av Unia - 4 maj 2013 10:30

Tiden bara flyger framåt och snart är det sommarlov. Och det är ju skönt! Men ändå kan jag inte glädjas helt fullt... Det är ju nämligen så att vi får sommarlov från dansen också, och det ännu tidigare än från skolan... Och när vi får sommarlov därifrån är det sista gången för mig. För nästa gång är jag tvungen att ha "sommarlov" för alltid, blir tvungen att säga adjö.



På sista tiden har det hänt att jag börjat gråta när jag kommit hem från danslektionen. Gång på gång upprepade jag att jag inte vill att vi skall bli färdiga med alla danser. Såklart måste vi bli färdiga med dem, vi har ju snart premiär! En del av mig ser väldigt mycket fram våra uppvisningar, väntar ivrigt på att få visa vårt stora, underbara projekt, allting vi jobbat med ända sedan hösten. Älskar verkligen alla danserna! Men en annan del av mig vill inte alls att premiären skall vara här. För det betyder att det är allt för nära slutet. JAG VILL INTE ATT DET SKALL TA SLUT! 



Jag försöker att inte tänka på det. Jag försöker att njuta fullt ut, vara glad varje sekund. Men ibland är det omöjligt att undvika tankarna om att jag snart bara har ett år kvar. Visst, det är ett helt år, ett långt underbart år med nya danser, nya upplevelser och chans till stor utveckling. Men jag kan inte komma ifrån tankarna om hur det kommer att kännas nästa år den här tiden. Jag kan verkligen inte föreställa mig hur det kommer vara att lämna allting. Ända sedan jag var åtta år har jag dansat här. Det har inte alltid varit samma grupp, men det har ändå varit samma atmosfär. Ett extra hem, en extra familj. Jag vet inte hur jag skulle kunna få någon att förstå hur mycket dansen och alla människor som hör till, hur mycket de gjort för mig, hur mycket de betyder för mig. Om jag inte hade börjat dansa skulle jag verkligen inte vara den jag är idag. Vem jag skulle vara vet jag inte, men jag är så gott som helt säker på att jag hade varit väldigt osäker på mig själv, en mycket tråkigare person, och må miljoner gånger sämre. Åh, jag är så tacksam att jag fått chansen att dansa här! <3


 

Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards