Har ni någonsin varit med om det, att ni varit osams med någon, och velat reda upp allting, men den andra personen har inte velat diskutera, för att hen "inte orkar mer"? Det har jag. Och jag kan säga, att jag förstår bra att man inte orkar. För inte orkar jag heller. MEN, man jag inte använda det som argument till att man inte vill reda upp vad som nu måste redas upp. För känslan att man inte längre orkar är i själva verket ett tecken på att man borde reda upp det och få ett slut på allting. För det är ju inte så att man inte orkar att det tar slut. Man orkar inte att det håller på. Och det enda sättet för att bli av med det är att lösa allting. Se på det så här: Varför känner du att du inte orkar? För att det har hållit på så länge. Hur har du tänkt bli av med känslan av att du inte orkar? Genom att fortsätta ha det så som det är nu? Att fortsätta med det som du inte orkar med längre? Vad är det för logik i det? Problem försvinner inte av sig själva.

Har ni någonsin hört någon säga "Jag vill inte förlåta, jag tycker om hatet som finns inom mig, det har blivit en del av mig."? Det har jag. Och för att vara ärlig tycker jag att det låter otroligt oroväckande. Tycker om att gå omkring och hata en person? Min spontana reaktion är "VILL du må dåligt? Vill du inte må bra igen?" Jag tror inte att någon vill må dåligt. Därför tror jag inte heller att någon tycker om att hata, för hat är tungt. Jag tror att det handlar om rädsla. Man är rädd för att ge efter, för att släppa taget, för att gå vidare. Kanske man har blivit så van att känna det där hatet inom sig, att man känner att det har blivit en del av sig själv, och att man är rädd för vem man är utan den delen av sig själv. Men det gäller att minnas, att man har ju varit någon också innan man började hata. Och man kommer att vara någon utan det där hatet efteråt också. Man kommer att vara samma människa, möjligtvis vara lite gladare och må bättre. För det tar på krafterna att hata.

Har ni hört ordspråket "Att protestera är som att cykla med handbromsen i. Det går i början, men blir tungt i längden."? Lite liknande känner jag att det är med att hata. Man kanske inte ens märker det medan man går omkring och bär på det, men om man släpper taget och låter hatet gå, då känner man vilken lättnad det är. Kanske man först då känner tyngden som legat på ens axlar och bara vuxit för var dag som gått. Ni kanske har märkt också hur man bara ser allt negativt med personen man hatar? Man vrider och vänder, hör man något positivt om hen hittar man på bortförklaringar och vrider det till något helt annat än det egentligen är, för man är övertygad om att det inte kan finnas något positivt med den personen. Och varje liten negativ sak man får veta överdriver man stort, för tänk nu vad hemsk den där människan är! Man ser det man vill se och hör det man vill höra. Det är inte bra att gå omkring och bära på hat, för man kommer bara längre och längre bort från sanningen hela tiden. Och desto svårare blir det att släppa taget. Det krävs mera styrka för att klara av det. Men kom ihåg, man gör sig själv en stor tjänst, ger sig själv en underbar gåva, om man bestämmer sig för att förlåta, släppa taget, gå vidare. Man lyfter tyngden från sina egna axlar, låter mörkret flyga förbi. Låter känslan av att man inte orkar längre försvinna. 

Så nästa gång du tänker eller säger "Nej, jag orkar inte längre", fundera då på vad det är du inte orkar med och vad du måste göra för att bli av med det. För det går alltid. Alla har chansen att må bra, och alla förtjänar att leva ett underbart liv.

Det är ingen skillnad hur härligt mitt liv är här.

Hur mycket jag trivs i skolan.

Hur mycket jag älskar att dansa.

Hur många nya härliga vänner jag får.

Hur lite jag behöver vara ensam.

Så länge som du befinner dig på andra sidan jordklotet, kan inte mitt liv bli perfekt.

Det finns en del i mitt hjärta som ingen annan än just du kan fylla. 

Och den delen skriker av tomhet just nu.

Jag saknar dig.

Massor.

Vet ni hur många gånger jag har fått höra det eller något annat med samma innebörd? Och vet ni hur onödigt det är att säga det?

Först och främst vill jag säga att jag förstår varför människor säger så, jag förstår att de bara menar gott, men egentligen är det en ganska hemsk sak att säga.

Har ni någon gång haft vänner som mått dåligt? Har ni velat hjälpa dem? Det är klart att man själv lider när någon man bryr sig om mår dåligt. Och åtminstone för mig är det klart att man vill hjälpa dem. Ens eget lidande skulle ju inte försvinna om man bara slutade försöka hjälpa. Man skulle fortfarande bry sig, och så skulle man bara få dåligt samvete för att man inte finns där för personen. Så jag förstår inte riktigt hur människor menar att man ska göra när de säger att man inte ska ta åt sig av andras problem, att ingen klarar av att hjälpa alla.

Och hur tänker de att de känns för personen som mår dåligt? Att den som vill hjälpa ständigt får höra att det vore bäst att bara överge en. Det hjälper ju mycket på vägen till tillfrisknande.

Jag har också fått höra att jag frivilligt befinner mig i situationen att min vän mår dåligt. Ursäkta mig? Missförstå mig inte, det är absolut inte så att jag är arg på vänner för att de mår dåligt, då skulle man ju vara en idiot. Men ingen mår dåligt frivilligt, och ingen vill att ens vän ska må dåligt. Så på vilket mystiskt sätt skulle jag frivilligt befinna mig i den situationen?

Visst, jag önskar precis som alla som säger åt mig att inte må illa för andras del att det fanns en väg ut. Men så länge det inte finns en väg ut från lidandet för dem jag bryr mig om, finns det inte heller någon för mig. "Kör inte slut dig själv" gör inte så mycket annat än att få mina tårar att rinna. Men visst, jag försöker. Och oftast klarar jag av det.

Jag saknar er så otroligt mycket.

Ensamheten är farlig. Genast känner jag mig som ensammast i världen. Det är när jag är ensam som jag gråter för att jag saknar dessa människor så mycket. Som jag gråter för att jag har en vän som vill dö. En vän som inte förstår att jag försöker hjälpa, en vän som säger "Fan ta dig.", "Dra åt helvete.", "Du lyssnar inte. Du tar mig inte på allvar. Du bryr dig inte. Mitt liv betyder ingenting för dig. Du försöker inte ens. Du bara väntar på att jag ska dö så att du slipper mig. Du vet inte hur det känns. Hur kan du ens säga så? Du har inte rätt att kalla dig min vän. Fan ta dig.". Det är när jag är ensam som jag skakar av gråt och skriker av smärta för att det inte finns något som jag kan göra. Det är när jag är ensam som jag gråter för att mamma vill att Molle ska få gå ut igen. Jag klarar inte av tanken på att förlora henne. Jo, det är fortfarande så här starkt, jag skrev om Trolle i min modersmålsskrivning i våras och började storgråta. Så fort mamma uttalade sin önskan kunde jag inte svara för jag fick kämpa för att hålla gråten borta. Det kom som en överraskning för mig också. Jag är självisk, för visst skulle Molle ha ett roligare liv om hon fick gå ut också (hon bor hos mamma nu), men vågar man riskera? För jag vill ju verkligen ha henne kvar. Jag vill ha henne här hos mig, känna hennes omåttliga kärlek som aldrig försvinner, hur dåligt jag än behandlar henne välkomnar hon alltid mig, kryper tätt intill och visar mig sin kärlek. Det är när jag är ensam som dessa känslor får plats.

För min skull skulle det få vara lördagkväll nu. Jag har fått nog. Jag är trött och har tråkigt och saknar mina vänner och är ledsen. Fr.o.m sonmarlovets början var jag med människor jag älskar så gott som varje dag. Två veckor utan dem är svårt. Sedan måndagen har här bara varit tråkigt. Jag behöver någon som tycker om mig nu.

Förlåt.
Bamsekram // Unia <3

Sista föreställningen av Siri-iriS igår och nu fasar jag inför tisdagen (då vi har dansavslutning) mer än någonsin. Jag kommer inte att överleva.

Föreställningen igår gick åtminstone otroligt bra. Det var så väldigt väldigt roligt igen och åh så jag älskar hela pjäsen! Min fot började dock blöda för fullt riktigt i början, och alla som såg det blev helt förskräckta, hehe. Så nu har jag helst inga skor på mig. 

Idag var jag på jobb vilket betydde att stiga upp klockan fem i morse. Därför försökte jag gå och sova så tidigt som möjligt igår, ungefär halv tio. 20 före tolv såg jag senast på klockan, men jag låg nog vaken till över tolv. Kvart över fyra vaknade jag och somnade inte om efter det. Dessutom är jag osäker på om jag alls sov något där emellan. Siri-iriS surrade omkring i mina tankar under vad som kändes som hela natten, och många gånger tänkte jag "Drömde jag, eller har jag bara luggit och fantiserat?". Jag har faktiskt ingen aning. Djupt sov jag åtminstone inte på hela natten. Nu är jag en aning trött.

Trots det har detta varit en händelserik dag. Jag fick mina studentskrivningsresultat i morse - över förväntningarna kan jag berätta, är så nöjd! Sedan när jag började bli klar med jobbet ringde någon till mig och jag svarade för ovanlighetens skull (jag har fått som vana att inte svara på okända nummer). Finska, såklart. Och jag blev förvirrad. Det var från en tidning och hon ville intervjua mig. Hon sa att jag fått bra i skrivningarna och att jag dansar, och att hon skulle vilja intervjua mig. Jag förstod ingenting, och att sedan ännu till uttrycka mig på finska var inte det lättaste. Efter en del babbel kom hon åtmistone på att hon skulle komma dit till jobbet och intervjua mig. Jag var så förvirrad! Jag visste inte alls varför hon ville intervjua mig, hur hon hade hittat mig, hur hon visste att jag dansar... Jag är fortfarande helt förvirrad, haha.

Det visade sig att min rektor hade mejlat henne om mig, varför vet jag inte, han berättade bara att jag dansar och att det gått bra för mig i skrivningarna. Öh. Intervjun blev också väldigt underlig känner jag, jag vet fortfarande inte riktigt vad det handlade om så det ska bli intressant att se det i tidningen. Det var förresten samma tidning som lade mig på första sidan angående Siri-iriS, haha (inte samma journalist). Intervjun gick på både finska och svenska, och pratsam var hon åtminstone. Haha, alltså åååh jag är så förvirrad. Jag förstår inte vad som händer med mig. En sak gjorde mig ganska glad dock - hon trodde att jag kommer från en tvåspråkig familj på grund av min finska. Wow!

Efter en väldigt förvirrande dag sitter jag nu i mitt föredetta hem och är hundvakt. Ska bara ta det lugnt och gå och lägga mig tidigt.

Mina studentskrivningar alltså. Igår efter en underbar dansdag fick jag en mental-breakdown (någon av er kanske hann läsa inlägget jag skrev, bestämde mig dock senare för att radera det). Jag storgrät och insåg att jag inte orkar mera. För mycket på gång och att läsa psykologi och räkna matte och plugga tyska är kanske inte det man helst gör när man är trött. Just nu är jag inte trött, men för uppspelt för att kunna koncentrera mig. Jag vill bara utforska Stockholm med hjälp av google maps och planera morgondagen. Jag vill tänja och träna och dansa och inte alls bry mig om skrivningarna. Jag har för mycket kvar och det känns som om det inte spelar någon roll vad jag läser längre eftersom det känns som om jag ändå inte kommer att lära mig något. Oh well, en vecka kvar, nog skall jag väl stå ut... Men jag vill inte att någon ska räkna med att det kommer att gå bra för mig. Speciellt inte i psykologin. Jag säger inte att det absolut kommer att gå dåligt, för jag har ingen aning om hur det kommer att gå, men jag siktar nu mot godkänt och jag vill inte att någon skall sikta högre för min del - det är mitt liv och mig det handlar om.

Morgondagen alltså... Jag kan inte sluta tänka på den. Samtidigt som jag tycker att jag är helt idiotisk som gett mig in på något sådant här mitt i studentskrivningarna är jag så glad för att jag skall få komma bort härifrån en tid. Jag känner inte till Stockholm alls, jag har nog varit där men endast när jag var liten, så jag minns ingenting. Det kommer att gå bra, haha. Jag har skrivit upp rutter hur jag kan ta mig från hamnen till skolan, och jag har kollat runt på google maps vad som finns i närheten så att jag har någonstans att fördriva min fritid. Varje gång jag tänker på att man talar svenska i Sverige, att jag kan be om hjälp på svenska, blir jag så förvånad. Det kommer att vara så underligt, och så lätt. Ahjkafhsduihfaiojrgmdksgn jag blir galen av längtan, sitter just nu och planerar med min kompis om var vi ska träffas och så, det här händer verkligen! Wiee, nåja, jag borde verkligen försöka läsa psykologi nu. Vi hörs!

Åh, SÅ SKÖNT! Den sista psykologiuppgiften gjord och inlämnad (inte en enda bedömd ännu), ingen mera stress med det. Jag känner hur ett svart moln från min himmel blåser bort fortare än kvickt. Dessa psykologiuppgifter har luggit som ett täcke av stress över mig sedan OKTOBER. Inte är det ju så att jag konstant har tänkt på dem, men jag har hela tiden varit medveten om att de finns där och att jag någon gång måste hinna med dem också. Och nu är det över, tack! Bestämde mig för att sitta uppe idag tills jag hade den gjord, istället för att stressa med den ännu imorgon. Skönt, även om jag antagligen kommer att vara ganska trött imorgon eftersom klockan nu är halv ett. Som tur har jag sovmorgon åtminstone.

Denna dag har varit varierande. Började med ett strålande humör, träffade en söt hund på vägen till skolan, som dessutom gicks i strålande solsken, och när jag kom till skolan var alla glada och vi hade superbra "fiilis" i elevutrymmet. Gott resultat i tyskaskrivningen (OBS! övning), och ännu bättre i textkompetensen (svenska). Det är så roligt att själv märka att man har utvecklats. 

Det muntliga provet gick inte lika bra som önskat, men nog helt okej ändå, jag avskyr black-outs. Efter det gick humöret neeeeer, men möte om penkkis. Just nu känns det som om jag lika bra kunde stanna hemma den där dagen... Suck, jag orkar inte med min klass längre, skönt att det bara är en dag (+ penkkis och studentdimissionen) kvar. IMORGON ÄR MIN SISTA SKOLDAG! Skulle antagligen freaka ännu mer om jag insåg det, men det gör jag inte haha.

Kom deppad hem från skolan och lade mig på golvet och grät, lyssnandes till Emeli Sandé. Kunde dock inte ligga där hur länge som helst, jag var ju tvungen att äta innan dansen. På väg till dansen blev humöret bättre i alla fall, och ännu bättre på lektionen såklart. Visade våra egna danser, vilket vi också gjorde igår (med den andra gruppen), och åh så vackra och talangfulla och starka och BRA alla är! Min dans är ju ännu inte färdig eftersom det är mitt slutarbete som måste vara klart först i april/maj, men jag fick ändå visa vad jag hittills gjort och på så vis får jag också feedback redan nu eftersom vi alltid skriver feedback till varandra.

Efter dansen var det butiken och hem som gällde. På väg hem från butiken blev jag så trött att jag hade lust att bara sätta mig ner i snön och stanna där. Skulle antagligen ha gjort det om inte stressen hade väntat på mig här hemma. Resten vet ni, nu känns det åtminstone bättre.

Nu ska jag tvätta mina tänder och sedan soooova. <3 Låtarna i det här inlägget hör till mina favoriter just nu, och är perfekta att gråta till.