Vi naturstigens slut fanns detta vackra vattenfall. Jag trodde att jag skulle bli tokig, haha, det var så fint där!

Detta var inte en lika trevlig plats att göra spagat på som stranden var...

Jag tror att bilderna får tala för sig själva. Jag kan säga så mycket att jag njöt så mycket att jag trodde att mitt hjärta skulle spricka av lycka.

Jag har världens vackraste bästis.

I believe I can fly...

Det här trädet klättrade jag faktiskt inte i, haha.

Som i en annan värld.

Nästan framme vid slutdestinationen Vattenfallet. Det får ni se i nästa inlägg!

Vårt nästa stopp var Paihia, en riktig semesterort i norra Nya Zeeland. Det tog ganska länge innan det slog mig att det i Nya Zeeland ju faktiskt är varmare i norr än i söder, haha. Vi kom fram så sent att vi inte gick någon annanstans än vårt hostell på kvällen. Vi planerade nästa dag, åt och tvättade oss. Och sov! Nästa dag blev lång och underbar.

Vi började dagen med lyxfrukost. Mums!

Jag blev genast förälskad också i denna plats.

Bara några snäckor...

Det fanns otroligt mycket som vi ville göra i Paihia, men vi hade ju bara en dag på oss. Bestämde oss för att gå till en naturstig som ledde till ett vattenfall, på det sättet fick vi också först gå längs den ljuvliga stranden. Och wow vilken naturstig!

Låt mig presentera min vän Bilbo.

För jag kan inte bara posera normalt på bilder.

Åh snälla, jag vill tillbaka!

Flera bilder från naturstigen kommer i nästa inlägg.

Saken är nu den att jag tog alla bilder innan "nyårsfirandet" började, för sedan blev det så mörkt att det inte blev bra bilder, så jag berättar om natten efter bilderna.

Nej, jag fotade inte paret som går där. Jag märkte dem först när jag tagit bilden, haha.

Titta nu vilken himmel!

Åh, jag saknar den där känslan! Har ni någonsin gjort spagat på en underbar sandstrand. Det var underbart. Härligt. Ta mig tillbaka.

När vi hade hälsat på Tavis vänner och tagit alla bilder gick vi tillbaka till de andra (vännerna kom dit med bil). På väg dit kom en man med en fyrhjuling körande och frågade var vi bor och vi var lite förvirrade för vi var ju hemlösa för ett dygn, och så berättade han att de kommer att stänga av stranden (senare fick vi veta att det var för att någon gått där med kniv och hotade människor, eller så var det pistol, haha jag minns inte, skrämmande i vilket fall som helst), men att det var okej om vi gick så snabbt så möjligt dit vi skulle, för den delen av stranden där vi skulle vara skulle tydligen inte stängas av. Så vi fortsatte gå. Han sa också att vi inte får tända eld, och att vi skulle vara försiktiga för att det finns en massa fulla män där i natt. (En stor festival pågick i närheten, dit for alla med pengar, på stranden skulle det vara ett stort inofficiellt party, enligt ryktena.) 

När vi kom fram till de andra visade det sig att vi nästan bara var människor från Eco Lodge, där vi bodde i Hastings alltså, eller sådana som bott där nyligen, och alla var lite förvirrade eftersom alla trodde att det skulle vara massor av människor. Haha, både Tavi och jag hade föreställt oss en proppfull strand och musik och fyrverkerier, haha. Men det var väldigt mysigt så här också! De gjorde upp en lägereld (hehe, men den var liten) och det var så mysigt! Vi bara var där och chillade och umgicks. Hade knytkalas. Gick omkring på stranden. Vacker stämning. 

Vi utsattes för regn EN gång under hela tiden som jag var i Nya Zeeland, och förstås var det just denna natt. Inte något ösregn, men ändå regn. Inte så farligt, lite kallt blev det, och sandiga blev vi, men det var nästan bara mysigt. Och vakna var vi hela natten! Vet ni hur skönt det var för ögonen när solen började gå upp och det blev ljusare? Underbart!

Något som inte var lika underbart var att gå till bussen. Vi hade inte sovit på evigheter och inte ätit ordentligt heller. Och vi hade sjukt tunga väskor. Och en allt för lång väg att gå. Vi pausade och bytte hand och skrek och nästan grät och var nära på att helt kollapsa och ge upp. På vägen träffade vi några vänner som varit och äta pizza eller något liknande och de försökte övertala oss om att åka senare och erbjöd sig dra våra väskor, men de skulle åt ett annat håll än vi och de var inte riktigt kapabla att förstå att vi var tvungna att gå till bussen just då. Men det förklarar kanske hur sjukt det var av oss att göra upp en sådan plan; vi är uppe hela natten och sedan går vi (var det tre kilometer?) med vår packning till bussen på morgonen. De tyckte vi var totalt dumma i huvudet. Det tyckte jag också då, fastän jag visste vad som låg bakom planen. Vi hade inte tid för något annat, jag var där i bara två veckor, vi ville se så mycket som möjligt, det fanns ingen tid! Allvarligt talat, det var den värsta promenaden i hela mitt liv. Helt hemskt. Tavi har sagt efteråt att om inte jag hade varit där och varit så envis som jag är och bara fortsatt, så skulle hon inte ha klarat av det. När vi riktigt i slutet gick över en järnväg hade hon tänkt att hon skulle stanna där och vänta tills tåget kommer. När vi var så nära att vi såg platsen som bussen skulle komma till kom en buss och jag tänkte nästan med tårar rinnande ned för mina kinder Åh, om det ändå kunde vara just här som den ska stanna. Och vet ni vad? Den stannade! Busschauffören kom ut och frågade om vi skulle dit vi skulle, och sa åt oss att hoppa in. Han tog våra väskor och vi fick gå in i bussen. Han var en ängel. Vi satte oss längst fram i bussen, orkade inte gå ett steg till. Tackade chauffören helt massor. Han måste ha sett hur utmattade vi var. När vi kom fram och steg av frågade han oss ännu om vi var okej, haha. Snälla människor finns det.

Vi åkte buss hela dagen och vi var så trötta! Sov hela vägen och jag vaknade inte ens när bussen stannade och vi hade pauser. Jag var helt borta när Tavi väckte mig och frågade om jag behövde gå på toaletten eller något annat, haha en gång när hon sa att vi var i Auckland där vi skulle byta buss frågade jag henne om hon faktiskt är helt säker. Haha jag minns inte varför men jag trodde inte på henne. Energi har jag nog i massor och klarar ofta av att vara pigg och vaken fastän alla andra blir hur trötta som helst, men när jag blir trött så blir jag trött. Och när jag får sova sover jag. Djupt. Tydligen också fastän det är i en obekväm buss.

En sista bild från vårt nyårsäventyr ska jag bjuda på. Nämnde jag att vi blev sandiga? Att gå med flip-flops på en strand en hel natt och sedan till bussen efter att det har regnat sätter sina spår...

Det ville inte ens lossna i duschen! Haha.

Kvar hade vi ännu två platser, och endast två hela dagar (alla andra skulle delvis tillbringas i en buss). Men åh, vilka platser! Och massor av foton är ännu på kommande, hehe.

Innan jag kom till Nya Zeeland fick Tavi veta att det skulle vara ett beach party i Gisborne på nyår, och många av hennes vänner skulle dit. Dessutom skulle vi vara med om den första soluppgången någonsin år 2015, eftersom det var så nära tidsgränsen. Det gav oss lite problem med våra andra planer haha, hur vi än försökte kunde vi inte få någon rutt att passa. Till sist fick vi ändra lite på planerna och bestämde oss för att fira nyår i Gisborne. Vi beställde dock endast buss därifrån (tidigt på morgonen den första januari), ingen buss dit och ingenstans att sova, det fanns människor som vi kanske skulle kunna åka med, och nog klarar vi av att vara vakna hela natten, vi kan ju sova på bussen! (Billigare så, haha.) Alla som vi berättade åt tyckte att vi var helt sjuka i huvudet, men vi tyckte bara att det var lite äventyrligt och såg fram emot ett väldigt roligt dygn! 

Som jag redan nämnde i förra inlägget fick vi lite problem med skjutsen dit, de flesta hade redan bilarna fulla eller bara en plats, och när vi till sist bestämde oss för att ta buss var alla platser slut, heh. Alla backpackers tyckte att vi skulle lifta, men det var vi lite rädda för (vi är två små flickor haha), plus att jag hade lovat min oroliga pojkvän hemma i Finland att inte lifta. Hm... Lyckligtvis hade vi otroligt snälla och hjälpsamma vänner som sökte skjuts åt oss ungefär lika aktivt som vi själva, och till sist fick vi plats i en bil! I samma bil och till och med våra enorma packningar fick plats. Tack!

Så på förmiddagen gav vi oss iväg, och fick nya vänner redan under bilresan eftersom vi inte var bekanta med dem vi åkte med (haha). Trevliga människor! Problemen med att ta oss dit slutade inte så snabbt dock, när vi kom fram tog det en god stund innan vi hittade någonstans att parkera (vi var ganska många bilar och samarbetade), sedan var det ännu en massa tjafs om vår packning för vi skulle flytta dem till Tavis vänner som skulle komma dit så att vi sedan skulle få dem när vi tidigt på morgonen skulle gå till bussen, men det är inte så intressant att läsa om. Väl framme visade det sig dock att det var värt besväret (som egentligen till stor del bara varit roligt). Titta!

Vi gick längs hela stranden för att komma till Tavis vänner, och fick en väldigt speciell förfrågan från två killar på väg dit, haha.

En helt perfekt plats att vara på för att uppleva en solnedgång. Åh, jag kan inte förstå att jag verkligen var där. Att det är jag som har tagit de här bilderna.

Jag älskade denna strand.

Yes, I know. I know. (En av mina favoritbilder från hela resan. Nej, från hela världen.)

Please, take me back!

Flera solnedgångsbilder och resten av vår nyårshistoria kommer i nästa inlägg! Haha, det är något att se fram emot kan jag avslöja.

Efter vattnfallet åkte vi till antagligen den mest otroliga platsen som jag besökte i Nya Zeeland; Te Mata Peak (som jag först uppfattade som "Tomato peak" hahaha). Titta själva, även om bilderna som vanligt inte gör verkligheten rättvisa. Tro mig.  

On top of the world.

Hela vårt gäng för dagen, haha.

Resten av dagen/kvällen tillbringade vi på Eco Lodge tillsammans med vänner, och kände väl att vi behövde se något mera bekant om mindre "WOOOOW!" för att kunna sova haha, så vi gick till en äng i närheten. Visst var det också väldigt fint, men lite lättare att greppa. Hehe.

Följande dag blev en ganska vardaglig dag igen, men en väldigt lycklig en. Jag vet inte hur mycket vi (speciellt jag) skrattade den dagen, jag tror att jag fick den värsta skrattattacken i hela mitt liv, och ni som känner mig vet hurdana attacker jag kan få. Detta var värre. Haha. Vi sökte skjuts till vårt nästa äventyr som galningar, vi gick till stan, packade och var med vänner. Jag inser nu att jag inte har en enda bild från den dagen, haha, jag orkade helt enkelt inte alltid. Förresten fortsatte det otroligt underbara vädret, det var sjukt varmt! Önskar att det kunde bli en sådan sommar här också...

Vårt nästa äventyr, alltså? Kolla in nästa inlägg så får ni veta!

29.12.2014 En av mina lyckligaste stunder i livet, tror jag. Tavi och jag hade ju inget färdmedel förutom apostlahästarna, och det fanns otroligt vackra ställen i området som hon ville visa mig, men dit det var för långt att gå (jo, även för oss), så vi tog mod till oss och frågade en vän med bil, och turen var på vår sida; han hade inga planer för dagen, och två andra killar joinade också. Jag kände mig lycklig ända in i magen när vi körde med fönstren nervevade i de där vackra landskapen. Så otroligt vackert med berg och vatten och sol och Nya Zeeland, helt otroligt. Så enormt lycklig.  

Vårt första stopp var vid ett vattenfall. Vattnet var otroligt kallt där och av någon anldening hade jag inte lust att simma, men efter att Tavi och två av vännerna varit i en stund (och var färdiga) var jag jobbig och medgav att jag ändå ville simma nu, haha så jag simmade sen också (Tavi stannade i med mig). Ljuvlig upplevelse!

Titta så vackert! Men därifrån vågade nog inte jag hoppa...

Efter detta åkte vi till Te Mata Peak, något sådant har jag aldrig sett tidigare. Så kom tillbaka, vet jag!

Vår tid i New Plymouth närmade sig sitt slut och vi var tvungna att checka ut. Lyckligtvis fick vi efter det ännu hålla våra väskor i hostellet, så vi kunde ta en sista sväng till parken och gå omkring i staden ännu lite till.

Naturligtvis ville vi besöka lekdelen av parken som Festival of Lights ordnat på, där hade varit så många barn på kvällen så nu passade vi på, haha. Linbanor är ju det bästa som finns!

Hon brukar alltid säga att jag är ett barn (det brukar jag också säga själv i och för sig), men på denna bild är det nog hon som är det måste jag säga. Se så lycklig hon ser ut!

Så här ser det ut utan festivalens ljus. Vilken version gillar ni bättre?

När vi satt utanför biblioteket och åt nudlar blev vi först underhållna av en rappare som rappade för sina vänner, sedan hälsade vi på en stor konstig ödla, och sedan fick vi se värsta polis-brottsling-scenen! Jag vet inte vad som hade hänt, men handbojor, jakt och skrik var inblandade. Häftigt!

Sedan var det dags att lämna New Plymouth och vi tog bussen till nästa destination; Hastings.

Tyvärr blir det inga bra bilder ut från bussfönster, speciellt inte när bussen är i rörelse, men men men... TITTA!

I Hastings bodde vi på Eco Lodge, lite svårt att förklara vad det är. Ett hostelområde, kanske? Alltså inte ett område med en massa hostels, Eco Lodge är ett hostel men det finns två byggnader med en massa rum och varsitt kök, och så finns det små stugor på området och toaletter och duschar lite här och var. Supermysigt. Tavi hade bott här en ganska lång tid innan jag kom så hon hade några vänner där redan. Här ovan ser ni "the little people" haha.

Här bodde vi! En helt egen liten stuga.

Vi gjorde inte så mycket den första dagen i Hastings, gick till stan men det var söndag så nästan allting var stängt. Vi gjorde lite nödvändiga saker, vilade upp oss, och på kvällen lagade vi pizza med denna kanadensiska vän.

Här ser ni Eco Lodge's reception, haha. I think you get the picture.

Följande dag blev dock väldigt händelserik, vilken upplevelse! Därifrån har jag dessutom miljontals bilder, hehe. Nästan. Något att se fram emot?!