Men nu när jag läst ut Torka aldrig tårar utan handskar måste jag bara en gång till få säga hur fantastisk Jonas Gardell är!

Jag fasade inför att läsa den sista boken. Jag visste att det skulle bli hemskt. Redan av namnen kan man ju lista ut det; första Kärleken, andra Sjukdomen och tredje Döden. Det var redan otroligt smärtsamt att läsa andra delen, och jag visste att sista skulle bli ännu värre. Ändå ville jag såklart läsa den, man kan ju inte lämna ett mästerverk på hälft. På höstlovet köpte jag boken - ett steg närmare lidandet jag visste att jag måste genomgå. Sedan fick den stå där i hyllan och införa skräck i mig varje gång jag såg den, haha. Men så en kväll, när jag inte hade någon bok att läsa för skolan, bestämde jag mig för att få det gjort. Jag började läsa. Och jag började också gråta. Det var ändå ingenting jämfört med hur mycket jag grät senare.

Första gången det hände blev jag riktigt chockad. Nästan skrämd. Okej, jag hade bara sovit fyra och en halv timme, men jag tror faktiskt inte att det hade någon skillnad. Jag låg och läste, och så plötsligt blev jag medveten om mig själv. Jag låg helt paralyserad av sorg, ni vet sådär man blir just innan man börjar storgråta? Ligger och vrider ansiktet så att jag inte ens vågar tänka på hur det ser ut, helt tyst som om man samlar kraft för den kommande attacken. När jag märkte detta försökte jag lugna ner mig själv, jag försökte säga till mig själv att jag bara är löjlig, att karaktärerna inte är verkliga, att de inte är några närstående personer till mig. Ingenting hjälpte. Gråtattacken hann fram och där låg jag och vred mig i gråt. 

Flera gånger, många gånger, var jag tvungen att lägga undan boken och gråta fullt ut. Jag är glad att jag bor med bara Molle, henne behöver jag inte skämmas inför. Jag behöver inte vara rädd att någon ska komma in i mitt rum och ställa en massa frågor. Jag undrar hur folk skulle reagera om de skulle se mig sådär... 

Jonas Gardell är helt otrolig. Han vet precis hur han ska skriva för att göra det bäst. Han vet precis vilka personer han ska ta livet av, och vilka han ska låta leva. För att det ska göra mest ont. Han vet precis när det ska komma en tillbakablick, ett minne, och när han ska fortsätta i nutid. För att man ska gråta mest, eller ha mest bråttom att läsa vidare. Han vet precis vem som ska säga vad och när de ska säga det. För att det ska träffa bäst. Han vet precis vilka ord han ska använda, hurdana karaktärer han ska skapa, vad han ska skriva, vilka känslor han ska ta upp, vad han ska lämna bort, han vet precis hur han ska göra. För att skapa ett oförglömligt mästerverk. 

Precis som Louis vet exakt hur han ska le när för att få allas hjärtan att smälta (hehe) vet Jonas Gardell hur han ska skriva för att få allas hjärtan att brista.

Jonas Gardell är fantastisk. Torka aldrig tårar utan handskar är ett mästerverk. Läs!

P.s Jag vet att jag lite bortser från att denna historia faktiskt baserar sig på sanning, att detta faktiskt har hänt. Men det är medvetet, det är en försvarsmekanism. Jag vet helt enkelt inte hur jag skulle kunna bära allting om jag skulle tänka på det som verklighet. Jag undrar dessutom hur mycket som är verklighet, är karaktärerna till exempel baserade på riktiga personer..? Lever någon av dem i så fall ännu..? Är Gardell själv en av dem..?