Hej allihopa! Som ni säkert listade ut var bildinläggen från tidigare i veckan tidsinställda, jag gav mig själv allt för mycket fritid förra veckoslutet så hade inte en enda ledig minut denna vecka (rättare sagt tisdag-torsdag). Varför tror jag att ni har märkt att de var tidsinställda och jag inte haft tid för bloggen? Varenda uppmärksam varelse borde veta svaret: det har inte kommit ett enda inlägg om att DET VAR KULTURKARNEVALEN torsdag-idag!!!

Ojojoj, jag vet inte vad jag ska säga. Fastän det inte kommit något sådant inlägg betyder det inte att min kärlek för kulturkarnevalen har krympt - tvärtom. (En annan orsak förutom tidsbristen är att jag inte insåg hur nära den var innan torsdagen.) Detta har varit en helt FANTASTISK kulturkarneval! Det har de alla varit, men det var något speciellt med den här. Om den slog första året vet jag inte ännu, för just nu känner jag mig bara tom och det känns som om jag bara varit deprimerad hela karnevalen, men efter att depressionen lagt sig kommer jag väl att kunna avgöra det. För deprimerad under karnevalen var jag verkligen inte!

På torsdagen gick jag hemifrån till busstationen (ca två kilometer) med min packning (= en megastor kappsäck med hjul, en ryggsäck + min kameraväska), det var ganska humoristiskt att gå med min stora reseväska, alla som körde förbi fick sig nog ett gott skratt. Men tungt var det, haha! Medan jag gick insåg jag dock, att nu var jag påväg hem. En härlig känsla! Och det var faktiskt så det kändes när jag väl var där, jag var hemma. Kulturkarnevalen är mitt hem, det är där jag hör hemma, det är där jag lever ut mig själv till 100 procent. Jag förstår inte hur mycket jag kan älska dessa fyra dagar, det är endast fyra dagar om året och ändå har dessa fyra dagar en så enorm plats i mitt hjärta, det är ofattbart! Mina kompisar konstaterade att det inte finns någon som älskar kulturkarnevalen lika mycket som jag, och jag tror att de har rätt. För det är helt galet, jag förstår inte själv hur det är möjligt och varför det har blivit så här.

Men jag hatar kulturkarnevalen nästa lika mycket som jag älskar detta underbara evenemang. För den lämnar en så ensam, så tom! Usch, jag vill inte skriva om det, känner inte för att gråta just nu.

Detta år vågade jag bjuda på mig själv ännu mer än tidigare. Jag dansade galet, sjöng (galade) för fullt, släppte loss, pratade med vem jag ville (nästan i alla fall), helt utan att bry mig om vad andra skulle tycka. För på kulturkarnevalen kollar ingen konstigt på dig fastän du freakar out. Där är alla med och där har alla roligt. På torsdagen stod jag framför alla 500+ personer och talade, jag visste inte vad jag skulle säga men jag kände mig helt trygg, när jag glömde bort att säga mitt namn blev jag inte ens generad, jag tog utan probelm tillbaka mikrofonen och sa glatt "Och jag heter [Unia]!" haha, jag kände mig så trygg och det var inte ett dugg pinsamt, bara roligt och tryggt. Min familj. På lördagen när vi dansade vår koreografi inför alla andra tappade vi helt bort oss, men jag tycker ändå att det gick bra, jag är inte det minsta missnöjd, för vi hade roligt och publiken hade roligt, de sa att man blev glada av att titta på oss och det var det som var poängen! Dessutom var de imponerade av vad vi hade lärt oss, och av hur snabbt det gick.

Jag vet inte ens om jag nämnt det, men jag var alltså i discodanslabbet, och det var hur roligt som helst! Det var det bästa labbet jag någonsin varit på, väldigt krävande både fysiskt och psykiskt, och utmanade, men så otroligt kul! Mina muskler skrek och är nu härligt sjuka, jag har till och med haft träningsvärk i muskler jag inte visste att jag har, heh. Härligt!

Nu ska jag stänga datorn, blev precis påmind om att det kommer the Voice Kids, så måste ju se på det, äsch att jag missade de första 45 minuterna! SKrivs mer senare.