Den femte delen av UNIKO, min grupps andra del.

Yay! Vet ni vad? Idag blev det klart att jag skall flytta i september! Så glad. 

Jag vet inte om jag nämnt det tidigare, men min moster (med yogasalen) skall hyra ut sin nedrevåning, och frågade för några månader sedan om jag ville flytta in där i höst. Jag skulle då spara massor av tid, eftersom jag skulle bo på gångavstånd till skolan, och även till dansen (förutom till min "halvtidsgrupp"), dvs. slipper de otaliga bilresorna och de överdrivet långa bussresorna (stiger på bussen en timme innan skolan börjar, då det med bil tar 10-15 minuter). Dessutom skulle jag inte behöva bo hemma! Slippa det jobbiga som ibland förekommer här.

Efter att jag hade funderat en stund bestämde jag mig för att jag inte skulle flytta dit om jag inte har jobb i sommar, att jag skulle fundera mera när jag fick veta det. När jag sedan äntligen fick veta att det är jobb som gäller i sommar, kom jag fram till att jag flyttar dit om jag får ta Molle med mig. Aldrig att jag skulle flytta, bara för att flytta, och lämna henne här! Så idag när vi hade kalas för min syster frågade jag om jag får ta Molle dit. OCH DET FÅR JAG! :D Nu är det bara att hoppas på att hon går med på att bli innekatt... Men jag tror nog det, eftersom hon helst skulle vara inne hela tiden. Speciellt på vintern. 

Jag blir så uppiggad när jag tänker på det här! Skall bli hur roligt som helst! 

Kände att jag är tvungen att göra ett sånt här inlägg nu. Som ni antagligen vet läser jag en del novellbloggar, och är helt förälskad i dem. Nu kan jag inte längre hålla dem för mig själv. Flera måste få veta om deras talang. Det är speciellt två, eftersom de är de aktivaste just nu, som jag ... jag vet inte vad jag ska säga, jag ÄLSKAR dem!

Fae skriver en novell om en flicka som börjar få underliga "superkrafter", hennes arm börjar brinna till exempel. Men det är inte allt det handlar om. Huvudpersonen jobbar även med att hjälpa elever från hennes skola att få bättre betyg, och just nu har hon fått i uppdrag att hjälpa problemfallet Atlas, som visar sig ha ett ganska invecklat liv, om vi säger så. En hel del drama, och ja... Fae skriver otroligt bra och jag älskar den här novellen! 

Bokberoende skriver just nu en novell med namnet Dödens dårhus, som handlar om en flicka som aldrig har haft en enda vän förutom Lucas som bor i hennes huvud. Hon känner sig övergiven när hennes föräldrar lämnar henne på ett mentalsjukhus mitt ute i ingenstans. Det är något konstigt med mentalsjukhuset... Superintressant och man börjar verkligen sympatisera med huvudpersonen! En hel del mystiska karaktärer finns med, och varje kapitel bjuder på något nytt och spännande. Älskar den här novellen med!

Snälla, läs dem, de är så otroligt bra och "författarna" förtjänar verkligen flera läsare, så begåvade som de är.

Okej, jag var just med om något väldigt obehagligt. 

Molle hade fullt av fågelbajs i pälsen när hon kom in idag, så jag insåg till min fasa att jag var tvungen att duscha henne. För att gå till duschen till mitt rum måste man gå ut, hundarna var ute så jag sade till mamma (som också var ute) att hålla i Niksu, medan jag gick in med Molle. Viivi klarar av att sitta snällt och bara se på fastän jag har Molle i famnen, även om hon helst skulle leka med Molle. Allting gick bra, och i tre omgångar lyckades jag få bort allting från Molles päls, dessutom med bara ett litet rivsår. Konstaterade än en gång att Molle är världens underbaraste, fastän hon verkligen hatade att bli tvättad, så försökte hon inte ens göra mig illa, hon försökte rättare sagt slippa undan utan att göra mig illa, det var så sött för hon försökte verkligen hålla klorna bort från mig. Så fint att se hur mycket hon litar på mig. <3

Nåja, sedan lät jag henne vara i bastun medan jag gick och frågade mamma om hon kunde hålla i Niksu. Hon var upptagen så föreslog att jag skulle ta in Viivi och sätta fast Niksu. När jag sedan gick efter Molle kom jag på vilken idiotisk idé det var; kopplet som jag lade Niksu fast i är nämligen på trappan, alltså gjorde det inte alls saken bättre. Naiv som jag är, tänkte jag att det väl ändå skall gå bra, nog skulle jag väl klara av att hålla Niksu borta. Ett av mina sämsta beslut i hela mitt liv.

Jag kom ut med Molle i famnen, halv invirad i en handduk. Niksu kom så snabbt hon kunde och började hoppa på mig, som tur räckte inte kopplet helt så hon räcktes inte till Molle när jag vände henne ryggen. Niksu skällde och Molle fräste. Niksu försökte väl komma åt Molle, Molle försökte både fly, och komma åt Niksu för att försvara sig. Nu brydde sig inte Molle mera om att inte göra mig illa. Hennes klor var utspretade så mycket det gick, och med alla sina krafter försökte hon fly. Som ni kanske förstår blev jag i panik, och då tänker man inte klart. Bäst skulle det ju varit om jag hade släppt iväg Molle, för hon skulle ju hur lätt som helst ha kunnat fly, Niksu var ju i koppel. Men jag försökte febrilt hålla kvar Molle och skydda henne från Niksu, inne hade Viivi också börjat skälla så dit kunde jag inte heller återvända. Jag ropade på mamma som sedan kom och drog bort Niksu, i samma ögonblick slapp Molle bort och sprang iväg. Kvar stod jag helt chockad, och kände hur min vänstra arm började darra. Ingen trevlig syn när jag såg ner på den kan jag berätta...

Jag minns inte när jag senast har gråtit på grund av fysiskt smärta. Det enda jag kommer på är när jag nästan bröt min lilltå när jag var nio eller tio år, men tror nog att jag gjort det efter det. I alla fall, det är väldigt länge sedan. Men nu, idag, alldeles nyligen, när jag gick in för att återhämta mig och för att putsa mina sår, klarade jag inte av att hålla tårarna inne. Molle hade satt sina klor, eller tänder, jag har ingen aning, allting var bara ett enda kaos, djupt in i min arm, och jag har åtminstone femton rivsår på mina armar (lite svårt att räkna). Det rann blod ner på golvet, eller droppade är kanske ett bättre ord, på vägen till toaletten hann det komma två blodfläckar på golvet. Och jag kan inte röra min vänstra arm, just nu sitter jag så långt från datorn att armen är rak, då kan jag i alla fall använda fingrarna för att skriva. Min högra arm tog bara lite skada på övre armen, och det gör ont om såren "töjs ut", men den kan jag ändå använda. Min vänstra arm däremot... Det djupaste såret (var helt blått i början, kan inte se det just nu) sitter dessutom just vid armbågen, så jag kan inte alls böja den... Suck. 

Det värsta är ändå att jag utsatte Molle för det där. Det är orsaken till att mina tårar rinner just nu, visst är den fysiska smärtan ännu kvar, men det känns lite som om hela armen skulle vara en enda smärta, nästan som om jag snart skulle tappa känseln i den, men den smärtan är ändå inget jämfört med min oro, min ånger, mina skuldkänslor, min sorg... Snälla, förlåt mig! Hoppas hon någonsin vågar komma hit igen...

Detta är egentligen tredje delen av hela UNIKO, men min grupps första del. Lite synd att man inte ser precis hela scenen, men nu kan ni i alla fall få se lite ditåt vad det är jag har nämnt så många gånger, hehe. Resten av delarna kommer scenare.