Igår tog jag årets första dopp. Ifjol simmade jag endast en gång på hela sommaren, och det var i juli eller augusti. Jag hoppas att det blir lite oftare i år. För det är ju så underbart att simma. Eller, så brukade det vara i alla fall.

Nuförtiden är jag livrädd för att simma. Mest är det såklart ormarna som skrämmer mig. Hela tiden blickar jag ut över den enorma vattenytan som omger mig, hela tiden är jag på helspänn. Övervakar så att jag kan fly i tid om jag ser något komma simmande. Men inte gör det ju precis saken bättre av att få höra att ormar även kan simma under vattnet... Förutom ormar är det ju svanar, fiskar, sjögräs, äckliga varelser på bottnen... Jag kan bara inte slappna av. Jag vågar inte alls vara ens en lite längre stund under vattnet. När jag hoppar från en brygga eller bara dyker under vattnet medan jag simmar för att väta håret, eller nåt, blir jag lätt i panik och måste genast upp därifrån. När jag har huvudet ovanför ytan är det första jag tänker "Inte har det väl kommit några ormar?" och söker med blicken runtomkring mig.

Igår märkte jag dock att det känns som en personlig vinst varje gång jag varit och simma. Jag var så stolt över mig själv för att jag vågade. För att jag inte blev hemma när familjen åkte till stranden. För att jag inte bara satte mig och solade när vi var där. För att jag verkligen gick och simmade. För att jag hoppade från bryggan en gång. För att jag simmade ut helt ensam. Det känns bra efteråt. Ikväll skall jag åka till stranden igen.

Våga trotsa era rädslor och fobier.

Skulle dock vara trevligt att få behandling för min ormfobi, det börjar bli riktigt jobbigt...

Nej, det uppstår inte problem då en elev skall koreografera en dans till hela gruppen, Problem är dansens namn. Och det är alltså en från min grupp som har koreograferat den här.

S O M M A R L O V !   

Detta skolår blev jag säker på vad jag vill göra efter gymnasiet; DANSA! I och med att jag bestämde mig för det 100% började jag ta skolan på mindre allvar. Jag har aldrig haft svårt i skolan, och aldrig stressat så mycket för prov och så, men insåg att jag ändå hade ganska höga krav på mig själv i en del ämnen. Moddauppsatser och annat vi skriver där ville jag få perfekt. Jag kunde sitta hur länge som helst med en text, funderade hit och dit hur jag skulle lägga orden för att det skulle bli så bra som möjligt. Jag kunde sitta uppe halva natten och jobba med dem. När jag insåg detta, och var säker på att jag skulle söka till VNF efter gymnasiet slutade jag med det där. Jag minns ännu känslan när jag första gången hade skrivit en text med inställningen Det behöver inte bli perfekt, jag behöver inte få fulla poäng. Så skönt, det gick mycket bättre att skriva på det sättet, resultatet blev inte helt lika bra, men i alla fall acceptabelt, haha, nej det blev nog helt bra. Så har jag fortsatt också. Jag har tillåtit mig själv att få sämre än vanligt, men ändå hållit mina betyg på samma nivå. Visst, ibland har jag fått lite sämre än vanligt men inget farligt. Så kort sagt har jag tagit allting mera chill! Och blivit latare.

Det är svårt att minnas vad som har förändrats detta skolår, för jag har inte riktigt någon koll på tiden, vet inte såhär direkt vad som var iår och var som var förra året. Min vänskapskrets har i alla fall förändrats, gamla bort och nya in, men Pervobro har såklart stannat. <3

Jag skulle vilja påstå att jag har börjat diskutera mera, delta aktivare i diskussioner och säga även sånt som kanske inte är så väldigt viktigt. I alla fall ibland.

Jag vet inte vad annat jag skall säga.

För ett år sedan kom mamma in i mitt rum och fann mig storgråtande vid mitt skrivbord. När hon fick veta varför var hennes reaktion "Ännu?"...

Och ja, ännu saknar jag dig, ännu sörjer jag dig djupt. Tomrummet i mitt hjärta som du lämnade efter dig kommer nog aldrig att fyllas. Ingen kan ta din plats i mitt hjärta.

Ingen vet hur nära varandra vi hade kommit den sista tiden. Alla trodde alltid att jag tyckte bättre om Molle. Molle var min och du var systers. Men Molle blev förbjuden att komma upp till vinden, där mitt rum var. Och det var på mitt rum som jag kunde vara ledsen, där tillät jag mig själv att gråta. Och då fanns du där. Du var den enda som såg mina tårar, och du gav mig tröst. Du räddade mig från att dö bort medan familjen rasade ihop. Du hjälpte mig tänka på annat, befriade mig från det hemska för ens en liten stund. Jag kan ännu känna kärleken som vällde upp i mig varje gång du tröstade mig och torkade bort mina tårar. Med dig kunde jag släppa allting fritt.

Idag är det två år sedan jag såg dig sist. Ännu gråter jag ibland, ännu dyker tanken "Tänk om det är Trolle" ibland upp när jag ser en katt på långt håll, ännu dyker du ibland upp i mina drömmar, ännu tänker jag att du kanske lever någonstans. Jag har så svårt att förstå att du är bort föralltid...

Trolle, min ängel, jag älskar dig föralltid. <3

Nu skall ni få se sista delen av vårt UNIKO-projekt! Här gör jag en annan roll än min egen, så döm mig inte för snabbt tack. Hade inte gjort den här rollen till musik någonsin innan just gången då detta filmades. Det var ju inte några svåra saker, men det tar ändå en stund innan man kommer in i rätt känsla och sådär. :)

Flera delar av UNIKO dansade inte jag, så har dem tyvärr inte på film (minneskortet räcker ju inte till hur mycket som helst, så vågade inte ta risken). Vad har ni tyckt? :) Ni kommer ännu att få se gruppdansen som en av gruppmedlemmarna koreograferade.

När vi hade vår andra föreställning var två sjuka, en från min egen grupp och en från min "halvtidsgrupp". Då fick jag hoppa in i en av min "halvtidsgrupps" danser, och även byta roll i en av min heltidsgrupps danser. Detta är i alla fall den dansen som jag dansade tillsammans med min halvtidsgrupp! :) Inledningen av hela UNIKO.