Nu börjar jag på allvar bli riktigt trött på att varje dag vänta på någonting som aldrig kommer. Har ju gjort det i flera veckor redan. Förra veckans måndag meddelade de att budet skulle komma SNART. Kom igen, jag vill veta hur min sommar kommer att se ut!

Jag är med och tävlar hos Pannikotti som har en fototävling, som går ut på att man skall fota något/någon man tycker om och sedan också motivera varför man gör det. Sista dagen att skicka in sitt bidrag är i fredag, 10.5 ifall att någon av er vill vara med. 

Orsaken till att jag skrev det här är att jag vill visa er min tävlingsbild, haha. Jag fotade, till allas storas förvåning, Molle, och jag har nu 43 bilder (redigerade till och med) som bara väntar på att bli publicerade. Men jag tänker inte visa de andra innan tävlingen är över, jag vet inte varför, men kan inte vänta så länge så är bara tvungen att visa er mitt tävlingsbidrag, haha. Jag har superlänge tänkt på att fota sådana här bilder, men det har aldrig blivit av, och nu när jag gjorde det blev jag faktiskt riktigt nöjd med resultatet! :) Hade liiiiite svårt att bestämma mig för vilken jag skulle välja till tävlingen, fick till sist be hjälp av mina facebook-vänner, hehe. Tillsammans med dem bestämde jag mig till slut för denna:

Jag älskar dig <3

Och det är ju aldrig förbjudet att säga vad du tycker! ;)

Som jag sade en gång tidigare fotade jag välidgt mycket sommaren 2011. Eftersom det nu snart är sommar tänker jag dela med mig av några av bilderna jag tog då. För att det inte skall bli för många bilder i ett inlägg kommer jag bara ta en mapp i taget. Redigeringen låter jag vara som jag hade det då.

Jag ska verkligen försöka fota mycket den här sommaren också!

Alla tittar!

Tiden bara flyger framåt och snart är det sommarlov. Och det är ju skönt! Men ändå kan jag inte glädjas helt fullt... Det är ju nämligen så att vi får sommarlov från dansen också, och det ännu tidigare än från skolan... Och när vi får sommarlov därifrån är det sista gången för mig. För nästa gång är jag tvungen att ha "sommarlov" för alltid, blir tvungen att säga adjö.

På sista tiden har det hänt att jag börjat gråta när jag kommit hem från danslektionen. Gång på gång upprepade jag att jag inte vill att vi skall bli färdiga med alla danser. Såklart måste vi bli färdiga med dem, vi har ju snart premiär! En del av mig ser väldigt mycket fram våra uppvisningar, väntar ivrigt på att få visa vårt stora, underbara projekt, allting vi jobbat med ända sedan hösten. Älskar verkligen alla danserna! Men en annan del av mig vill inte alls att premiären skall vara här. För det betyder att det är allt för nära slutet. JAG VILL INTE ATT DET SKALL TA SLUT! 

Jag försöker att inte tänka på det. Jag försöker att njuta fullt ut, vara glad varje sekund. Men ibland är det omöjligt att undvika tankarna om att jag snart bara har ett år kvar. Visst, det är ett helt år, ett långt underbart år med nya danser, nya upplevelser och chans till stor utveckling. Men jag kan inte komma ifrån tankarna om hur det kommer att kännas nästa år den här tiden. Jag kan verkligen inte föreställa mig hur det kommer vara att lämna allting. Ända sedan jag var åtta år har jag dansat här. Det har inte alltid varit samma grupp, men det har ändå varit samma atmosfär. Ett extra hem, en extra familj. Jag vet inte hur jag skulle kunna få någon att förstå hur mycket dansen och alla människor som hör till, hur mycket de gjort för mig, hur mycket de betyder för mig. Om jag inte hade börjat dansa skulle jag verkligen inte vara den jag är idag. Vem jag skulle vara vet jag inte, men jag är så gott som helt säker på att jag hade varit väldigt osäker på mig själv, en mycket tråkigare person, och må miljoner gånger sämre. Åh, jag är så tacksam att jag fått chansen att dansa här! <3

När jag hade hämtat värktabletten kände jag hur mitt bakhuvud blev tyngre och tyngre. Medan jag gick till toaletten för att skölja ner den med vatten kände jag hur blodet började lämna mitt huvud. I spegeln såg jag att jag var kritvit i ansiktet. Jag skyndade på så mycket jag kunde, snart kändes det som om jag svävade ovanför marken och det började svartna för ögonen. Jag drack snabbt upp vattnet och sprang sedan på osäkra ben till min säng, klättrade upp och slängde mig ner på mage. Ugh, jag hade klarat mig!

Haha, något kort jag fick lust att skriva efter att nästan ha svimmat igår på morgonen. Känner ni igen mig i det jag skrev?