För idag fyller min härliga vän 20 år! (Hjälp vad vi blir gamla!) Grattis grattis grattis, ikväll ska vi fira!

Här kommer resten av mina bilder på de underbara sötnosarna som jag träffade igår på Helsinki Puppy Parade. Ta mig tillbaka!

Borde jag slänga bort alla mina framtidsplaner och bli djurfotograf istället? De ger mig så mycket lycka!

Idag har jag varit på det ljuvligaste evenemanget någonsin; Puppy Parade! En park, nya bekantskaper, och framför allt; massor av hundar! Valpar, dessutom. Så otroligt mysigt! Så mycket lycka och kärlek och söthet. Jag vill ha ett husdjur!!! Såklart hade jag kameran med mig, här får ni de första bilderna. (Varning: Otroligt söta bilder på kommande!)

Jag tycker om den här bilden för den visar hur mycket glädje hundarna gav oss.

Den här lilla sötnosen hoppade rakt in i min famn när hon gick förbi. Jag trodde att jag skulle dö, alltså åååh! <3

Ännu några bilder på kommande.

Idag bestämde jag mig för att lämna skoltankar och dator ifred för en stund och gick istället ut och kollade vad det finns för promenadmöjligheter här som min vän bor. Och alltså wow! Jag gick i över två timmar, det fanns så mycket som jag vill se. Det var så otroligt fint och helt underbart, så skönt! Tyvärr har jag inte min kamera här, men jag försökte knäppa några bilder med mobilen. Fastän jag avskyr att göra det, kvaliteten är inte precis som med en systemkamera...

Flera bilder från vårt underbara veckoslut.

Höst.

Sommaren kom sent till Finland, vilket betyder att trots att dagarna är hur varma som helst blir kvällarna riktigt kyliga. Därför vet jag inte om jag ska säga att detta är höst- eller sommarbilder, haha. De är tagna vid min pojkväns sommarställe.

Det har funnits mycket blåbär i år; någon fördel med en regnig sommar haha. Passade en gång när jag plockade på att fota lite innan jag tömde alla ris hehe.

Till sist var det dags att börja avrunda vårt äventyr och bege oss tillbaka till vårt hostel. Det var en bit förstås, så äventyret var inte över så snabbt.

Först skulle vi tillbaka till dit vi fått skjuts med flickorna.

Jag har världens vackraste bästa vän.

En bättre bild på mitt blivande hem.

Jag tycker att dessa skyltar är lite skrämmande, och dem fanns det många av.

När vi kom ner till "civilisationen" frågade vi i den enda affären som fanns där om det ännu går några bussar till "the ferry landing", men nej, det gjorde det inte. Bara att börja gå! 

Vi bestämde oss dock ganska snabbt för att försöka lifta, klockan var redan ganska mycket och vi var lite osäkra på hur länge färjan gick, och vi visste inte hur långt det var dit (hade tagit ungefär tio minuter med buss om jag minns rätt). Det gick inte så bra, det var otroligt lite trafik, de bilarna som kom stannade inte och den som stannade skulle inte åt vårt håll. 

Jag insåg förresten när jag såg de här bilderna att vi gick i flip-flops hela dagen!

VET NI hur mycket vi skrattade när vi kom till den här skylten?! Vi hade gått HELA DAGEN, och hade ännu TOLV KILOMETER kvar! Nu blev vi riktigt allvarliga med liftandet, men nu kom det ännu färre bilar... Vi fantiserade om att först gå ända till färjan, sedan vara tvungna att simma över med våra väskor ovanför ytan, och komma fram så sent att köket skulle vara stängt så att vi inte skulle få någon mat, haha.

Känn dig påtittad.

Men när vi stod och lärde känna korna hände det. En bil kom, vi sprang ut till vägen och satte tummarna upp. Och den stannade! Det var en man med sin dotter och han skämtade att det skulle kosta $90 eller något sådant, haha jag skulle ha velat se mitt ansikte när han sa det, jag var för utmattad för att förstå skämt tror jag. Han plockade upp oss och körde oss ända till färjan, han var så snäll och riktigt trevlig, han hade dessutom varit till Finland! Vi tackade honom något otroligt och sedan var det bara att gå den lilla biten från färjan till hostellet. SÅ SKÖNT! 

Följande morgon var det tidig väckning och iväg till busshållplatsen. Men denna gång var det bara jag som steg på bussen, Tavi lämnade jag kvar i Whitianga. Det var SÅ sorgligt! Att åka buss ensam till Auckland, äta lunch ensam i Auckland, ta buss ensam till flygfältet, vara ensam på flygfältet, åka flyg ensam, ta buss hem ensam, vara ensam hemma. Jag grät som en tok under flygresan, det var helt absurt. 

Några sista flygplansbilder. När jag landade i Finland var det -15°C och hemma hos mig var det också iskallt. Jag sov med min varmaste pyjamasskjorta, fleecebyxor, fleecesockor, fleecefilt och täckte, och jag skakade. Gick dessutom och lade mig klockan sju på kvällen. Följande dag började skolan. Det kändes som om jag rest i tiden, som om tiden i Finland stått still medan jag varit i Nya Zeeland. Allting kändes overkligt.

Nu efteråt när jag tittat tillbaka på resan så här och sett alla bilder känns allting fortfarande overkligt. Ibland har jag tänkt "Oj dit vill jag fara någon gång!" åt någon av mina egna bilder haha, och ofta har jag tänkt "Tänk att jag faktiskt varit där, att jag var där, att det är jag som tagit den här bilden!". Det var två av de absolut bästa veckorna i mitt liv och Nya Zeeland är ett land som jag med säkerhet kommer att besöka igen. Res dit du också!

Tack för att du följt min resa på det här sättet! :)