Jag önskar att jag hade tid för att skriva ett inlägg, men när jag inte har det får Peter Hollens hjälpa mig.

Kommentera gärna om ni har något svar på frågan "Vad vill du se i min blogg?"! :D

Och jag älskar mitt liv!

Idag när världens bästa rumskompis kom till skolan berättade jag att jag blev på så gott humör på veckoslutet och att jag ännu är det, och hon utbrast att det är så härligt, för man märkte på mig att jag var på så gott humör haha. Det goda humöret är fortfarande kvar! Jag älskar det här!

Solen har skinit ännu idag, och när det är sådant väder kan man inte annat än strunta i att ens ben och fötter borde få vila, och att man egentligen har en massa andra planer idag. I slutet av skoldagen gick vi på en kort promenad (vad har jag sagt? VÄRLDENS BÄSTA SKOLA), efter skolan satte S och jag oss ute på en bänk i solskenet och läste, jag var tvungen att läsa klart ett kapitel psykologi för var tvungen att lämna tillbaka boken till biblioteket idag, efter middagen läste jag klart de sista sidorna (inomhus), och när det var gjort och jag vilat i några minuter gick jag med boken till biblioteket. Det tar kanske tio minuter, lite under, att gå dit, men idag ledde det till en nästan två timmar lång promenad. SÅ SKÖNT! Med musik i öronen gick jag med raska, lätta steg både nya och välkända vägar och varje gång jag hade möjlighet att ta en väg som skulle leda hem valde jag en annan. Jag hade ingen koll på klockan, lät inga grubblande tankar ta fäste i mitt huvud, jag ville bara gå längre och längre, jag hade lust att dansa och sjunga för fullt, jag var på världens bästa humör och gick och njöt av att kunna vara så lycklig utan någon större orsak. Bara livet. För jag har verkligen ett underbart liv. 

Min plan var egentligen att blogga om Melodifestivalen idag, med tiden räckte inte till. Det får bli en annan dag istället! Har jag förresten inte varit ganska duktig som bloggat varje dag i en så här "lång" tid nu, hehe?

Det här är allvarligt talat något av det vackraste jag hört och sett på väldigt länge.

En sådan där låt och video som får dig att le och gråta och ditt hjärta att smälta. Och viljan att ha egna barn i framtiden att bli starkare än någonsin. 

(Mitt signerade album borde dessutom vara här vilken dag som helst nu!!!)

Dagen efter Sanna Nielsen stod det Lindsey Stirling i min kalender. Ungefär halv nio på lördagmorgonen startade min färd till huvudstaden. Min plan var att skriva dagbok i bussen, men istället satt jag bara och lyssnade på stjärnan som jag senare skulle se live.

Jag kom fram 7½h innan dörrarna skulle öppnas, haha, och utanför Circus var det helt tomt. Jag gick omkring och shoppade utan att köpa något, åt, bara satt och irrade omkring. Det blev ganska långtråkigt i längden och jag var helt rastlös. Ungefär 5½h innan dörrarna skulle öppnas tröttnade jag och bestämde mig för att sätta mig utanför och vänta. Jag tänkte inte då på hur länge det var kvar haha. Det blev dock ganska så kallt så jag gjorde två färdar in till köpcentret ännu efter det, ena gången för att köpa vantar och andra gången bara för att bli lite varm, men till sist blev det väl fyra timmar som jag väntade utanför Circus utan att gå därifrån en enda gång. Behöver jag säga att jag var längst fram i kön? Eller ja, i teorin. Jag började prata med andra och min rumskompis kom sedan också dit så visst gick kanske fyra människor in före mig, men det är bara för att jag är så snäll haha. (Plus VIP-gänget såklart.)

I alla fall, det var värt att tillbringa hela dagen på det där viset. När vi släpptes in var det ännu två timmar tills konserten började, och det kom inte ens något förband. Men de spelade musik och vi satt på golvet och pratade när vi inte orkade dansa. Kul att så lätt hitta någon att prata med!

När jag såg Lindsey för första gången visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag hoppade och skrek och trodde att jag skulle spricka. Det var såå häftigt! Hon spelade och dansade och showade och hade en häftig ljusshow och fina bakgrunder och ååååååh allt var så otroligt underbart bra!!!

Jag fick inte ta in min systemkamera så jag var tvungen att fota med min telefon = inte så speciellt bra bilder, men jag ska fråga om jag också får publicera bilder som min rumskompis tog med sin digitalkamera, och om jag får tid någon gång tänkte jag sammanställa en liten video med korta snuttar från konserten. Bara för att göra er avundsjuka, såklart. ;)

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av fantastiska Lindsey Stirling, men vet ni vad? Det var ändå bättre än jag hade kunnat hoppas på. Helt galet. Jag kan inte förklara det. Det kändes så otroligt, jag kunde inte förstå att Lindsey Stirling faktiskt fanns där framför mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på alla som jag hade bett att komma med, men sagt nej. Att de inte var där nu. Att de gick miste om något så fruktansvärt amazing. För bara 25 euro. Otroligt. Jag vet inte hur jag ska förklara hur bra det var, det måste upplevas själv!

Och ååh, när hon spelade All of me och hela publiken sjöng med, jag tror att jag aldrig har upplevt en sådan känsla. Så mycket kärlek samlat på en enda plats, hela stället förvandlades till en massa av kärlek. Har ni en pojk- eller flickvän råder jag er att ta dem med på Lindseys konserter så slipper du stå där och nästan gå sönder av saknad, haha. Det var såå fint!

Thank you Lindsey for this absolutely amazing consert! <3

Fredagen 3 oktober 2014, med andra ord för två veckor sedan, hann jag bara tillbringa några timmar med min bästa Romeo för att sedan överge honom på grund av Sanna Nielsen (jag skriver det här 21:40 på torsdagkväll, så ursäkta om det blir en aning flummigt). Jag blev helt stressad när vi kom till konsertlokalen och där redan fanns en massa människor, och när dörrarna öppnades sprang jag nästan in för att få en så bra plats som möjligt, haha. Gissa om jag hade lust att byta plats med människan i kön som stod lite längre fram än jag och sa "Vad är det för panik? Vi alla ryms ju in."..? Jag blir lite uppspelt ibland, hehe.

Vi satt på plats och väntade en halvtimme innan det började, men sedan kom de äntligen! Lika bra som alltid. Jag börjar bli riktigt proffs haha, jag visste nästan alltid vilken sång som skulle komma till näst redan när hon började presentera den, och jag visste vilka sånger hon åtminstone skulle sjunga. Det är helt otroligt sådan röst hon har, och sådan härligt ljuvlig människa hon är! Hon bara babblar och flummar och bredvid sitter Jocke och retar henne för det, haha. Åh de är så underbara!

Det är helt galet att tänka att hon som vann melodifestivalen, hon som kom trea i Eurovision Song Contest, hon som har stått på en scen framför hur många människor som helst i publiken och ännu flera bakom TV-rutan, att hon kommer hit till vår lilla ort för andra gången och sjunger här i vårt lilla auditorium. Haha. Nästan skrattretande. Men underbart. Och det gör mig så glad att hon tyckte om publiken. Hon tog en selfie med oss som nu finns både på facebook och instagram! Hur häftigt är inte det?! Haha.

Ganska häftigt var det också när hon sa att konserten börjar lida mot sitt slut och att det nu var dags för sista låten, och jag viskade till mamma att jag ännu vet tre låtar som hon kommer att sjunga. Och just så blev det! Hehe. Men det häftigaste av allt var ändå efteråt när hon gav kramar, autografer och bilder, och när jag kom fram till henne sa hon "Dig har jag träffat förut, eller hur? Aa, jag känner igen dig."!!!!!!!! Wooow! Jag trodde att jag skulle dö, haha. 

Tack för en fantastisk konsert igen Sanna! Du är bäst! Inte många i världen som har en röst som du. (En till häftig sak: att höra Undo live. Och en till lite häftig sak: hennes pojkvän [och gitarrist] förde saker till bilen när vi gick ut, och jag gick då fram till honom och frågade om jag kunde få en kram. Haha, jo jag är lite underlig ibland. Det kändes rätt pinsamt och jag visste inte vad jag skulle säga haha.)

Vet ni hur underbart det är att känna sig älskad? Eller åtminstone väldigt mycket omtyckt? Jag hoppas det. För jag har kommit fram till att det är den bästa känslan som finns. Enligt mig åtminstone. 

Och vet ni hur jobbigt det är att sakna någon? Och hur irriterande det är att saknaden bara blir större ju mera man är med personen? Jag hoppas inte det haha, för det är inte trevligt.

Visst är det underbart med människor som bara genom att skriva "Hej :)" till dig kan rädda hela din dag? Människor som får dig att le så fort du ser deras namn på mobilskärmen? Människor som kan få dig att vilja gråta av lycka när du är med dem? Människor som får dig att känna att du har något att ge andra? Människor som får dig att känna att du är mera än dig själv? Människor som väcker en ström av härlighet genom hela dig med minsta lilla beröring? Människor som hur lätt som helst kan få dig att le utan att ens försöka, oberoende av hur nere du känner dig? Människor som är perfekta att krama? Människor som alltid finns där för dig? Människor som får livet att kännas lätt som en fjäder? Människor som får dig att känna dig lyckligast i världen? Människor som får dig att känna dig älskad?

Och visst är det orättvist och hemskt och usch och blä att inte få vara med dessa människor när man vill? Inte ens när man verkligen behöver dem? 

Haha. Jo, jag upplever lite "post-veckoslut-depression" för tillfället. Och som avslut på detta fina inlägg vill jag dela med mig av en av världens vackraste låtar, som jag är helt förälskad i för tillfället:

Beneath you're beautiful - Emeli Sandé & Labrinth

Jag vet inte ens varför jag gillar den här. Tyckte inte alls om den när jag först hörde den, nu går den på repeat.