Ni anar inte hur mycket jag har vuxit under året som jag fick uppleva på folkhögskolan. Det beror naturligtvis delvis på atmosfären och de underbara människorna som jag lärt känna, men det beror också på att jag ställts inför ganska många utmaningar som jag tagit mig igenom. Och när man står på andra sidan hindret kan jag lova att man är starkare.

Den mest uppenbara utmaningen kanske är språket. Jag började i en klass där endast en annan var svenskspråkig, och alla andra talade finska som jag aldrig varit helt bra på. Så redan att kommunicera med mina nya vänner var en utmaning, haha. Att lyssna på lektionerna. Att våga fråga av lärare som bara talar finska. Och att våga fråga vad något betyder när man inte förstår. (Det ska man förresten ALLTID göra, varje gång jag gjorde det fick jag höra hur bra det är att jag frågar och möttes nästan av tacksamhet, det är ingen skam i att fråga.) Men som jag pratade om i ett tidigare inlägg har jag tacklat denna utmaning och kan nu helt ärligt säga att jag kan finska. I tisdags spelade jag till och med Alias på finska, även om jag plötsligt trodde att ett ord betydde något som det inte gjorde haha, men det gick bra ändå. Mina klasskompisar har varit världens mest stöttande människor och jag är så tacksam för att det är just med dem som jag lärde mig finska. Jag har känt mig trygg att tala med dem fastän inte allting far rätt och det har gjort mig säkrare på mig själv. Kiitos!

Den andra ganska uppenbara utmaningen är själva dansen. Att börja i en dansskola tillsammans med människor som dansat på det sättet mycket mera än jag. Att dansa med människor som man tycker att redan kan allting när man inte själv kan någonting. Redan att dansa med spegelvägg var jobbigt i början; mitt självförtroende fick sig ordentliga stötar bara av att jag var tvungen att se mig själv när jag dansade och inte kunde allting. Tillsammans med alla i min klass som är världens snyggaste människor och SÅ begåvade. Haha. Men vet ni vad som är bra med att inte börja på toppen? Det är lättare att utvecklas då. Och att märka framstegen. Spegeln slutade störa, ibland var den till och med uppmuntrande, och med tiden kände jag mig mindre och mindre efter alla andra. Dessutom, när jag började märka mina egna framsteg slutade jag snart att jämföra mig med de andra. För jag utvecklades, och det var väl det jag var där för. 

Det var en utmaning för mig att vara med i en produktion (och jobba så mycket med den) som jag inte tyckte så mycket om och som jag kände att jag var helt onödig i. Jag kände att ingenting skulle förändras om jag var borta, och det var tufft att finna motivation när man kände sig så obetydlig. Men jag klarade mig ju genom det också och kände efteråt att upplevelsen fått mig att växa.

Stundvis har det varit en otroligt stor utmaning att ha min bästa vän på andra sidan jorden och min pojkvän i armén och endast kunna träffas på veckosluten (inte ens alla). Lyckligtvis har jag haft andra underbara människor omkring mig, min härliga rumskompis var till speciellt stor hjälp.

Andra utmaningar handlar också om att när jag varit svag har jag känt att alla andra är helt perfekta och jag världens största loser. Haha, det låter ju inte riktigt som jag, eller hur? Men jo, det är sant. En kväll när vi firade med klassen var jag gråtfärdig hela kvällen för att alla andra är så bra på att dansa och så populära och så snygga och så perfekta. Jag var otroligt trött och saknade en massa människor, så det bidrog till min känslighet. Hur som helst, någon gång efter den kvällen förändrades något. Jag tror att det var viktigt för mig att få gråta ut alla onödiga, överdrivna "jag är så värdelös"-känslor, för efter det kom de aldrig tillbaka. Nu finns en ny styrka i mig som jag alltid kommer att bära med mig.

Jag har växt så otroligt mycket under det här året. Jag vågar vara den jag är och behöver inte gömma mig själv. När vi har fester vågar jag dansa och njuta av det fastän jag känner att alla andra dansar bättre. När världens bästa rumskompis och jag är ensamma i danssalen vågar jag sjunga för full hals och fåna mig fullt ut, låtsas att jag är med i en musikal. Ungefär haha. Jag vågar slänga mig in i saker som är utanför min bekvämlighetszon och jag vågar skratta åt mig själv. Det här året har varit så givande!

  Foto av Chris Senn. 

Idag var det vår sista skoldag. Alldeles otroligt konstigt, sorgligt och omöjligt att förstå. Hela skolan grät och ibland fick jag helt hemska gråtattacker. När största delen av klassen uppträdde med en gruppdans från dansafton, det var ju hekt hemskt att titta på. När vi samlades med klassen och skulle få våra betyg. Och så när vår lärare lämnade oss. Då fick jag något fel. Men efter det har jag faktiskt inte gråtit. Tårarna tog slut då, tror jag. Gråten ligger hela tiden i halsen och bakom ögonen (kanske lite konstigt uttryck men) men kommer inte ut. Jag vet nog vad det beror på; jag förstår inte att det faktiskt är slut och jag vill inte heller förstå, måste förtränga det ännu en tid för att överleva. Vi har skrivit lappar till varandra med en massa fina saker och jag har inte ännu vågat läsa den, när jag har försökt har ögonen svämmat över... Jag kan verkligen inte förstå att det här året är över nu. Världens bästa år, absolut! Hela klassen är så himla underbar! Och att få dansa varje dag, helt ljuvligt. Jag har haft det SÅ bra, jag kan inte förstå det.

  Rakastan teitä, jag älskar er <3

  Älskar denna affär, och när jag satte min fot där bröt en helt ny shoppinggalen sida ut inom mig, vill du se vad jag köpte kan du klicka häääär.

    Berlin är så full av historia.

  Önskar att man såg sådana här i Finland också.

  Gillade deras retro-metro.  

Igår avslutade världens bästa rumskompis och jag dagen med en härlig långpromenad, trots kylan kändes det som sommar. Jag kommer att sakna det här.

Världens ljuvligaste rumskompis och jag gjorde en duo till dansafton som vi hade förra veckan, med inspiration från året som gått. Dansen kallar vi "Du väntar väl på mig?" och musiken är underbara "Photograph" av Ed Sheeran.

  Innan vi besökte muséet som fick oss alla att gråta njöt vi av vädret utanför.

            Det blev så fina foton här, tycker jag.

Alldeles ljuvligt väder idag, har bl.a legat ute i parken med världens bästa rumskompis. Snart är det sommar! 

Psykologiinträdesprovet närmar sig med stormsteg och samtidigt närmar sig slutet på mitt år i världens bästa skola, och detta innebär bland annat att jag inte har tid för allting som jag skulle vilja ha tid med. Därför blir det antagligen bildrelaterade inlägg för en tid framöver. Lyckligtvis har jag många bilder! Hehe.

    Jag älskar parker...

  ... och härliga människor.

        Bilderna ger vädret orättvisa, det var väldigt varmt och skönt och underbart och jag gick utan jacka.

Efter att tre dagar haft feber och verkligen varit hängig känner jag mig verkligen inte återställd ännu fastän jag nu redan varit feberfri i två dagar. Brukar det kännas så här efter att ha varit sjuk? Jag kan inte ens förklara hur det känns, jag är otroligt slut och svag men har ändå energi inom mig, det känns som om jag hade lock för öronen och levde i en bubbla, min hals är sjuk men inte i djupet, jag hostar och snuvar men inte så starkt, ibland blir jag illamående och ibland snurrar hela världen. Tidigare idag när jag steg upp från sängen efter att ha läst psykologi och kände mig riktigt dålig hoppade en bisarr tanke upp i mitt huvud: Tänk om jag har en dödlig sjukdom och snart kommer att dö? Haha, jag har ganska vild fantasi för tillfället...

Okej, nej jag tror inte att jag har en dödlig sjukdom, men det är en intressant tanke: Tänk om jag snart skulle dö? JAG, av alla människor. Jag som ska bli världens äldsta kvinna, jag som bär på världens största livsglädje. Jag som njuter av att minnas, älskar nuet och drömmer om framtiden. (Jag läste utvecklingspsykologi idag och kan inte låta bli att skratta åt mig själv, när jag läser om småbarn tänker jag "Ååååh, jag vill ha barn!", när jag läser om vuxenblivande tänker jag "Åh, det här är nog en så bra tid det, jag älskar det här och jag ser så mycket fram emot framtiden", när jag läser om vuxenåren "Jag vill också skaffa familj och karriär!", och ålderdomen "Åååh, vad det ska bli trevligt att gå i pension, man har ju tid för allting sedan! Och jag vill ha barnbarn!", haha...) Jag känner mig som definitionen av levande. Så visst skulle det vara väldigt konstig om jag skulle dö. Vad skulle jag säga till alla? Hur skulle alla reagera? Hur skulle jag på en så kort tid ge alla allting som jag känner att jag vill ge under mitt liv? Vad skulle man göra om man fick veta att man snart kommer att dö?

Jag tror att jag blir lite extrakreativ av att vara sjuk. Jag har också drömt alldeles sjuka saker. Inatt handlade det bl.a om att jag blev lurad till att utsätta mig själv och de som står mig närmast för droger och när jag fick veta det blev jag så vansinning att jag slog en av skurkarna med en stol. Haha.