Unias

Alla inlägg den 24 december 2012

Av Unia - 24 december 2012 12:00

Jag har vissa personer som jag måste tacka, för utan dem hade inte Kom håll min hand blivit till.


Tack till:


Fanny, det var du som gav mig idén om de hemlösa. Vi satt i skolan och jag sa att jag skulle vilja skriva en julkalender, men jag hade inga idéer. Först föreslog hon nånting, minns inte exakt vad det var, men när jag sa att jag ville att den skulle vara julig utbrast hon "Skriv om en flicka som firar jul med hemlösa" - bara sådär! Önskar att jag också hade sådana idéer i mitt huvud... Tack till dig i alla fall, det var du som lade grunden till hela berättelsen!


SirL, för all skrivinspiration och alla tips! Dessutom var det du som fick mig att faktiskt sätta mig ner och börja skriva, så du ska ha ett stort tack för det!


När jag talar om skrivinspiration och tips ska jag också passa på att tacka Fjompen, Bokberoende, och Ronja, ni har också gett mig mycket inspiration!


Victoria, Ida och Vickan, för att ni i slutet av juli gav idéer om vad som kunde finnas med i en novell. Lade inte så stor vikt vid dem i den här berättelsen, men en del av idéerna väcktes faktiskt tack vare era förslag. Här är förslagen jag tog fasta på: (klicka för att få veta vem som föreslog vad)

Lycka, Spänning, Dans, Kärlek


Och slutligen ett stort tack till alla läsare! Utan er skulle jag ju knappast ha någon blogg, och jag tvivlar på att jag skulle ha skrivit en julkalender för bara mig. En som inte ännu specifikt fått något tack, men som absolut är värd det, är Karin, för att du har kommenterat! Kommentarer gör mig så glad och gör att skrivandet blir ännu roligare! Tack igen till alla andra också som kommenterat! 


Varma julkramar // Unia <3

Av Unia - 24 december 2012 09:00

William och Alina hade tillbringat hela lördagen tillsammans. När Alina till sist hade slutat gråta hade de diskuterat sina historier och tröstat varandra igen. De hade upptäckt många gemensamma känslor och tankar. När de hade känt sig lite starkare hade de gått tillbaka till lägret, där alla var i full gång med att ställa igång inför julen. Alina var förvånad över hur mycket det fanns att göra även på ett läger; de julpyntade hela området, klädde en gran, packade julklappar, lagade mat... William berättade att de hela året samlar pengar för att få fira en ordentlig jul. Alina tyckte det var fint, det är så betydelsefullt för barnen att få uppleva något som julen.

På kvällen hade Alina och William legat bredvid varandra i tältet och pratat. Alina älskade värmen som kom från William, så efter en stund hade hon somnat. Den natten var den första på så länge Alina kunde minnas, som hon inte hade drömt en enda mardröm.

 

På söndagen, alltså igår, när Alina steg upp, mycket senare än alla andra som vanligt, hade hon olycklig börjat packa ihop sina saker. För nästa dag var det julafton, och alla vet att man ska fira jul hemma. Det ville hon verkligen inte, men inte kunde hon ju våldgästa julfirandet här på lägret heller. Så det var bara att bita ihop och försöka att inte visa allt för tydligt hur mycket hon avskydde att åka hem. Det var bara för William hon hade berättat.

Men medan hon packade kom Karin in i tältet. Alina log mot Karin när hon kom fram till henne. Karin log bekymrat tillbaka. 

- William berättade i morse att du känner dig skyldig att åka hem för att fira jul, och hur mycket du fasar för det, sade Karin mjukt.

Alina såg rodnande ner i marken.

- Jag förstår om du vill åka hem för dina föräldrars skull, men jag vill bara att du ska veta att du är mycket välkommen att stanna här och fira jul med oss.

Alina hade inte kunnat tro sina öron.

Resten av dagen hade hon haft roligt tillsammans med William och Sophie. Karins ord hade lyft en så stor tyngd från Alinas axlar. De hade hjälpt till lite med förberedandet inför julen genom att hänga upp julbelysningen, men annars hade de bara... haft roligt. Sedan hade Sophie och Alina gjort en koreografi tillsammans, med materialet de hade från alla gånger de dansat tidigare under veckan. De hade valt låten Another winter night av Sanna, Shirley och Sonja. De planerade att visa den på julaftonskvällen, och inte ens William fick se den före det. De hade inga julklappar, så de tänkte att dansen kunde vara en julklapp åt alla. 

 

Nu var det julafton. Eller ja, julaftonsmorgon. William och Alina var de som vaknat sist av alla, de hade legat så länge och pratat igårkväll. Men nu när de vaknade steg de genast upp, för på frukostmenyn stod det julgröt. Vid matplatsen väntade alla redan på dem.

- Det var på tiden era sömntutor! skrattade Ann. Jag var precis på väg att väcka er.

Alina rodnade, men William började skratta.

- Man måste väl få sova på självaste julafton, tyckte han. Dessutom har jag aldrig sett Alina sova såhär fridfullt förut.

William log mot Alina, som rodnade ännu mer.

- Det var skönt att höra, log Karin.

- Men nu ska vi äta! ropade Andreas, och Maria började sleva gröt åt barnen.

William och Alina gick och satte sig vid Sophie, som verkade ha väldigt svårt för att hålla sig från skratt.

- Vad är det? undrade Alina misstänksamt.

Sophie kunde inte hålla sig längre, hon brast ut i ett gapskratt.

Hennes ljuva skratt smittade av sig, så snart vek sig både hon och Alina dubbla av skratt. Alina hade ingen aning om vad de skrattade åt, men hon skrattade i alla fall. William förstod ingenting, och försökte febrilt få dem att sluta.

- Men hallå, vad skrattar ni åt? Är det mig ni skrattar åt? Kom igen svara!

Williams försök till att lista ut vad som försiggick gjorde bara att flickorna skrattade ännu mera. Sophie försökte få fram något, men man förstod ingenting av vad hon försökte säga.

Nu började också William bli slö. Han tyckte det var så roligt att se Alina så glad. Och nu när han tänkte på det, kom han på att Sophie också hade varit mycket gladare under tiden som Alina varit där, än hon var innan. Och han måste nog erkänna för sig själv, att också han kände sig mycket gladare sedan han träffat Alina. Det var något med henne som fick hans hjärta att slå lite extra...

- Men kom igen flickor, aandaaas, skrattade William och tog några överdrivet djupa andetag, som för att visa Alina och Sophie hur man andas.

Alina skrattade nu så mycket att hon inte fick luft. Men Sophie tog emot Williams tips, och lyckades hejda skrattet så mycket att hon fick fram det hon hade börjat skratta åt:

- Ni två såg helt ut som ett nygift par när ni nyss kom ut från tältet! frustade hon, och började gapskratta igen.

När det gick upp för Alina vad Sophie hade sagt tystnade hon tvärt. Likaså gjorde William. De sneglade på varandra lite blygt, men sedan kunde de inte hålla sig längre, utan började skratta igen.

- Det gjorde vi väl visst inte! skrattade Alina och började kittla Sophie.

William hakade på, och snart låg Sophie på marken.

- Sl...sl....slut....sluta!! försökte Sophie få fram mellan skratten.

- Bara om du tar tillbaka det du sa! skrattade Alina och kittlade henne ännu mera.

- Ja... jag skämtade! frustade Sophie och drog efter luft när de äntligen slutade kittla henne. 

Alla tre skrattade ännu våldsamt när Sophie plötsligt insåg att alla andra stod och iakttog dem. Hon slutade genast skratta och log oskyldigt mot Maria som stod med händerna i kors. Men Sophie fick anstränga sig hårt för att inte brista ut i skratt igen när hon diskret försökte få Alina och William, som ännu inte hade märkt någonting, att sluta skratta. Men hon lyckades, och när de två tittade upp därifrån de låg på marken började istället de andra skratta. Alina rodnade, generad över att hon som en gäst uppfört sig så där.

- Det är härligt att se er trivas så där bra tillsammans, men ska ni inte äta er gröt nu? log Ann mot dem.

- Oj, gröten hade vi ju helt glömt bort! utbrast William, och alla tre satte sig hastigt på bänken. Framför sig hade de varsin tallrik full med nykokt julgröt, och hungrigt började de sleva in den.

Maria och Ann skakade på huvudet och alla återgick till vad de hållit på med innan de stannat upp för att iaktta de tre ungdomarna. Men Karin blev stående där, leende för sig själv, så lycklig över att se mörkret försvinna från dem.

 

- Men kom igen nu Alina, det kan väl inte skada?

Sophie envisades med att Alina skulle skriva ett kort brev till sina föräldrar, och berätta varför hon inte är hemma. Sophie skulle gå med Patricia och några av barnen på den traditionella julpromenaden, och Sophie tyckte att de då kunde sätta brevet i Alinas föräldrars postlåda.

- Vi ska gå snart, jag kan hjälpa dig skriva det om du vill.

Alina suckade. William, som satt bakom henne, viskade:

- Ingen kommer få någon julfrid om du inte går med på det, Alina. Jag vet hur det känns, och tycker att du borde få bestämma själv. Men Sophie kommer inte att ge sig, det tog nästan ett år innan hon slutade gnälla på mig...

- Jaja då, jag skriver väl ett kort brev då, suckade Alina till sist. 

Sophie gav henne en kram. 

- Du kommer inte att ångra det, försäkrade hon.

En kort stund senare var Alina färdig:

 

Jag firar jul med mina nya vänner. Orkar inte komma hem. Jag hoppas ni vet att det är ert eget fel. 

Men jag har det bra här, ni behöver inte oroa er. Vet inte om (Sophie tyckte det blev för mycket)  när jag kommer hem.

God jul och Gott nytt år!

Er dotter slav Alina

Sophie tvingade Alina att avsluta med "God jul och gott nytt år", men när Sophie inte såg ändrade Alina "dotter" till "slav". William såg det och skrattade till, men när Sophie undrade vad det var hade Alina redan lagt brevet i ett kuvert och stängt det.

Det var så bra att vara med William, tyckte Alina, med honom kunde man skratta åt även de hemskaste sakerna. Han hade tagit Alinas sorg och omvandlat den till enbart ilska. Alina kände sig redan mycket starkare än hon hade gjort för bara några dagar sedan.

- Sophie, vi ska gå nu! ropade Mathias uppspelt från tältöppningen.

- Jag kommer! svarade hon.

Alina gav henne brevet.

- Hejdå galningar, småskrattade Sophie och reste sig upp.

- Ha så kul, log Alina till svar.

När Sophie gått vände sig Alina till William.

- Vad är Sophies historia? undrade hon. Hon hade kommit att tänka på det när Sophie varit så viktig med att Alina skulle skriva till sina föräldrar.

William sänkte dystert blicken.

- Ingen vet, svarade han. Innan det här lägret fanns, bodde Patricia på gatan. Varken hon, Karin eller Maria har någonsin berättat sin historia...

Alina förstod inte alls vad det hade med Sophie att göra, men hon var tyst och lät William berätta vidare:

- En kväll, när alla människor hade lämnat parken, såg Patricia att någon hade glömt en korg vid ett av borden. Hon gick dit för att se om det fanns något hon kunde äta i den, men fann istället en liten flicka.

Alina drog efter andan.

- Patricia blev såklart förskräckt, och försökte hitta någon som ägde flickan. Men parken var helt tom.

En tår föll ned för Alinas kind. Hur kunde någon överge ett så litet barn?

- Patricia kunde såklart inte bara lämna barnet, så hon tog henne till sitt lilla krypin och skötte om flickan. Hon fostrade flickan, som hon började kalla Sophie, som om hon var hennes egen, och när de senare träffade Karin och Maria, fick Sophie vara med och grunda det här lägret, som bara har vuxit och vuxit ända sedan dess.

Alina hade tappat talförmågan.

- Wow... var allt hon fick fram.

 

När Sophie och de andra kom tillbaka gav Alina henne en lång kram. Sophie förstod först ingenting, men sedan kom hon på vad det var. Hon gav William en blick: Du har berättat, sade blicken. William nickade kort och såg ursäktande på Sophie, men Sophie log tillbaka och kramade nu helhjärtat om Alina.

När de avslutat kramen tyckte Sophie att de skulle öva igenom dansen en sista gång, för snart skulle festen börja. Så flickorna lämnade William, och gick till "scenen" som de kallade platsen där de firade alla högtider. Där möttes de av Karin och Ann.

- Hej, sa Sophie, vi skulle vilja öva igenom ett nummer vi tänkte visa ikväll, så det skulle vara trevligt om ni kunde lämna oss ifred en liten stund, tack.

- Här var de ord och inga visor! skrattade Ann. Men visst, vi var precis på väg och hjälpa Maria med de sista matförberedelserna. Snart ska vi äta!

- Åh, jag längtar så till maten! sa Sophie drömmande.

Alina skrattade till.

- Ja, men först måste vi öva!

- Lycka till, sa Karin och sedan gick de.

 

Innan de gick till maten bytte Sophie och Alina om. Alina hade ju inte vetat att hon skulle fira jul här när hon hade varit hem efter kläder, så hon hade inget fint att ta på sig. 

- Du kan få låna en klänning av mig! utbrast Sophie. Vi är ju i ungefär samma storlek.

- Åh, vad kul, tack!

Sophie hade två klänningar som var nästan likadana, en röd och en grön. Alina fick den gröna. 

- De här passar också bra till vår dans sedan, kom Alina på.

Till sist flätade båda sina hår i en enkel, lite slarvig, fläta på sidan. De kunde nästan vara syskon...

När de kom ut ur tältet tappade Alina andan. Hela lägret var som förändrat! Medan de bytt om hade någon tänt julbelysningen. I luften hängde lampor, lite längre ner lyktor, och på marken brann facklor. Alina gick som i en drömvärld. Hon hade alltid trott att det behövdes snö för att uppnå julstämning, men det här... Inte en flinga snö syntes till, och Alina kände den mest äkta julstämningen hon någonsin känt. Wow...

När de kom fram till matstället wow-ade alla åt dem. Alina hade redan glömt bort att de gjort sig fina. På borden fanns juldukar och fina ljus, och alla barnen bar tomteluvor. Alina kände sig faktiskt som en sagofigur. Hon och Sophie gick och satte sig med William. När Alina suttit sig ner viskade William i hennes öra: Du är vacker. Alina hoppades att hennes röda kinder inte syntes i mörkret. Då såg hon att också William snyggat till sig. Sitt långa, mörka hår hade han rufsat till lite, och håret från pannan hade han lagt fast i en lös svans där bak. På sig hade han en mörklila tröja, som passade perfekt till hans hudfärg. Han såg fantastisk ut. 

- Hallå Alina, vart försvann du?

William väckte henne skrattande från hennes dagdrömmar. Hon rodnade igen när hon insåg att hon hade blivit och stirra på hans skönhet.

- Oj, jag är nog bara lite trött, mumlade hon och rättade nervöst till sin fläta.

William skrattade åt henne, men blev snart avbruten av Patricia som hälsade alla en god jul. Efter att hon hade pratat ett tag om allt de har att vara tacksamma för, och vad julen egentligen innebär, serverades maten och alla högg in med god aptit. 

Alina hade aldrig njutit av en måltid så mycket hon gjorde nu. I underbart sällskap och med god mat tänkte Alina att livet inte kunde bli bättre. Hon satt och småpratade och skrattade med William och Sophie under hela måltiden, och märkte emellanåt hur Karin leende satt och iakttog dem.

När alla tagit till och ätit sig mätta förflyttade de sig till "scenen". Den platsen var nog nästan mest magisk av alla. Alina kunde inte förstå hur så mycket kunde förändras bara med olika sorters belysning, det var ju inte länge sedan hon och Sophie varit där och dansat. De satte sig alla i en ring, och först gick Patricia in i mitten.

- Hoppas ni alla tyckte om maten, började hon. Nu har vi kommit till kvällens höjdpunkt. För er som inte varit med om det förr, hon såg speciellt på Alina, kommer vi nu var och en att dela ut någon sorts julklapp, och samtidigt får man om man vill säga något man har på hjärtat. Jag kan börja.

- Hon har samma julklapp varje år, viskade William i Alinas öra. 

- Vad är det då? frågade Alina, men hon hann knappt avsluta meningen förrän Patricia sade:

- I år är min julklapp Flickan med svavelstickorna

Patricia började läsa. Hon hade en otroligt bra berättarröst och läste med en otrolig inlevelse. När hon läst klart rann tårarna nedför många kinder i det kärleksfulla sällskapet.

- Vem vill komma nu? frågade Patricia när alla samlat sig lite.

- Vi vill! Vi vill! hojtade flera av barnen.

- Okej, barnens tur! meddelade Patricia.

Alla barn, eller alla upp till tio år, gick och ställde sig utanför ringen. Man kunde höra hur Andreas tyst räknade igång dem, och sedan började de sjunga samtidigt som de kom in smygandes till mitten.

Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen...

Alina hade aldrig sett något så sött! Det här var en perfekt akt att ha efter Patricias sorgliga sagostund. Barnen sjöng högt och fint, och samtidigt spelade de otroligt bra teater. 

Det fortsatte så i en tid, alla kom med en egen sorts julklapp. En del hade olika uppträdanden, andra hade vanliga julklappar som de delade ut. När det blev Alina och Sophies tur tystnade alla, och Alina var faktiskt riktigt nervös. Hon hade ju inte uppträtt sedan hon gick i trean! Sophie märkte ändringen i Alinas humör, gav henne ett uppmuntrande leende och sa:

- Kom ihåg vem som finns i publiken.

Alina såg sig omkring. Runtom henne fanns endast snälla, omtänksamma människor fulla av kärlek och värme. Mathias, Ann, Karin, William... Alina fick ny kraft och nickade åt Patricia som lade på musiken.

Alina kände känslorna flöda inom henne, och ut genom hennes kropp. Åh, hon hade verkligen saknat det här! När hon dansade där med Sophie, framför människor som brydde sig om henne, kände hon sig hel. Just wanna be loved by somebody ljöd musiken. Just då förstod Alina precis vad det innebar - så länge man är älskad av någon spelar inget annat någon roll. Framför henne satt ett helt gäng hemlösa människor som alla hade gått igenom något förfärligt, men alla älskade de varandra och tog hand om varandra, så de hade det bättre än många andra. Allt detta dansade Alina ut, hon dansade ut sin tacksamhet till alla för att de tagit emot henne med öppna armar. Hon ville få dem att förstå hur mycket de hade gjort för henne.

När musiken tystnade och Alina och Sophie stannade i sin slutstaty blev allting helt tyst för en sekund. Sedan bröt applåderna ut. Alina och Sophie började skratta av alla känslor som väcktes inom dem, och tackade publiken. När applåderna till sist dog ut kunde Alina se tårar i Karins ögon. Alina log mot henne.

- Jag skulle vilja tacka alla er för att ni tagit hand om mig, sade Alina med Sophies hand i sin som stöd. Jag var en sönderslagen flicka den där morgonen som Karin räddade mig från att frysa ihjäl på en parkbänk. När vi träffades igen på lucia, och jag träffade alla er, fick jag ett litet hopp om att allt kunde bli bättre. Men när jag återvände hit var jag sönderslagen i fler bitar än någonsin förr. Ni tog hand om mig, plåstrade om mitt inre, visade mig vad kärlek är, och nu börjar jag känna mig hel. 

Alina svalde, tvingade bort tårarna.

- Jag hoppas ni är medvetna om hur härliga ni alla är, och hur tacksam jag är till alla er. Ni har gett mig ett liv.

Sophie gav henne en kram där de stod. Karin steg också upp och kom med i kramen. Sedan satte hon händerna på Alinas axlar och såg in i hennes ögon.

- Du är guldvärd, ska du veta, sade hon varmt.

Både Alina och Karin grät nu, och gav varandra en kram ännu en gång. Sedan gick Alina och Sophie och sätta sig.

Karin blev kvar i mitten, harklade sig och sade:

- Ja, jag hade tänkt ge er julklappen först, som jag i år ger tillsammans med William, men jag tror det passar bättre om jag pratar först.

Hon harklade sig igen och torkade bort tårarna.

- Igen har vi fått uppleva ett otroligt fint år tillsammans, jag tycker så mycket om er alla. Fastän vi haft många underbara månader, är det nog december jag kommer minnas bäst från detta år.

Hon såg på Alina.

- Första advent hittade jag ett skal av en flicka sovandes på en parkbänk ute i kylan. Försöker hon ta livet av sig?! var det första jag kom att tänka på, och väckte såklart henne. Den flickan kommer jag aldrig att glömma, flickan som bad om förlåtelse för att hon börjat gråta, och tackade för att hon fick en kram. 

Karin tog ett djupt andetag. 

- Jag märkte så väl att hon mådde dåligt, mycket dåligt, och det tog ont att se henne gå. Kommer jag någonsin få se henne igen? undrade jag. Dagarna gick och jag kunde inte få flickan ur tankarna. Varför gjorde jag inte mera, varför tog jag inte med henne direkt? Jag kunde inte stänga ute skuldkänslorna.

Alina satt som förstenad, märkte inte ens att hennes kinder var våta av tårar. Hon hade inte haft en aning om detta!

Karin fortsatte:

- Men så på lucia, kommer plötsligt Mathias gående med denna samma flicka, hand i hand! Jag blir ju alldeles till mig, men försöker lägga band på mina känslor så att jag inte skulle skrämma bort flickan. Jag märkte att hon också kände igen mig, och log mot henne. Det kändes så bra att äntligen få en andra chans, nu skulle jag minsann rädda henne ifrån mörkret, i alla fall försöka.

William torkade bort Alinas tårar, och Karin log mot dem.

- När Alina inte kom till oss den där lördagen var vi alla mycket oroliga, jag visste inte vad jag skulle ta mig till! Jag var så otroligt besviken på mig själv, tänkte att det nu var för sent att rädda henne... Jag kunde inte ge mig själv någon ro, var så arg på mig själv för att jag släppt iväg henne igen. 

Karin var tvungen att ta en kort paus för att samla nya krafter. Alla satt helt knäpptysta.

- Lättnaden som sköljde över mig när jag sedan såg henne komma tillsammans med barnen går inte att beskriva. Men när jag sedan såg Alinas tomma ögon och sönderslagna kropp kom en flod av ny oro över mig. Vad hade flickan egentligen varit med om? frågade jag mig själv. Från och med det ögonblicket bestämde jag mig för att inte släppa henne till det som skadar henne en enda gång till, inte förrän jag är säker på att hon klarar av det. Lyckligtvis visade det sig att hon trivs väldigt bra här, och visst kan vi alla hålla med om att vi också trivs mycket bra med henne. Jag har aldrig sett William och Sophie stråla så klart som de gör idag.

Karin log mot dem alla tre nu, och med tårfyllda ögon kramade de om varandra. 

- Till sist vill jag tacka er alla för att ni alltid finns här för mig och för varandra, och välkommen till oss, igen en gång, Alina.

Alla började applådera, och när William samlat sig gick han med in i mitten med Karin. Patricia räckte honom en gitarr, och han satte sig ner på marken med den i famnen. Karin blev stående vid hans sida. 

William började spela, och sedan stämde Karin in. En stjärna lyser så klar sjöng de. Håren reste sig på Alinas armar, och en varm stöt gick genom hela hennes kropp. Hon hade varken vetat att Karin kunde sjunga eller att William kunde spela, men, man lär sig ju nåt nytt varje dag. Det var så vackert!

- Jag visste inte att du kunde spela gitarr, påpekade Alina när William kom och satte sig igen.

- Det är mycket du inte vet om mig ännu, skrattade han till svar.

- Hmm, sant, medgav Alina leende.

- Det var väl alla det! utropade Patricia som nu var i mitten igen. Tack för alla fina julklappar, ni är så fina allihop. Som avslutning på festen skall vi nu sjunga allsång - Julen är här!

Alla stämde in. Håren reste sig på Alina igen, det blev så mäktigt och stämningsfullt när alla sjöng. Alla orden fick en helt ny betydelse i det här sammanhanget. 

När de började på andra versen, började det snöa! I lyktornas sken såg man stora, härliga snöflingor sakta falla till marken. Wow, vilken stämning... Alina fångade en snöflinga i sin hand, och betraktade den smältande skönheten. När hela hade smält, och det enda som fanns kvar i hennes hand var vatten, tog William hennes hand i sin. Precis som snöflingan just hade smält kunde hon känna hur den sista isen kring hennes hjärta smalt vid just det ögonblicket. Hon lutade sig mot Williams axel.

- Jag tycker om dig, viskade hon.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Dam-dam-daaaaam! xD Sluut! Wow, jag har skrivit en hel novell ^^ Tack för att du har läst!

Vill ni förresten ha en epilog, eller vill ni själva bestämma vad som händer i fortsättningen? :)

Detta är btw mitt 100:de inlägg, och klockan är nu när jag skriver detta halv två på natten xD (Jo, sent ute jag vet) Och jo, jag är medveten om att denna del blev fruktansvärt lång... Hoppas ni orkade läsa ;)


God jul kära läsare! Ta hand om er och varandra.

 

Kramar // Unia <3


Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4 5
6
7 8 9
10
11
12
13 14
15
16
17 18
19
20
21 22
23
24
25
26 27 28 29
30
31
<<< December 2012 >>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards