Det gjorde minsann Ida och jag igår, när vi gick i stan med tomteluvor på oss hela dagen! Det var väldigt roligt, för man glömde själv bort det, och jag tänkte ofta "Varför är alla så glada mot mig?" och sedan kom jag på "Aaah, jag har tomteluva på mig!", haha. Men det var faktiskt roligt att kunna ge lite glädje åt andra människor sådär i vardagen (jo, jag vet, det var ju inte precis vardag, men...).

Vi hade en mycket lyckad helg, var verkligen superroligt! :D Tack för det <3 Vi shoppade, ÅT, såg på Sound of Music (hade glömt hur bra den är, blev helt förälskad i den! Det är minsann en fin kärlekshistoria det!) och Mamma Mia, fotade (bilder kommer), skrattade, pratade till sent på natten, hehe, var på bio (Twilight: Breaking Dawn part 2, den är nog bäst första gången man ser den, men nu kunde jag fokusera mera, haha), och shoppade :D Är otroligt nöjd med vad jag köpte, speciellt de gula jeansen och den söta tröjan från H&M, och så Barbie-filmerna (Svansjön och Prinsessan & Tiggarflickan) :D <3 Jo, jag är 17 år... Men jag kunde helt enkelt inte motstå dem :)

Nu är jag väldigt trött och tänker avsluta helgen med dusch och sedan Barbie, om jag inte bestämmer mig för att gå och sova istället. ;) Ha det så bra! :D

Kramar // Unia <3

P.s Vad tycker ni om julkalendern såhär långt? :) D.s

Slagen och sparkarna träffade mig hårt, och de hånande ropen gjorde allting så mycket värre. Jag låg där på marken och skakade av gråt, kved att de skulle sluta. Men varför skulle de lyssna på mig? Jag var ju bara en liten ful skitunge som inte kunde bli älskad av någon, bara av att se på mig började man ju nästan kräkas. I alla fall om man skulle tro på dem.

Jag sprang hem det snabbaste jag kunde, försökte ignorera smärtan så bra det gick. Mitt långa, värdefulla hår var trassligt och smutsigt, fullt av sand och spott. Samma var det med mina kläder, varför hade jag tagit på mig min favoritkjol just idag? 

När jag kom innanför dörren hann smärtan och känslorna ifatt mig. Jag föll ner på golvet, och sedan minns jag inget mer.

Alina slog upp ögonen. Usch, hon hatade verkligen de där drömmarna. Kunde de inte lämna henne ifred? Det var så länge sedan nu redan, och det gjorde bara ont att tänka tillbaka på den tiden.

Klockan var bara halv sex på söndagsmorgonen, men Alina visste att hon inte skulle kunna somna om efter det där. Eller, för att vara ärlig, vågade hon inte somna om. Så hon tog fram sin dagbok och började skriva istället. 

2.12.2012, söndag

Jag drömde en av de där drömmarna igen. Varför kan jag inte bara få vara ifred? Varför måste de jaga mig ännu, fastän jag har flyttat bort och inte kan störa dem mera. Är det verkligen rättvist att behandla mig på det här sättet? Vad har jag gjort dem? Varför valde de att ge sig på just mig?

Tårarna rann nedför Alinas kinder. Varför hade det börjat? Varför hade inte  hon fått vara med som alla andra? Var det något hon hade gjort fel? Frågorna som hon aldrig kunde få svar på var så många.

Innerst inne visste nog Alina att det inte var hennes fel, hon var så gammal nu och hade lärt sig att mobbning aldrig är offrets fel. Men hon kunde ändå inte skjuta ifrån sig tankarna, hon behövde ett svar på varför just hon hade blivit utsatt. Det måste ju vara något fel på henne, eftersom hon inte hade kommit in i gemenskapen här heller. Visst, nu hade hon Emilia, men det kändes inte som sann vänskap. Det var ungefär som om de var med varandra bara för att de annars skulle vara ensamma. Hellre ensamma tillsammans, än helt ensam.

Alina orkade inte tänka mer på den saken, så hon steg upp istället, fastän det var tidigt. Hon klädde på sig och bestämde sig för att gå på en promenad. Åh, vad hon önskade sig en hund vid sådana här tillfällen, då skulle hon slippa gå ensam.

Hon bestämde sig för att gå till parken. Marken och träden var vita av frost och solens svaga decemberstrålar reflekterades i de små vattenpölarna som hade frusit till is. Det var så vackert! Bara snön som fattades...

När Alina kom fram till en bänk satte hon sig ner. Hon orkade inte mer. Vad hade hon gjort för fel? Varför var inte hon värd ett bra liv? Först mobbningen och nu mamma och pappa... Varför?

Tårarna rann nedför hennes kinder igen. Det var så kallt så de nästan hann frysa till is innan hon torkade bort dem. Hon orkade inte bry sig. Hon kunde lika väl frysa ihjäl här. Ingen skulle ändå sakna henne.

Jag kände inte igen mig. Jag låg i en stor, mjuk säng i ett vitt rum. Bredvid sängen satt mamma och pappa. Mammas ögon var röda av gråt. 

- Åh, gumman!

Mamma böjde sig över mig och gav mig en kram. Hennes tårar började rinna igen.

- Vi var så oroliga. När vi kom hem låg du där orörlig innanför dörren, jag blev skräckslagen men pappa ringde efter ambulans. Vi trodde du aldrig skulle vakna igen.

Pappa kramade min hand. Jag tyckte mig se lite glans i hans ögon med. 

Jag försökte minnas vad som hade hänt... Plötsligt kom en minnesbild av mig själv liggandes på marken, medan de sparkade mig hårt.

- Vad hände gumman?

Jag svalde, öppnade munnen, men det kom inga ljud från mig. Jag tog ett djupt andetag och ansträngde mig riktigt hårt för att minnas hur man pratar.

- De sparkade... fick jag fram.

Mamma och pappa såg på varandra, och jag kunde se att de gjorde någon tyst överenskommelse.

- Du ska inte behöva stå ut med det längre, gumman. Vi ska flytta.

- Men lilla vän! Vakna, hur är det med dig?

Oj nej, Alina hade visst somnat! Nu såg hon yrvaket in i en främmande kvinnas varma, kärleksfulla ögon. Hon satte sig upp.

- Vad gör du här ute i kylan? Är allt som det ska? Hur mår du, gumman?

Hon blev så överrumplad av kvinnans vänlighet att hon inte visste vad hon skulle svara. Det var så länge sedan någon hade sagt något så snällt till henne.

-Öhm... var allt hon fick fram.

Plötsligt insåg Alina hur mycket hon frös. Hon började hacka tänder och skaka alldeles förskräckligt. Då drog den främmande kvinnan in henne i en kram! Det var så länge sedan Alina hade fått en kram, och alla känslor som gick genom hennes kropp gjorde att hon började gråta.

- Så ja, så ja, det ska nog bli bra, tröstade kvinnan och gungade med Alina i famnen som om hon vore ett litet barn.

- Förlåt, snyftade Alina.

- Schhh....

När Alina hade samlat sig satte hon sig upprätt, och kramade kvinnans händer.

- Tack, sa hon eftertryckligt.

- Men lilla vän, inte behöver du tacka för en kram, log kvinnan.

Alina såg blygt ner i marken.

- Jag måste nog gå hem nu, innan mamma och pappa märker att jag är borta. Tack så mycket, för allting.

- Ta hand om dig vännen, hoppas vi ses igen. Och glad första advent!

Alina log mot henne, och sedan skyndade hon sig hem, full av värme fastän hon egentligen var genomfrusen.