Torsdag, och ännu var Alina inte alls färdig med allting som skulle vara gjort tills mamma och pappa kom hem. Hon hade dammsugit och torkat damm och så, men bara som en vanlig städning. Tvättkorgen och diskbänken var tomma, för det var ju något som Alina också hade nytta av. Men huset var inte alls i ordning inför julen. Hur kunde någon tänka sig att hon skulle lägga ner all sin lediga tid på städning när hon äntligen kunde dansa fritt? Trots det tänkte Alina gå till torget för att se på luciatåget. Det hörde ju till. Lucia var en tradition som hon uppskattade nästan mera än själva julen. 

Lucias mörka hår var vackert tillsammans med den vita klänningen, de vita, långa ljusen och den gröna kransen. Det var så stämningsfullt när hela det ovanligt långa luciaföljet sjöng så klart och fint Himlen i min famn. Alina började gråta av värmen som spreds inom henne, den gick från hjärtat ända ut i fingrarna och ner till tårna. Det var bara snön som fattades...

En liten pojke som sett hennes tårar närmade sig blygt, men hon märkte inte honom förrän han försiktigt gav henne en kram. Eller rättare sagt; gav hennes ben en kram. Alina blev så rörd, så utan att tänka lyfte hon upp honom i famnen.

- Varför gråter du? frågade pojken, och såg på henne med sina stora, klara ögon.

- Det är så fint, förklarade Alina.
- Men då ska man ju vara glad, inte ledsen, tyckte pojken.

Alina log.

- Ja, du har rätt, förlåt, skrattade hon och torkade bort sina tårar. Vad heter du, min vän?
- Mathias.

- Vilket fint namn. Jag är Alina. Tycker du att Lucia är fin?

Mathias sken upp.

- Mmm, alla är fina. Också du, och också jag.

Alina blev så rörd att hon inte visste vad hon skulle säga. Hon kunde inte minnas att någon förut hade sagt att hon var fin. Hennes ögon fylldes av tårar igen. Men nu såg Mathias på luciaföljet som var påväg ut, så han märkte det inte.

- Tack. Ja, alla är fina, viskade hon och kramade om honom lite hårdare.

När luciaföljet var borta såg Mathias på Alina igen.

- Är jag inte tung att ha i famnen så länge? undrade han.
- Nejdå, jag orkar nog, log Alina.
- Mamma brukar alltid säga att jag väger som om jag ätit sten efter att jag varit i hennes famn ett tag. Du är stark.

Alina skrattade till.

- Var är din mamma nu?
- Vi kan gå och söka upp henne om du vill?
- Det kan vi göra.

Alina släppte ner Mathias och så gick de hand i hand genom folkmassan i jakt på hans mamma.

Efter en stund fick Alina plötsligt syn på kvinnan som hittat henne i parken den där kalla söndagsmorgonen. Samtidigt utbrast Mathias Där är hon!, släppte hennes hand och sprang iväg till en lite yngre kvinna som stod och pratade med den vänliga kvinnan.

Alina tvärstannade. Hon hade längtat i nästan två veckor efter att få träffa kvinnan igen, men nu när hon såg henne blev hon livrädd. Vad skulle hon göra? Vad skulle hon säga? Hur skulle hon bete sig? Hej, det var mig du hittade sovandes på en parkbänk tidigt på första advent. Jag har tänkt mycket på dig efter det. Så kunde hon ju inte säga heller!

Alinas hjärna blev tom för en sekund. Men när hon sedan vågade se in i kvinnans ögon mindes hon varför hon hade tänkt så mycket på henne, och all rädsla försvann. Kvinnan kände också igen Alina, hon log mot henne och Alina log tillbaka.

- Nämen hej vännen, trevligt att ses igen. Skönt att se att du inte har frusit ihjäl.

Alina skrattade till.

- Nej, jag har lyckats hålla mig vaken under mina promenader efter den där dagen.

Kvinnan log.

- Jag glömde helt bort att presentera mig sist, mitt namn är Karin. Och det här är Annette.

Karin visade på Mathias mamma, som just nu höll på att snyta näsan på Mathias. Annette tittade upp.

- Du kan kalla mig Ann, log hon.

- Hej, trevligt att träffas, jag är Alina. Du har en härlig son.

Ann skrattade och rufsade om Mathias blonda, lockiga hår. Sedan vände hon sig till Karin.

- Så Karin, jag antar att det här är flickan du berättade om?

Alinas hjärta började slå hårdare. Hade Karin gått och berättat om henne till alla hon känner? Vad hade hon sagt? Förhoppningsvis inget pinsamt... Alina visste inte vart hon skulle se, så hon lät blicken falla till marken. På något sätt kändes det tröstande att Karin hade talat om henne, för det kunde betyda att också hon tyckte att deras underliga möte var något speciellt.

- Jadå, detta är flickan som jag räddade från att frysa ihjäl. Och jag önskar att jag också kunde rädda henne ifrån mörkret.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vem är de där människorna egentligen? Fortsättning kommer redan imorgon! :)

Och förlåt Karin för att jag använde ditt namn, men jag tyckte bara att hon passade att heta Karin ;) Hoppas det inte blir allt för konstigt att läsa :p

Kramar // Unia <3