Direktlänk till inlägg 5 december 2012
- Har du gjort matteläxan? Jag tyckte den var supersvår, jag fick inte alls... Lyssnar du ens? Hallå, Alina jag pratar med dig!
- Åh, förlåt Emilia, vad sa du?
- Vad är det med dig nuförtiden, du har varit totalt borta hela veckan.
- Förlåt, jag har bara så mycket att tänka på.
Det var redan onsdag, men det var omöjligt för Alina att få ut tankarna på den där vänliga kvinnan ur huvudet. Vem var hon? Varför hade hon varit så vänlig? Känslan som hon hade lämnat i Alina var helt magisk. Hon hade inte känt sig såhär varm inombords på många år.
- Så, har du gjort matteläxan?
- Öh, javisst. Behöver du hjälp?
Ensamheten var nog inte den enda orsaken till att Alina och Emilia var tillsammans. De hjälpte varandra med läxorna också, eller oftast var det Alina som hjälpte Emilia. På det sättet hade de något att prata om också.
- Tack, det skulle vara snällt. De första uppgifterna klarade jag, men de sista tre var allt för svåra för mig, jag fattade ingenting!
De gick fram till de hårda träbänkarna, som är de enda möjliga sittplatserna på rasterna i skolan om man inte hör till de populära. Emilia tog fram sin mattebok och så började Alina förklara hur man egentligen räknar ut derivatan av ett tredjegradspolynom.
Alina brukade gå genom parken hem från skolan nu för tiden, i hopp om att träffa på kvinnan. Hon behövde få se henne för att försäkra sig om att hon var verklig. Tänk om Alina bara hade inbillat sig allting? Nej, känslan inombords var nog allt för stark för att vara inbillning...
Hon såg inte kvinnan idag heller. Kanske hon bara rörde sig där på morgnarna? Eller kanske bara på helgerna? Men tänk om hon skulle komma om Alina skulle vänta en liten stund till? Hon bestämde sig för att sätta sig på en gunga en stund. Gungan var iskall, men hon satt kvar ändå. Medan hon tog lite fart, det var mera rogivande så, såg hon på alla människor som fanns där i parken. Små barn som sprang omkring på lekplatsen, de rutschade, klättrade, skrattade, ropade... Föräldrar som satt på bänkarna och såg på... Ett gammalt par som gick hand i hand vid den frusna dammen... En liten pojke som var ut med hunden... Alla dessa människor hade en egen historia, ett eget, unikt liv. Alina undrade hur hennes liv skulle se ut om några år. Skulle hon fortfarande vara ensam? Eller kunde den där vänliga kvinnan ändra på det? Hon vågade inte hoppas.... Så, istället för att oroa sig över det fortsatte hon iaktta de andra människorna, och hittade på historier om dem i sitt huvud.
- VAR HAR DU VARIT??
Alina hann inte svara förrän pappa fortsatte:
- HUR TROR DU DET VAR FÖR KATARINA ATT KOMMA HEM TILL ETT HUS UTAN MAT?!
Aj. Kinden brände efter slaget, hon kunde känna hur röd den var.
- DU BORDE VETA VID DET HÄR LAGET ATT DET ÄR DIN UPPGIFT ATT SE TILL ATT MATEN ÄR FÄRDIG NÄR KATARINA KOMMER HEM! DU HAR INGEN RÄTT ATT LÄMNA OSS UTAN MAT, DET ÄR DITT FEL ATT VI MÅSTE FLYTTA HIT OCH AVSLUTA VÅR KARRIÄR! DET ÄR DITT FEL ATT VÅRA LIV HAR GÅTT ÅT HELVETE!
- Förlåt... viskade Alina.
Han slog till andra kinden.
- RAKA VÄGEN TILL KÖKET, OCH SE TILL ATT DET GÅR SNABBT!
Alina skyndade sig till köket. Tårarna rann nedför de brännande kinderna medan hon snabbt började dela potatisarna till pytt-i-pannan.
Snubblade nyss över denna dansvideo, och den är så otroligt bra att jag bara måste dela den med er. Njut! ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 |
4 | 5 | 6 |
7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 |
12 |
13 | 14 | 15 |
16 | |||
17 | 18 | 19 |
20 |
21 | 22 | 23 |
|||
24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
|||
31 | |||||||||
|