Stanna upp ibland och tänk på hur fint ditt liv är.

Tänk att de valde just MIG. Tänk att just JAG fick det stipendiet. Tänk att just JAG blev utsedd till Flora. Tänk att just JAG får vara din vän. Tänk att det är med just MIG du pratar med. Tänk att det är just JAG som får dig att skratta. Tänk att just JAG fick vara Siri-iriS. Tänk att just JAG får leva här. Tänk att just JAG får vara en del av det. Tänk att just JAG får vara med. Tänk att det är just MIG du vill dela din tid med. Tänk att just JAG har gjort någon skillnad. Tänk att du tänker på just MIG. Tänk att du vill vara vän med just MIG. Tänk att du bryr dig om just MIG. Tänk att det är just JAG. 

Tänk att det är just MIG du tycker om.

("Du" syftar på flera personer.)

Beneath you're beautiful - Emeli Sandé & Labrinth

Jag vet inte ens varför jag gillar den här. Tyckte inte alls om den när jag först hörde den, nu går den på repeat.

Men inget av det tänker jag lägga ut här, hehe. 

Så, vad har jag gjort sedan senast? Let me see... *Kollar när jag senast bloggade*

På lördagen blev jag student. Yay! Dagen började med min yngsta brors skolavslutning, och i mitten av den åkte jag därifrån med min frisör (bra med små orter). Där blev jag fin! Först fixade hon mitt hår och sedan ännu sminkade hon mig. Otroligt så jag kan bli att se annorlunda ut! Precis som på De gamlas dans fick jag höra hur söt och fin jag är med smink, men kom igen, det är som att säga att jag inte ser bra ut utan. Förklaringen "Men sminket gör ju att ditt ansikte kommer fram" förstår jag mig inte heller på, man täcker ju in sitt ansikte om man kletar på en massa smink? Nåja, jag tyckte åtminstone också att jag blev fin, haha.

Dimissionen blev också riktigt lyckad. Trots att raden tog slut precis mellan R och mig, och jag fick sitta alldeles ensam (han med för den delen). Programet var fint och det gick relativt snabbt. Jag fick fem stipendier (NU FÅR JAG ÄNTLIGEN SÄGA DET! Jag har fått ett resestipendium och ska åka på ett internationellt läger till Spanien, Rumänien eller Österrike någon gång i sommar! Jag har vetat om det sedan slutet av mars, gissa om det varit svårt att hålla det hemligt?! Återkommer när jag vet mera.) och hade dessutom det bästa medeltalet och de bästa resultaten i studentskrivningarna från hela klassen, inte för att skryta men... Är rätt så nöjd, så jag får väl säga det, heh. 

Studentfesten hemma hos mamma blev också riktigt lyckad. Jag är så glad för att min danslärare, min kära danspartner och min före-detta dansvän kom och hälsade på! (Även om det kanske inte var så rättvist mot de andra gästerna...) Finfina gåvor fick jag också! Det som inte syns på bild är pengar och en solstol.

  Tack alla!

(De två böckerna längst fram och kuverten är stipendier.)

Förlåt att jag förstörde bilden...

<3

Wee, I'm in love! (Resten av bilderna är tagna med denna.)

På kvällen bar det av till Ekenäs, en tradition som finns här i en del av Svenskfinland. Alla var förvånade över att jag bestämt mig för att följa med, eftersom jag som bekant inte dricker alkohol, och dessutom knappt tål fulla människor. Men student blir man ju bara en gång i livet, och jag ville göra något speciellt då. Det blev en mycket lyckad kväll och natt, första gången "ute" för min del, jag drack inte en enda droppe alkohol och lyckligtvis har jag vänner som inte dricker så mycket att de blir jobbiga, så jag hade väldigt roligt! Det skulle förstås ha fått vara lite varmare...

På söndagen var det en trött Unia som igen träffade en del av släkten för att äta rester. Lade även igång min nya telefon och roade mig med den hela kvällen ungefär.

Måndagen jobbade jag, och insåg att det inte är bra för hälsan att ha ny telefon, hehe.

På tisdagen jobbade jag igen, men bara till halv elva, så efter det fyllde jag i och skickade iväg min ansökan till VNF (äntligen!), och sedan gick jag till min vän. Lagade mat och svarade på väldigt svåra frågor angående mig själv och läraryrket inför inträdesprovet till de utbildningarna, och efter det åkte vi till mig eftersom jag hade så mycket att göra. När han åkte hem insåg jag att vi varit tillsammans i nästan tolv timmar haha, det är så roligt när det blir sådana där spontana "tillsammans hela dagen-dagar", och det är så trevligt att kunna göra vad man måste göra fastän man är med vänner. Jag är så tacksam över att ha så fina vänner!

Från onsdag till idag har jag varit med min Tavi och firat sommar. Vi har legat på stranden och i parken och bara pratat och njutit. På torsdagen var jag på lärarinträdesprovet till huvudstaden och gick där och njöt för mig själv. Så härligt med sommar! Och ännu härligare med vänner! Det är något speciellt med den här tiden, det känns som om jag kommer närmare alla mina vänner varje gång jag träffar dem. 

   Jag vill ha en park där jag bor! Jag älskar parker, här satt jag och lyssnade på musik och läste i väntan på att inträdesprovet skulle börja.  

När jag kom hem idag har jag i princip inte gjort annat än gått till en telefonbutik efter skyddsplast till skärmen, och luggit ute i solen och skrivit dagbok, hehe. Nu har jag bloggar att läsa, vi hörs!

Men hinner inte blogga just nu. Ni får en bild under tiden.

(Jag har otrolig blogginspiration nu, men jag borde i princip sova redan. Skulle vara trevligt med lite extratid nu igen.)

Ahaha, insåg just att mitt ena smeknamn på Niksu (Niksenpiks, hehe) blir perfekt rubrik till ett bildinlägg med henne. Bra humor, eller hur?

När ni ser det här inlägget är jag student, hehe.

Yay, jag hann gå igenom några bilder. Den här gången är det Niksu som får stå för modell-jobbet.

Fortsätt gärna rösta i omröstningen!

Flera gånger tidigare har jag pratat om hur man kan hjälpa andra genom bara ett "hur mår du", genom att visa att man ser och bryr sig. Jag har då mest pratat om hur det känns för den som mår dåligt. Nu tänkte jag skriva om hur det är att vara den som hjälper någon som mår dåligt.

Ibland känns det som om jag av någon anledning alltid blir vän med människor som inte mår bra. Och eftersom de är mina vänner vill jag ju hjälpa dem. Så jag har väl blivit lite av en expert på att veta hur det kan kännas att försöka hjälpa personer som inte mår bra.

En av de värsta känslorna som finns, enligt mig, är att av hela sitt hjärta vilja hjälpa någon, men inte klara av det. Att personen mår för dåligt för att ta emot hjälpen, kanske till och med för dåligt för att märka att man försöker hjälpa. Det känns som om någon försöker trycka ner en under vatten och inte låter en komma upp. När man säger något för att hjälpa men det enda man får tillbaka är att man inte förstår. Att man inte lyssnar. Att man inte tar dem på allvar. Att man själv har det för bra för att förstå hur det är att känna som de gör. Det gör ont, och det är tungt. Men det är inte kört.

Ibland kan jag lägga mig på golvet och bara gråta för att jag känner mig så hjälplös. Ibland säger jag högt till mig själv mellan snyftningarna att jag inte orkar mera. Ibland skriver jag i min dagbok att nu vet jag inte vad jag ska göra längre, att inget jag gör gör någon skillnad, att jag verkligen inte klarar av detta längre. Men vet ni? Ännu lever jag, och ännu har jag inte lämnat någon av mina vänner för att de mår dåligt. Ännu har jag aldrig gett upp. Hur kommer det sig att jag orkat?

Känslan när någon är tacksam för det jag gör. Känslan när någon är orolig över vad deras illamående gör för mig. Känslan när någon ger mig väldigt stort förtroende och berättar om känsliga saker för mig. Känslan när jag märker att jag får dem att må bättre. Känslan när jag märker att jag faktiskt gör någon skillnad. Känslan när någon säger att de inte skulle ha klarat av det utan mig. Känslan när någon säger att de antagligen inte skulle leva idag om det inte vore för mig. Det får mig att orka. (Plus den outhärdliga tanken på vad som skulle kunna hända om jag slutade.)

Kände att jag ville skriva ett inlägg om något, så det fick bli det här. Jag har inte riktigt några blogg-idéer alls nuförtiden, bilder har jag ju men tiden räcker inte alltid till. Priserna till frågestundsvinnarna ska jag också göra när jag har tid och ork, hehe.