Chandelier - Sia

Och denna video är ju alldeles fantastisk. 

Jag var och tittade på en teater förra veckan, Lucky hette den och handlade om livet i Helsingfors och jakten på lyckan. Ifrågasatte romantiserade normer och visade vad som kan dölja sig under ytan som verkar helt perfekt. Otroligt ångesfylld. Jag tänkte börja gråta ännu efteråt när jag berättade om den för människor som inte var där. Berördes verkligen.

Mitt favoritögonblick i hela pjäsen ska jag försöka förklara här:

Två kvinnor, 30-årsålder kanske, står på en balkong och talar. Den ena berättar om hur slut hon är, hur barnen suger all kraft ur henne, hur hennes man jobbar hela tiden, hur de bara grälar hela tiden utan minsta tecken på kärlek någonstans, hur hon inte kan sova på nätterna och hur hon bryter ihop nu som då. Den andra blir förvånad för att "allt verkade ju så bra på barnets kalas". Sedan berättar hon också. Om hur hennes sambo dricker hela tiden, och "vem vet vad annat han tar", om hur han kan försvinna i flera dygn och inte svara i telefon. Och så börjar hon skrika. Rakt ut i luften. Bara "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!" Ut i luften. Håller hårt om balkongräcket och skriker för allt vad rösten bär. De tittar på varandra och hon andra börjar också skrika. De skriker tillsammans, och så kommer just Chandelier på, just där när Sia också skriker. Hög volym, och kvinnorna fortsätter skrika. Länge stod de bara och skrek tillsammans med Chandelier. Jag rös, tårarna kom, och så började jag storgråta. Så starkt. Och så befriande. 

Tack för idag, vi var supersnabba och det var superroligt!

Grankvistar från min fotosession i skogen.

Som ni ser har bloggen bytt utseende. Jag tyckte att det var dags för höst även här. Vad tycker ni?

Så känns det. Ett stort veckoslut. Tavi och jag tillsammans igen. Det behövdes! 

Det har talats och det har skrattats och det har kramats och det har skrikits. Vi har åkt vilse, vi har varit modeller, vi har varit till IKEA, vi har tittat på dans i staden. Och så har vi lagat smoothie, legat uppe hela natten, och haft det mysigt. Precis som det ska vara. 

Jag förstår inte hur det kan finnas så bra vänner som vi. Vänner är i och för sig fel ord - för det här är något mera. Jag förstår inte att det kan finnas en människa som är på så samma våglängd som jag. Med dig kan jag prata om precis vad som helst.

Vi gör ju likadant som proffsen. ;)

Tack livet, för detta veckoslut!

Idag har jag fått pröva på att vara fotomodell. Blev först sminkad, sedan var det photoshoot. Det blev så bra bilder att jag var tvungen att köpa några. 

Har ni någonsin tänkt på hur snabbt vardag blir vardag? Jag kan inte sluta förundras.

Jag har bott på landet hela mitt liv, förutom förra året då jag bodde i en liten småstad. Nu bor jag i huvudstadsregionen, till skolan tar jag mig med stadsbuss och metro. Metrons rulltrappor som kändes så långa, exotiska och utländska har blivit vardagsmat för mig. Reittiopas (reseplaneraren) behöver jag nästan aldrig längre. Jag åker hit och dit och känner mig inte längre som en utomstående i bussarna, jag känner mig bara som en av stadsborna som åker de där bussarna varje dag. Reserverar inte längre en massa tid - kommer ofta till busshållplatsen just när bussen kommer. Blir inte längre livrädd när bussarna kör helt fast i varandra, jag lovar, det kan inte vara mer än en centimeter mellan dem när de stannar efter varandra vid ett trafikljus! 

Jag tycker inte längre att det är konstigt att åka till skolan bara för att jobba på ett grupparbete när vi inte har några föreläsningar/lektioner den dagen. 

Ingenting känns nytt längre. Allt är bara vardag. Det är nästan skrämmande. Men huvudsaken är väl att man trivs, och trots att vardag blir vardag kunna uppskatta de små sakerna och lägga märke till ljuspunkter.

Detta veckoslut tar jag dock ledigt från vardagen, jag är på väg till världens bästa bästis! Detta har jag längtat till. Några minuter tills jag är framme!