Detta är ett påstående som ofta möts av kritik. Likaså påståendet att ingen annan kan älska en innan man älskar sig själv. "Tänk om man behöver någon annans hjälp för att lära sig att älska sig själv? Jag själv har till exempel fått mycket bättre självförtroende sedan jag fick en pojk-/flickvän." är sådant man brukar få höra. Men nu börjar jag förstå sanningen som ligger bakom dessa uttryck.

Om man är väldigt osäker på sig själv har man också svårt att lita på andra. Man har svårt att lita på att de är ärliga när de ger en komplimanger och säger snälla saker. Ännu svårare är det att tro på att de skulle älska en. "Hur skulle någon kunna älska mig?" Detta kan bli väldigt tungt för personen som älskar en, att alltid mötas av misstro och att inte få personen man tycker så mycket om att förstå hur fantastisk hen är. 

Om man är väldigt osäker på sig själv är man ofta så upptagen med att vara just osäker på sig själv att man har svårt att ägna någon annan tillräckligt med uppmärksamhet. När man umgås tänker man mest på hur man själv ser ut, beter sig, vad man säger, och sådant tar upp väldigt mycket tankeverksamhet. Får man en komplimang tar man inte den till sig och funderar på vad den betyder, utan sopar genast bort den och tror inte på att personen som sagt det menar det. Man litar inte på något positivt som någon säger om en, och fokuserar istället på helt fel saker.

Det här är kanske lite extrema exempel, och jag menar ju inte att du aldrig kommer att uppleva kärlek om du inte tycker om dig själv. Och visst kan ofta andra människor hjälpa en med att få bättre självförtroende. Vad jag menar är att jag tror att man måste trivas med sig själv för att av hela sitt hjärta kunna älska någon annan, och för att av hela sitt hjärta kunna känna sig älskad.

När solen skiner, skogen doftar höst och luften doftar vinter skulle jag helst bara vara ute i naturen hela dagarna. Men ibland måste man bara sitta vid datorn och göra skoluppgifter.

Igår åkte världens bästa rumskompis och jag till vår före-detta studiestad för att titta på årets dansares första dansafton. Innan föreställningen hade vi lite tid för vi bestämde oss för att ta en nostalgitripp runt Pumpviken. Åh så härligt det var! Det kändes helt som förra året, nu kom vi tillbaka från veckoslutet, och så gick vi ut och gå. Ta mig tillbaka! Det var så ljuvligt att gå där med henne, jag vet inte hur jag annars ska beskriva det, så ljuvligt. Men oj så jag saknar förra året!

Jag hade inte kameran med mig så jag bjuder på en bild från förra året.

När vi kom till Tryckis (teatern där alla föreställningar håller hus) blev det ännu härligare! Först fick vi ett varmt välkomnande av världens bästa ljus- och ljudtekniker, sedan ett ännu varmare (och mera högljutt) välkomnande av världens bästa linjeledare, som världens bästa fotograf konstaterade; Hon var inte glad över att se oss. Och jag var verkligen inte glad över att se henne. (Jag hoppas att alla förstår sarkasm.) Ååååh! Lyckligtvis ses vi snart igen.

När föreställningen började trodde jag att jag skulle trilla från stolen. Wow, vilka talanger! I den där klassen finns det nog människor som kommer att gå långt. Jag är så glad över att vi åkte dit!

Bild från vår första dansafton. Fotograf: Chris Senn

Jag skulle så gärna gå om mitt år vid VNF. Det var så underligt att skolan nu är fylld med andra människor, varken vi eller några andra från förra året finns där nu. Så konstigt.

VET NI VAD?? Imorgon ska jag gå på en nutidsdanstimme!!! Äntligen! Jag hoppas att det blir super.

Och hela jag fylls av lycka.

Idag har jag haft en ledig dag. Eftersom jag bestämde mig för att inte ha någon väckning (allt för länge sedan sist) har jag inte heller hunnit med så förskräckligt mycket, men allt är väl. Jag har fått lite läst (ska fortsätta med det ännu), jag har varit ut och gå, duschat, ätit och diskat. Och alltså åh, det här vädret! Jag valde att inte ta med kameran på promenaden idag, för det känns som om jag bombaderar er med naturbilder, men jag var ändå tvungen att knäppa några med mobilen.

Jag hittade ett nytt paradis; en skog full med vägar hit och dit. Skidspår och naturstigar. Tyvärr hade jag inte så mycket tid, men är glad för att ha mera att utforska. Det är så roligt att flytta, alltid hittar man något nytt. Speciellt i en så här stor stad finns det ju hur mycket som helst att upptäcka! Idag råkade jag faktsikt gå vilse haha, därför blev det lite längre än jag tänkt. Men på det sättet får jag ju bara se ännu mera!

När jag gick där i naturen var jag så lycklig att jag funderade på hur det är möjligt. Hur kan jag känna en sådan enorm glädje bara av att vara i naturen, se solen skina mellan träden, känna höstdoften och känna vinterluften? Och varför känner inte alla denna glädje? Och varför har jag blivit sådan här? Haha. Nåja, det är ju bara positivt förstås. Så otroligt underbart.

I början av sandvägen klarade jag inte av att låta bli att inte gå upp i skogen, fastän jag inte tänkt göra det idag. Då kom jag till denna plats:

Jag vet inte vad ni tänker när ni ser en sådan plats, men jag tänkte "Wow, vilken perfekt dansplats!" Och det är otroligt länge sedan jag dansat. Så jag började dansa. Med musik i öronen tog jag bort mössan och vantarna och släppte loss. Det var så befriande! Så skönt att få dansa igen och så... perfekt. Fantastiskt. Ljuvligt, underbart. Helt bäst. Nu funderar jag på att göra en koreografi till just denna plats och spela in en video... 

Nåja, dettta är som sagt en storstad och här finns flera människor än i en liten by. Så mitt inne i min dans när jag vände blicken bakåt såg jag en stor grupp människor komma gående i skogen, just mot mig! Hahahaha, jag är säker på att de sett mig dansa för de var så nära redan, jag blev helt i panik! Jag vågade inte titta mot dem, gick bara och hämtade min mössa och vantarna och sprang sedan ner från skogen. Kunde dock inte låta bli att le stort för mig själv. Låten slutade just när jag kom ut på sandvägen, men orden "Nu kan alla se mig som jag är" och det kändes helt som om jag var med i en film och det var helt perfekt. Haha, jag undrar dock vad de där människorna tänkte... Oberoende vad så var det verkligen värt det!

Eller i tallen i detta fall. Vet ni hur många ekorrar här finns?! Världens sötaste.

Jag är besviken. Hur klarar människor av att så kallt ignorera dem som man vet att behöver hjälp? Istället för att lyssna och samarbeta för att komma fram till en lösning väljer de att stänga ute, inte ge någon en enda chans att visa andra sidor av situationen än de som de själva känner till. De sidor som de vet att inte är hela historien. Människor som påstår sig stå för jämlikhet och kämpa för rättvisa. Det gör mig så arg.

Förstår det inte att det är svårt att be om hjälp? Att någon har lagt ner tid och kraft och mod i allting? Att de förstör någons liv genom att välja att titta bort? Att de som söker hjälp kanske ser det som ett sista hopp att sträcka sig ut till dem? Att det krossar hjälpsökarna helt totalt när de inte ens läser meddelandet, utan bara blockerar helt genast? Hur kan människor vara så kalla? Jag förstår inte. Jag förstår inte.

Vakna upp, världen! Våga öppna ögonen!

Har ni varit ute idag? Jag vet inte hur det är där som du bor, men här har det varit världens finaste dag. Solen har varit framme hela dagen, utan paus, åh så otroligt underbart. Och vad gör man en dag som denna? Det vet jag inte, men jag vet vad jag gör: Lämnar alla miljontals måsten hemma och åker iväg till Noux Nationalpark. Tre timmar gick jag i skogen, på bergen, vid vatten. Tänkte inte på någonting (märkte jag efteråt). Jag har njutit för allt vad livet är värt. Med strålande solsken och slående vacker natur och höstens färger kan man inte begära mycket mera. 

Människor säger att jag ska komma ihåg att ta hand om mig själv också. Det är så här jag gör det. Även om det betyder mera stress när jag kommer tillbaka. Det är så skönt att ha utmattade ben och en trötthet som inte kommer från något annat än att röra sig ute i naturen.