I fredag ska jag göra något som jag aldrig gjort förut. Jag ska gå på audition, vilket jag gjort förut, men den här gången är det inte som dansare eftersom de den här gången bara söker skådespelare och sångare till sin musikal. Jag tycker om auditions och jag tycker om att utmana mig själv, och framför allt tycker jag om musikaler, så jag bestämde mig för att anmäla mig ändå, haha. I fredags fick jag mejl om våra förhandsuppgifter; öva in en vers och refräng av valfri låt som vi ska framföra a Capella, och lära oss en kort text ur "Måsen" utantill. Heh. Jag aldrig tidigare sjungit ensam, aldrig tidigare sjungit på en audition (förutom uppvärmning tillsammans med alla andra). Jag har heller aldrig framfört en monolog. Men nu har jag sjungit massor och känner mig supertaggad! Det är så viktigt att delta i auditions på rätt sätt, jag gör det bara för att det är roligt och för att utvecklas. Det ska bli spännande att få pröva på något så här nytt och nyttigt att få utmana mig själv på det sättet.

Skriven av mig i september 2013. Varning för spoilers! EN MASSA SPOILERS!

Det finns mera under ytan

Från en synvinkel kunde man säga att "Stolthet och fördom" av Jane Austen är en långtråkig, händelselös roman som endast handlar om te- och middagsbjudningar, baler, och inte minst kärlek. Ser man det från en annan synvinkel hittar man dock mycket mer än så. 

Jane Austen (1775-1817) anses ha haft ett av litteraturhistoriens mest händelselösa liv. Redan vid fjorton års ålder tyckte hon mycket om skrivandet, och som tjugoåring var hon yrkesförfattare. "Stolthet och fördom" är hennes mest kända verk, men hon har skrivit flera romaner med liknande tema. Austen skrev alltid endast om sådant som hon själv kände till, hon skrev om verkligheten som hon upplevde den och lade inte till onödiga, överdrivna element för att göra berättelsen mer spännande. Hittills har jag endast läst "Stolthet och fördom" av henne, men jag beundrar verkligen hennes sätt att skriva; hon ger karaktärerna starka personligheter, gör berättelsen verklighetstrogen och får läsaren engagerad. 

Jag har inte läst någon bok som "Stolthet och fördom" tidigare, vilket till en viss del nog beror på att jag för det mesta läser relativt nyskrivna böcker. Jag tvivlar dock på att Austens samtida skrev i samma stil som hon gjorde. Det känns svårt att förklara vad som är så speciellt med "Stolthet och fördom", jag vet inte ens riktigt själv varför jag tycker så mycket om den, men jag skall försöka.

Bokens huvudperson är Elizabeth Bennet, näst äldst av fem systrar. Hon är faderns älsklingsbarn, men vad gäller modern är det tvärtom. Elizabeth är en ärlig, rättfram och självständig kvinna som alltid varit bra på att snabbt skapa sig en korrekt uppfattning om andra människors personlighet. Det visar sig dock att även hon kan ha fel...

Elizabeths systrar skiljer sig mycket från henne själv. Jane, som är äldst och står Elizabeth närmast, är mycket älskvärd och ser alltid det bästa hos andra, hon vägrar att tro att någon är ond. Dessutom anses hon ofta vara den vackraste av systrarna. Den yngsta av dem, Lydia, är moderns favorit och vad man idag nästan kunde kalla en "typisk tonåring". Hon är självupptagen, snobbig och älskar att stå i centrum. Den näst yngsta systern, Kitty, står under Lydias makt och följer henne så gott det går. Kvar som det femte hjulet står Mary, som ogillar sociala tillställningar och tillbringar helst sin tid tillsammans med en bok. Jag tycker om att Austen har fått fram så olika personligheter bland de fem systrarna. Det ger mera liv i berättelsen, det gör läsningen intressantare, och dessutom blir möjligheten att kunna identifiera sig med någon större.

Men vad skulle de fem systrarnas liv vara utan en moder vars högsta önskan är att få sina döttrar lyckligt gifta? Och utan en ung, älskvärd man som flyttar till orten, och dessutom tar med sig sin stolta vän? De skulle knappast lida så mycket, men någon "Stolthet och fördom" skulle det inte bli.

Det som jag tycker mest om med boken är karaktärerna, och att de lär sig så mycket av varandra, då syftar jag naturligtvis mest på Elizabeth och mr Darcy. Jag tycker att det är fantastiskt att mr Darcy tack vare Elizabeth inser att han inte är överlägsen alla som hör till en lägre samhällsklass än han bara för att han har mera pengar, och att hon visar honom att han inte kan behandla någon hur som helst och ändå förvänta sig att de tycker om honom. Fastän det krossade mitt hjärta när Elizabeth avböjde hans frieri jublade en del av mig, för det var rätt av henne att ta ner honom på jorden, och visa att hon, fastän hon är kvinna och dessutom skulle "behöva" hans pengar, har en egen vilja och egna tankar och åsikter.

Elizabeth, å sin sida, lär sig att även hon ibland kan vara för hård i bedömningen av andra, och dra förhastade slutsatser. Som läsare börjar man ana att mr Darcy inte är så kall som Elizabeth tror sig veta, jag tyckte till exempel att det måste vara något skumt med Wickham, eftersom jag inte trodde att mr Darcy skulle göra något sådant som Wickham påstod. Jag tycker att det var bra gjort av Jane Austen att låta både Elizabeth och mr Darcy att göra bort sig, och på det sättet inse sina så kallade "brister", eller kanske "misstag" är ett bättre ord. På det sättet blev det mera effektfullt, de båda skämdes och mådde dåligt över sitt beteende, och som läsare fick man lida med dem och kanske också själv lära sig något.

Det som förvånade mig mest när jag läste "Stolthet och fördom" var att den är så aktuell än idag. Visst, det kanske inte längre finns så många mammor som gör allt de kan för att gå sina döttrar bortgifta så tidigt som möjligt, och vi går kanske inte så ofta på baler nu för tiden, men det är bara ytan av romanen. Elizabeth kunde man kalla för feminist, hon har en stark egen vilja som hon står fast vid fastän det anses som en skam att avböja ett frieri, och hon tycker att det finns viktigare saker i livet än att gifta sig med en bra man. Fördomar finns det överallt i världen; "Stolthet och fördom" lär oss att fördomar inte alltid stämmer. Stolta och överlägsna människor finns det också gott om än idag, och fastän de inte globalt sett är ett så stort problem är det bra för dem att lära sig att de inte alltid kan få vad de vill. Det är helt otroligt att "Stolthet och fördom" är skriven i slutet av 1700-talet!

Trots att man som läsare fick ett lika dåligt första intryck av mr Darcy som Elizabeth fick, ändrades min uppfattning om honom mycket snabbare. Jag blev totalt förälskad i honom långt innan Elizabeth, och önskade starkt att de skulle få varandra, precis som jag önskade att Jane och mr Bingley skulle gifta sig. Det är skickligt av en författare att väcka sådana känslor hon läsaren, och det gör dessutom läsandet mera spännande. "Stolthet och fördom" är så mycket mera är baler och middagsbjudningar.

Jag tog hur många bilder som helst på denna, här får ni se några.

Som vanligt när det blir november har jag massor av saker att se fram emot. Första halvan av månaden kommer att bli otroligt stressig har jag på känn, men med så mycket roligt kommer jag nog att klara av det. 

Naturligtvis är det Kulturkarnevalen som jag ser mest fram emot. I år ska jag vara staff för första gången, vilket kommer att bli väldigt spännande. Det ska bli så roligt att få träffa alla igen och få ta del av den där underbara, unika stämningen.

Något annat som gör Kulturkarnevalen speciellt i år är att jag under karnevalen kommer att delta i en musikalaudition. FSU ordnar igen en finlandssvensk ungdomsmusikal och äventyrlig som jag är bestämde jag mig för att söka i år igen, även om de i år bara söker sångare och skådespelare, haha. Jag gillar att gå på auditions och utmanar gärna mig själv, så varför inte?! I fredags fick jag veta att vi ska öva in en vers+refräng från valfri låt som vi sedan ska framföra där utan komp (!), vilket gjorde mig lite skräckslagen eftersom jag är långt ifrån en stark sångare. Men idén var ju att utamana mig själv, nu försöker jag ivrigt hitta en låt som passar mig, och sedan gå på audition bara för att ha roligt.

Efter kulturkarnevalen kommer nästa ljuspunkt väldigt snabbt; dansjubileum. Världens bästa rumskompis och jag ska uppträda, och jag hoppas på att träffa en massa andra kära vänner som jag inte sett på evigheter. 

Samma veckoslut är det slut på mina tonår; jag fyller tjugo år! Innerst inne känner jag mig ännu som sjutton, men vad kan man göra... En tjugoårskris kröp sig på mig redan för någon månad sedan, och vill bara växa större och större, så vi får väl se vad som händer med mitt liv när jag lyckats klura ut vem jag är och vad jag vill. Jag kan fortfarande inte förstå att jag blir TJUGO! Det kändes riktigt konstigt på en föreläsning här i veckan när föreläsaren pratade om hur det var för femtio år sedan, eller tjugo år, och jag automatiskt känner att det "var före min tid", men då slog det mig faktiskt, att jag var med "för tjugo år sedan"! (Inte riktigt medvetet, men ni fattar...) Galet.

Veckan efter det är orsaken till att jag kommer att ha det stressigt; då har jag nämligen TVÅ tenter. Och denna gång blir det nog ingen grupptent, men nog ska jag väl klara det ändå. Så mitt i all glädje och förväntansfullhet ska jag försöka hitta tid för tentläsning också.

Vet ni vad? Sedan är november nästan slut redan och DECEMBER knackar på dörren. Advent och lucia och jul. Förhoppningsvis snö. Nytt år. Tiden går så snabbt!

Idag har varit en bra dag. Var väldigt trött i morse (som alla dagar nuförtiden), men efter att i en timme suttit och lunchat och pratat tillsammans med klasskamrater hade jag mycket mera energi och kände mig bättre än på länge, kändes det som. Dessutom hade jag sällskap till busstationen, vilket ju alltid är trevligt. I bussen läste jag ivrigt vidare i Pride and Prejudice (som jag tidigare läst på svenska), och fortsatte en stund när jag kom hem. När jag lyckades slita mig från boken diskade jag bort gårdagens disk (som jag bestämde mig för att jag inte orkade diska igårkväll), och hade samtidigt konsert för grannarna, vilket antagligen är en orsak till att jag vanligtvis tycker om att diska (alltså, jag lyssnar på musik och sjunger för fulla muggar). Aktiv som jag då kände mig bestämde jag mig för att åka ut på en cykeltur, och oj så skönt det var! Funderade mellan skogen (skidspåren, stället dit jag nu oftast går när jag går ut; en hel värld med sandvägar och naturstigar i skogen, de tar aldrig slut!) och stranden, och eftersom jag aldrig cyklat i stan tidigare och inte riktigt känner till varken kustområdet eller vägarna dit, föll beslutet på skidspåren. Ett beslut som jag är otroligt nöjd med. Jag upplevde sådan frihet och sådan lycka när jag susade fram där i skogen, väldiga backar både uppför och nedför (såklart), jag har inte cyklat sedan sommaren så det kändes häftigt att komma så snabbt framåt. Igen en gång upplevde jag fullständig lycka där i skogen, och konstaterade att här trivs jag verkligen! (Lycka till med att hitta en plats som jag inte trivs på...)

När jag kom hem gick jag genast i duschen, för att sedan hinna till tvättstugan i tid för min tvättid (som jag bokade innan min cykeltur). I väntan på att tvättmaskinen skulle rengöra våra kläder lade jag mig på sängen och läste igen (jag älskar den där boken!), hämtade sedan tvätten, och åt mumsfilibabba-mat, tillagad av min mästerkock till pojkvän. Med mat i magen hängde jag upp tvätten, och gissa vad jag gjorde sedan? Läste vidare! Jag älskar Darcy, och låg där med ett stort leende på mina läppar. När det bara var två kapitel kvar steg jag dock upp, för jag vill inte att boken ska ta slut. Jag vill bara ha mera och mera, det får inte ta slut. Men min plan var att läsa ut den innan jag somnar, får se hur det blir med det eftersom jag nu suttit här och skrivit hur länge som helst, har blivit en aning distraherad av diskussioner och positiv staffinfo. 

Innan jag började skriva det här diskade jag ännu en gång, och kokade te. Perfekt avslut på dagen. Förlåt för ett oerhört flummigt inlägg, haha jag är lite babblig just nu.

Ungefär så här har jag kännt mig idag. Vad nu det betyder.