Fanns ingen tid för att fotografera så jag skriver direkt ur min dagbok:

Klockan ringer 7:30 och det är dags att stiga upp. Skulle helst stänga ögonen och sova vidare, men jag tvingar upp mig själv. Vi äter frukost på rummet, fixar oss och packar det sista. På något sätt är klockan plötsligt 8:55 och vi rusar iväg. Lämnar nyckeln vid receptionen och springer til Hatton Cross. En vänlig man hjälper mig med att bära ner min väska när han ser att jag har problem.

Just då ser vi metron åka iväg och blir tvungna att vänta i fem minuter på nästa. När den kommer far den först till terminal 4 där den stannar för något som känns som en evighet. Klockan går och går. Jag känner paniken närma sig. Vägen till terminal 3 är längre än väntat, och när vi äntligen kommer fram springer vi allt vad vi orkar förbi alla andra till in-checkningen. Maskinen säger att vi inte kan checka in utan måste gå till receptionen. Mannen där berättar att han är rädd att vi är för sena, och vi får nästan varson hjärtattack. Han kollar någonting på sin dator, skakar hela tiden på huvudet och säger sedan med en utstrålning av medlidande att vi tyvärr är för sena. Jag frågar vad vi nu ska göra och han berättar att vi måste boka om. Fint!

Han måste ha sett våra panikslagna blickar, för han säger sedan att han ska försöka någonting. "Bear with me please" säger han och jag känner en våg av tacksamhet för att han så starkt försöker hjälpa oss. Så ber han oss lyfta upp våra väskor på rullbandet och vips är vi incheckade och får våra biljetter. Vi tackar honom förskräckligt mycket men han uppmanar oss bara att genast springa till övervåningen och till gate 11. Vi sätter fart! Vi går förbi alla andra i passkontrollen (känns hemskt), men tvingas köa till security-kontrollen eftersom vakten tycker att vi har gott om tid (endera kan han inte klockan eller reglerna, eller så uppfattade han inte våra biljetter rätt). Nervösa står vi där och väntar och går igenom så snabbt som möjligt. Vi tar snabbt våra saker och börjar springa igen. På en skylt ser jag att gate 11 is closing. Jag tror jag aldrig tidigare har varit så nervös! Vi pressar oss till det yttersta och bara springer så fort benen bär. Jag har aldrig varit med om något liknande!

Vår gate är helt tom men fortfarande öppen. Kvinnorna som kollar våra biljetter utbrister med en ton som jag tolkar som en blandning av medlidande och humor "Where have you really been?!" och vi fortsätter springa till vi kommer till flygets ingång där de sista två människorna av kön fortfarande syns. Vi hann!

Lättnaden när vi sätter oss på våra platser är omöjlig att beskriva. Svettiga som aldrig förr sitter vi där och pustar ut. Hur kunde det här hända oss?!

Nu kanske ni förstår vad jag menade med att det största äventyret ännu väntade. Hur det kändes tror jag dock inte att man kan förstå om man inte själv varit med om det. Så många tankar gick genom mitt huvud när vi stod där vid receptionen och trodde att vi inte skulle hinna med. Jag är fortfarande så chockad över att det här hände oss, för vi är två damer (haha) med ordning på allting och klarar alltid av sådant där... I och för sig klarade vi ju oss nu också, haha. Jag skulle så gärna tacka mannen som hjälpte oss på något vis, han förstod ju nog att vi var otroligt tacksamma, men "han räddade ju våra liv" tänkte jag skriva, haha. 

I flygplanet tvingade jag mig själv att skriva dagbok (blev som vanligt efter med det redan de första dagarna) fastän jag helst bara skulle sovit. Jag passade dock också på att beundra den vackra omgivningen, jag älskar så mycket att flyga och den här gången var det så vackert att jag kom på att jag skulle vilja bo där ovanför molnen. 

Ni ser mitt hus där borta, molnet som höjer sig lite över de andra. Välkomna att hälsa på om ni vil!

Det var vår resa till England det. Vad vill ni ha för inlägg nu? xD

När vi kom ut ur parken var vi genast "tillbaka i London" igen.

  Vi fortsatte vår färd mot Oxford St.

  Alltid lika många människor på den gatan. (En nackdel med att vara kort, allas ansikten kommer på närbild fastän man försöker fota ovanför dem.)

Senast när jag var i England (på språkresan alltså) ville jag inte köpa en hoodie där det stod något om London, eftersom det inte var sant att jag <3 eller älskar London. Efter att ha tillbringat lite mera tid där, och inte endast på sommarlördagar, blev jag dock omvänd och var tvungen att köpa en. Ni vet inte hur skön den är! Dessutom prutade jag för första gången när jag köpte den, hela £1.99! Haha, vi har skämtat så mycket om det att jag bara måste berätta det... (Och nej, jag har inga händer på bilden. Denna bild togs förresten för att hjälpa mig avgöra om jag skulle köpa den eller inte, där fanns ingen spegel.)

  Eftersom min kära vän är en sushi-fantast ville hon absolut att jag skulle smaka. Och det gjorde jag, men delade hennes förtjusning gjorde jag inte. Fortsatte med nudlar i stället.

    Man kan ju inte åka till London utan att besöka London Eye och Big Ben, så innan vi åkte till hotellet tog vi en tur dit och möttes av väldigt vackra syner. Som tyvärr inte blev så fina på bild.

              Som alltid måste vi äta ännu en gång när vi kom tillbaka till hotellet, en sista från baren. Vi satte oss vid samma bord som första kvällen, *fylls av känslor som inte går att beskriva*.

Det stösta äventyret av alla väntade oss ännu dock... Vad jag menar får ni läsa om i nästa del, vilket även är den sista.

Den sista dagen i London. Även den bästa.

  Inte helt fel att se det här när jag drog upp gardinerna på morgonen. Sol!

  Det här var vår hotellgård. Även vår väderleksrapport, haha. Det blev som en vana att varje morgon titta ner på dessa buskar och träd för att kolla hur mycket det blåste. Inte ofta som det var så här lugnt och vackert!

  På väg från hotellet till metron.

  Inte så vacker bild, men här är vårt hotell!

  "Vår" metrostation, dit vi gick varje dag.

  Ah, minnen! Jag älskar tunnelbanor, förresten.

Vi bestämde oss för att börja dagen i Camden Town. Mycket bättre väder den här gången, Tavi köpte en fin tröja och jag en vacker klänning. 

    Det är svårt att förstå att det var andra januari... Otroligt många människor kom förbijoggande i shorts och t-skjorta. 

  Jag blev en aning förtjust i de där tröjorna, men var på spara-pengar-humör och rädd för försäljare som kommer och pratar och inte vill låta en gå, så köpte ingen.

    När vi tyckte att vi var klara med Camden började vi gå mot Oxford Street. Otroligt bra på att bestämma rutt var vi åtminstone, först gick vi längs med vattnet och sedan i en härlig park. Jag hade svårt att förstå att vi ännu var i London!

Vi trodde nästan att vi kommit till paradiset.

Under vår promenad konstaterade jag att jag nog skulle klara av att flytta bort från Norden fastän jag inte skulle få ordentliga vintrar. För att ha sådant där väder andra januari, och ha tillgång till så där vackra parker, det är inte så dumt det heller!

Vår mer klassiska-London-del-av-dagen får ni i ett annat inlägg, blev för många bilder.

Tillbaka till ett stormigt Hastings.

 Vi var båda väldigt trötta när alarmet ringde efter att ha sovit ungefär fyra timmar, men tvingade upp oss eftersom vi skulle åka till Hastings, där vi var på språkresa sommaren 2012. Det stormade och regnade redan när vi gick till metron. Från Charing Cross tog vi sedan tåg till Hastings. Det var skönt att få sitta i ett ordentligt tåg istället för i en metro för en gångs skull.

    Min "I

Ni anar inte hur underbart det var att komma till Hastings! Redan toaletterna på tågstationen var hur trevliga som helst, haha så stark kontrast till Londons äckliga, överanvända toaletter. 

När man kommer ut ur tågstationen i Hastings kommer man till busstationen som dessutom är utanför skolan där vi var på språkresan. Snacka om nostalgi! Hastings kändes från första stund som en plats jag hur bra som helst skulle kunna bo på, och den känslan fanns kvar. Kanske till och med ännu starkare. Jag älskar Hastings! 

Jag skulle kunna berätta om varje liten detalj, hur vi gick och tittade in i skolan (den var såklart stängd, det var ju helgdag), hur jag nästan jublade när jag gick ner för de där trapporna och hur Tavi sprang till Sainsbury's, men jag tror att det skulle vara lite som att berätta för en vän hur roligt man har haft med någon annan. Så jag ska försöka att göra det någorlunda kort, hehe. Vi styrde åtminstone direkt stegen mot Shake Away (på min begäran) för att kolla deras öppentider. Det är dock ganska svårt att bara gå förbi alla andra ställen, man skulle likson vilja omfamna allting och jubla för allt man är värd.

  Jag börjar le som en galning bara av att se den här bilden, haha.

Tyvärr fick vi se att de hade stängt hela dagen när vi kom dit. Som jag antagligen fangirlade om tidigare var jag ju i kontakt med dem innan vi åkte och de sa att de skulle ha öppet den där dagen. Vi blev en aning förvånade, förstod inte riktigt vad som gått fel, men inte kunde vi ju göra något åt det. Vi fick nöja oss med att titta in, och så den lilla detaljen att jag hade med en chokladask med fazers choklad till dem (hade fått den i julklapp med kan ju inte äta, så bestämde mig för att använda den till annat), och på den skrev vi ett meddelande om att vi varit där, lade den sedan in i en plastpåse och band fast den i dörrhandtaget. Haha. För utan att göra någonting kunde jag ju inte lämna Hastings! 

Så här skrev vi:

To Shake Away! Excited we came here, but to our great disappointment we found a closed Shake Away. #sad

Anyway, we brought you some Finnish chocolate. We thought you could eat it or shake it.

Happy new year, we're hoping for better luck next time.

// Våra namn 1.1.2014

Haha, ni vet inte hur mycket jag skrattade åt "eat it or shake it". "#sad" var också ditsatt med humor.

(När vi kom hem från England märkte jag att personen som oftast betjänade oss på språkresan och som vi "var med" mest hade försökt kontakta mig på facebook, först hade han skrivit, dagen vi åkte tror jag, att de skulle ha stängt p.g.a stormen som väntades, och att han hoppades att vi ändå kunde komma någon annan dag, och dagen efter att vi varit i Hastings hade han skickat tack för chokladen och att det var synd att jag inte fått hans meddelande, och att han hoppades att vi skulle komma en annan gång. :D)

Storm alltså. Det stormade. Det säger väl ganska mycket redan att Shake Away höll stängt för att det stormade. Men alltså, den där stormen är ungefär lika svår att förklara som trängseln (för svagt ord) i metron på nyårsnatten. Så här skrev jag i min dagbok för att förklara hur det var när vi gick från Shake Away tillbaka till Priory Meadow, men det gör den verkliga stormen ingen rättvisa:

Det stormar, oj så det stormar! Jag kan inte ens förklara det. Man kan inte gå i vanlig takt, vi har medvind och måste springa. Det går inte att stå emot. Det är så roligt att jag börjar gapskratta, vilket gör mig till ett ännu lättare offer för stormen. Men så fantastiskt roligt det är! Känslan kan jämföras med att gå på månen i Heureka, hoppa trampolin med sele eller låta sig föras med vågor.

Det där sista är det antagligen bara jag som förstår, för jag har några få stunder i mitt liv som gett mig en alldeles fantastisk känsla av ... frihet är det närmaste jag kommer.

När jag i slutet av dagen sammanfattade dagen i min dagbok beskrev jag stormen så här:

... man kunde inte stå stilla, flög i motvind, och kunde inte andas och knappt ta sig framåt i motvind ...

Ja, en sådan storm har jag aldrig tidigare varit med om.

Efter Shake Away gick vi omkring och shoppade, åt, och gick sedan till tågstationen och frågade när sista tåget tillbaka till London skulle gå. Det var nog ödet det. När vi kommer dit får vi nämligen veta att det blivit översvämning på en station (det var alltså inget litet oväder), så det senaste tåget de kunde garantera skulle gå om 25 minuter och skulle innebära ett byte. Detta innebar att vi varken hann gå till Alexandra park eller till stranden, utan var tvungna att springa till Sainsbury's för att köpa det vi redan långt innan vi åkte till England planerat att köpa, och sedan lämna det underbara Hastings. 

I tåget på väg hem planerade vi följande dag. Det fanns så mycket vi skulle vilja göra! Vi ville åka tillbaka till Hastings (haha), tillbaka till Camden Town, gå mera på Oxford Street, och besöka Big Ben och London Eye. Vad det blev får ni veta i nästa inlägg! Det kommer troligtvis innehålla fler bilder också, eftersom 145 av 239 bilder är från den dagen, haha.

Två random detaljer från den här dagen:

När vi åt frukost på hotellet betalade jag hela priset (£11) med mina småmynt som alltid samlas i plånboken när man använder okända pengar. Servitören som tog emot pengarna blev helt galen. Nästan fascinerad skulle jag säga, jag vet inte riktigt vad det var som fick honom att bli så konstig haha. Medan vi satt och åt kom han flera gånger till oss, han frågade om jag samlat pengarna, berättade att det var svårt för honom att räkna dem, erbjöd sig att fota oss båda när vi fotade varandra, och hämtade bort våra tallrikar när vi ätit färdigt. Följande dag förvirrade han oss igen när han sa att vi inte behövde betala när vi kom, utan hämtade istället våra pengar när vi redan satt vid ett bord, och då droppade han (av misstag) te över hela mig, jag märkte inte när det hände (han tog bort min tepåse), men han kanske själv gjorde det för jag fick det en pund billigare och vi såg honom aldrig igen, haha.

När jag borstade håret på kvällen och Tavi inte såg vad jag gjorde trodde hon att jag åt knäckebröd, för mitt hår hade blivit så trassligt av stormen att det lät som om jag åt knäckebröd (enligt henne) när jag sedan försökte borsta igenom det, haha.

Shoppingdag och nyår. Och extremt få bilder.

  Varje dag tog vi metron in till London, det räckte 45 minuter - en timme, men för varje gång man åkte kändes det kortare.

På vårt schema stod det att vi skulle tillbringa den här dagen på Oxford street, och började i icke-Primark-ändan. Trodde vi. När vi kom ut från tunnelbanestationen och kom in på Oxford st. upptäckte vi nämligen att där också fanns en Primark! Med inte alls lika mycket folk (fortfarande många för en vanlig butik, men inte för Primark). Såklart var vi tvungna att gå in och jag blev totalt förälskad i denna Primark! Där fanns till och med trevligare kläder, fullt av mysiga tröjor och andra mysiga saker! Dessutom rymdes man att titta på det man ville, jag trivdes så mycket bättre än i den andra Primark. Flera timmar tillbringades där inne igen, så vår tid på själva gatan blir kortare än vi tänkt. Boots, Claire's, himmelriket Waterstone's och underbara hmv står på tur. Plus Pizza Hut. I Waterstone's var jag tvungen att strängt kontrollera mina pengar och mitt väskutrymme så jag tillät mig själv att endast titta på böcker som var på rea (finns alltid gott om erbjudanden där), och i hmv hade jag också lust att köpa ungefär hela butiken. Vi hade tur, de skulle stänga just den hmv så där var fullt av rea. Kassörerna hade svårt att tro att vi båda var 18 år med tanke på vad vi köpte, hehe.

Sedan var vi tvungna att ta en tur till hotellet för att packa av, äta lite, och fräscha till inför THE FIREWORKS.

Skratta åt mig om ni vill.

London på nyåret är nog svårt att förklara för någon som inte själv varit med om det. När vi steg av tunnelbanan för att gå och titta på fyrverkerierna förlorade vi makten över våra egna steg. Det skulle ha varit omöjligt att gå någon annanstans än dit alla andra gick. Som tur skulle vi ju till samma ställe, haha. Det var så mycket folk! Ut från tunnelbanestationen åkte man bara med folkmassan, vi höll hårt i varandra för att inte skiljas åt. När vi kom ut på gatan var där ännu flera människor, men som tur lite mera utrymme även om man nog hade blivit "överkörd" om man hade stannat, och pilar till "Firework viewing areas" samt ordningsvakter finns överallt. Gator är avstängda och det enda man ser är människor av alla sorter som går framåt som ett fiskstim. Tavi och jag går och upprepar för varandra "Tänk att vi är en del av allt det här!". Det var något så otroligt, något så ofattbart, och ibland klarade jag av att granska hela händelsen utifrån och det var just då som jag fick den där känslan, att vi små människor var två stycken av alla de som gick där. I London. På nyår.

Efter en stund avtog trängseln något, och ju längre vi kom desto gläsare blev det. Men det fanns ändå alltid många att följa efter. Så det var det vi gjorde. Följde efter vem som helst som råkade vara framför oss. Det regnade, men det förstörde inte stämningen. Eftersom vi bara följde efter andra och fortsatte framåt hela tiden brydde vi oss inte så mycket när vi märkte att skyltarna som sade "Firework viewing areas" avtog och till sist inte alls fanns. Vi kom i alla fall fram till en bro till sist. Som var fullpackad med människor. Och långt ifrån fyrverkerierna.

Den här bilden kanske ger er ett litet hum om vår situation:

Visst, vi såg större fyrverkerier än jag någonsin sett förut. Men vi såg också otroligt lite jämfört med var vi hade tänkt oss. Vi hörde ingen musik. Vi var inte med om nedräkningen. Vi kände ingen jordgubbssmak som det hade utlovats i nyheterna som vi såg när vi åt. 

För att trösta oss var ändå stämningen bra även på bron som vi befann oss på. Och promenaden dit var också ett minne för livet. För att inte tala om metroresan hem. Plus att nyår inträffar med jämna mellanrum och det finns inget som hindrar oss från att lyckas bättre en annan gång. Haha.

Låt min citera min dagbok för att försöka beskriva metroresan hem till hotellet (ursäkta konstiga fel, var alltid trött när jag skrev dagbok. Och jo, jag skrev i presens.):

När vi hittat rätt station och väntat så länge att vi trodde att den sista redan gått kommer äntligen tåget. Om vi inte visste att risken finns att det är det sista, skulle vi inte gå på. Jag kan inte beskriva hur trångt det är! Vi trycker in oss med alla andra, det är just och just så att vi ryms, och efter oss trycker sig ännu några till in. Vi står framåtlutade när dörrarna stängs, annars skulle de inte gå fast. Jag står och håller ena handen på min plånbok (som jag hade innanför jackan) och den andra på min kameraväska för att inte bli av med något. Jag behöver inte hålla i mig någonstans, det finns inte plats för att falla och dessutom kan jag inte få upp mina armar, och ännu mindre rymmas att hålla i mig. Vi står så nära att jag ofrivilligt lutar mig mot en mans rygg nu som då, det finns inte plats för mig att ha huvudet någon annanstans. Tavi påpekar att jag har min hårdonut i någons ansikte, men jag kan inte göra någonting åt det. Min donut är dessutom helt förstörd, jag känner hur den hänger löst och blir bara lösare varje gång den rör någon, men jag kan inte lyfta armarna för att rätta till den.

Ingen går ut och fler kommer in. Som Tavi beskriver det; man skulle inte behöva ha fötterna i golvet för att hållas på plats.

En man nyser och jag får en skrattattack. Jag försöker dölja det, för han står alldeles bredvid (bakom) och vet ju att det är åt det jag skrattar. Det går dock inte så bra, för jag kan inte vända mig. Jag skulle vara tvungen att gömma skrattet i mannen-som-står-framför-migs rock, och det vill jag ju inte precis. (Det här var så hemskt, jag kände mig så oförskämd!)

Några stiger av och flera stiger på. Just nu är jag tvungen att luta mig mot någons ben. Jag kan inte se vems. Tavi och jag skämtar om att alla säkert stiger av i West Hounslow, alltså stationen före vår.

Just så blir det! Först i West Hounslow får man lite andningsrum. En normal dag skulle jag dock tycka att redan det är en väldigt full vagn.

Vi kom ändå slutligen trygga och välbehållna fram till hotellet, där vi duschade bort alla baciller innan vi gick och lade oss. Vilken dag! Trots att det inte riktigt gick som planerat är jag så stolt över att vi inte blev bestulna eller skadade, och att vi kom tillbaka till hotellet. Ni vet inte hur många "om x händer gör vi y"-planer vi hade!

  Frukost i England - mums! Detta var bara första portionen...

Jag har nästan inga bilder från den här dagen. Vi åkte först till Camden Town, men det regnade så vi bestämde oss ganska snabbt för att åka till Primark istället. På metrostationen hittade vi dock många trevliga affärer så vi tillbringade ganska mycket tid där, och åt också innan vi begav oss till Primark.

På jakt efter toaletter, haha.

I Primark var det som vanligt packat med människor, men vi lyckades ändå plocka åt oss en del myskläder. Man blir otroligt trött efter att ha tillbringat flera timmar i Primark med dålig luft och så lite rum att röra sig, så vi bestämde oss för att åka tillbaka till hotellet och äta där istället för någonstans på Oxford Street.

Jag vet inte varför jag hela tiden visar er bilder på maten...

Det var den dagen det, haha.

Människor har länge frågat efter bilder från Tavis och min resa till England över nyår. Jag har ju ännu bilder ända från förra sommaren ogenomgångna, men för att vi pratat rätt så mycket om Englandsresan den senaste tiden bestämde jag mig för att uppfylla människors önskningar och visa dem nu. Själv tycker jag att bilderna kanske inte är så speciellt intressanta, och därför tänkte jag göra det som en kortfattad dagbok. Börjar med första dagen. 

(Jo, jag vet att min hud var helt hemsk hela resan, och mitt hår blir väldigt lätt messy, och jag vet att det går att redigera, men men, this is who I am!)

Såklart sov jag väldigt lite natten innan vi skulle åka, men det hindrade inte mig från att vara glad när vi satte oss i bussen som skulle ta oss till flygfältet. Tavis mamma skjutsade oss till bussen (på denna lilla ort är bussförbindelserna otroligt dåliga och inga tåg finns det, så vi var tvungna att först ta oss till en stad ungefär en timme bort), men därifrån fick vi klara oss på egen hand. Spännande!

Vi har planer på att göra en digital dagbok, därför var vi i början viktiga med att ta selfies på varje nytt ställe vi var, haha. Dessa var i de två olika bussarna. (Den digitala dagboken är också en orsak till att vi oftast filmade mer än fotade.)

I väntan på att gå ombord på flyget.  

Resan till England är knappast så intressant att läsa om, allting gick bra förutom att vi hade lite problem med en passkontroll. I flyget satt vi bakom en söt liten pojke som "busade" med oss, han älskade att få ögonkontakt med oss haha.

  Wiiiie, vi närmar oss!

Några obligatoriska flygplansbilder:

Jag älskar att flyga!

När vi landade i London var det strålande fint väder. Så ljuvligt! Solen sken och det var en stor kontast till gråa Finland.

Vi landade vid Heathrow och trots det magnifika flygfältet gick allting väldigt bra och smidigt. När vi fått vårt bagage hade vi ännu inte bestämt oss för om vi skulle ta hotellbussen eller metron, så vi började bara gå och det visade sig att vi valde metron. Otroligt lätt gick också det! Vi steg av redan vid den första stationen efter Heathrow.

Vi gick från metron till hotellet. Egentligen gick vi fel enligt planerna som google maps gett mig, men tur var väl det, för när jag trodde att vi knappt börjat promenaden stod plötsligt hotellet framför oss. Egentligen ser man det från platsen där vi tog bilderna, men det visste ju inte vi haha.

Vi bodde på Jury's Inn (London Heathrow) och jag är väldigt nöjd med det beslutet! Ett trevligt, fint och billigt hotell. Efter incheckningen fixade vi till oss lite på rummet och gick sedan och åt på hotellets bar. Otroligt gott!

    Jag hade hästsvans och tyckte inte om att mitt hår inte syntes på bild, så Tavi hjälpte till lite, haha.

  Denna bild behöver också en förklaring: Vi skulle göra grimaser, och det lyckades ju fint... Jag lovar, det kändes som om jag hade en galen grimas, men det såg ju nästan helt normalt ut!

Fortsättning följer...

Kolla också föregående inlägg och säg vad ni tycker, tack!

Idag pratade jag med syster och moster om hur konstigt det är att man ibland när man kommer till ett helt nytt ställe genast kan känna sig hemma, som om man skulle komma hem. Så var Hastings för mig, och så känns det med Dresden fastän jag aldrig varit dit (underligt, eller hur?). Så kändes det också när jag kom till Stockholm. Inte bara Stockholm, jag kände att hela Sverige nog är ett land som skulle passa mig perfekt.

När jag åkte till Stockholm råkade mina bröder vara på kryssning med sin pappa på samma båt så jag tillbringade lite tid tillsammans med dem. När vi satt och åt sa min nioåriga bror "Sverige är ett bra land, för där får man prata sitt eget språk." SÅ fint sagt tycker jag! (Livet som finlandssvensk är inte alltid så lätt hehe.) Redan på båten när jag skulle växla pengar kunde jag prata svenska, och ni förstår inte hur skönt det är att inte behöva trassla med finskan.

Jag fick ett väldigt gott första intryck av Stockholm redan på terminalen. Toaletterna var trevliga och fräscha (klockan var i och för sig endast 6 på morgonen, men de var fräscha också på kvällen när jag kom tillbaka), ingen stirrade på mig fastän jag inte riktigt visste vad jag skulle göra, och där fanns ett café med personal som pratade svenska (no shit). Jag satt där och åt frukost och besökte toaletterna x antal gånger innan klockan blev tillräckligt mycket för att gå till tunnelbanan. Det var hur lätt som helst att hitta, bara att följa skyltarna (en del var dock igensnöade). Mitt största problem under hela dagen var att hitta rätt utgång från tunnelbanestationerna, hehe.

Efter en liten panikkänsla för att inte hitta rätt gata hittade jag fram till DOCH. Jag kände mig så ... mogen (vuxen/stor passar inte) när jag verkligen insåg att jag var på väg till ett inträdesprov för en dansskola, wow den där känslan! När jag kom in blev jag lite chockad när de pratade engelska med mig och jag var beredd på svenska (även om jag var beredd på att det kanske skulle gå på engelska också, men jag var inte beredd på att själv prata engelska sådär genast), men tacklade det och blev visad till en dansstudio där vi fick värma upp i väntan på information. 

Hela "provtillfället" gick otroligt snabbt, det var tre timmar bestående av teknikträning, koreografi och improvisation, men när det var över förstod man knappt att det hade börjat. Det var verkligen underbart kul, jag var tidvis lite borta eftersom jag aldrig tränat vid en barr (heter det ens så på svenska?), och koreografin snappade jag inte alls upp, men det var roligt för det. Lyx att ha live-musik också, en trummis som kunde ge precis det tempo som dansläraren ville ha. Så kul att få pröva på nya saker, och trevligt att se att jag redan nu ändå hänger rätt så bra med på sådana där stora behörighetsprov, redan innan jag gått någon "riktig dansskola". Bättre kommer jag bara att bli, och jag ser så mycket fram emot vad framtiden kommer att föra med sig!

Resten av dagen gick jag omkring vid Hötorget, utan att riktigt exakt förstå vad Hötorget egentligen är. Matplatsen förstår jag, haha när jag kom in dit var det någon man som sa "Välkommen till Hötorget!" till mig, jag kände mig helt som i en film, och undrar om han såg hur vilsen jag var. Jag irrade omkring på shoppinggatorna där omkring åtminstone, ibland i jakt på någon speciell gata, ibland i jakt på toaletter, ibland i jakt på någonstans att sitta, ibland i jakt på något ställe att äta på, ibland i jakt på min kompis, men mestadels bara för tidsfördriv. Jag minns inte längre hur många H&Ms jag var in i den dagen, haha.

När min kompis slutat skolan tillbringade jag resten av eftermiddagen med henne. Det om något var superkul! Vi hade inte setts sedan språkresan (2012), men det kändes ungefär som att vi träffas varje dag. Härligt att få prata och skratta med henne igen, och dessutom gav hon mig nog den roligaste rundturen jag någonsin varit på. Till sist hittade vi ett mysigt café i gamla stan där vi satt tills det var dags för mig att åka hem. Hem till tråkiga Finland, hem till studentskrivningarna och den stressiga vardagen. Min dag i Stockholm var verkligen som en paus från livet. Jag njöt så!