Shoppingdag och nyår. Och extremt få bilder.

  Varje dag tog vi metron in till London, det räckte 45 minuter - en timme, men för varje gång man åkte kändes det kortare.

På vårt schema stod det att vi skulle tillbringa den här dagen på Oxford street, och började i icke-Primark-ändan. Trodde vi. När vi kom ut från tunnelbanestationen och kom in på Oxford st. upptäckte vi nämligen att där också fanns en Primark! Med inte alls lika mycket folk (fortfarande många för en vanlig butik, men inte för Primark). Såklart var vi tvungna att gå in och jag blev totalt förälskad i denna Primark! Där fanns till och med trevligare kläder, fullt av mysiga tröjor och andra mysiga saker! Dessutom rymdes man att titta på det man ville, jag trivdes så mycket bättre än i den andra Primark. Flera timmar tillbringades där inne igen, så vår tid på själva gatan blir kortare än vi tänkt. Boots, Claire's, himmelriket Waterstone's och underbara hmv står på tur. Plus Pizza Hut. I Waterstone's var jag tvungen att strängt kontrollera mina pengar och mitt väskutrymme så jag tillät mig själv att endast titta på böcker som var på rea (finns alltid gott om erbjudanden där), och i hmv hade jag också lust att köpa ungefär hela butiken. Vi hade tur, de skulle stänga just den hmv så där var fullt av rea. Kassörerna hade svårt att tro att vi båda var 18 år med tanke på vad vi köpte, hehe.

Sedan var vi tvungna att ta en tur till hotellet för att packa av, äta lite, och fräscha till inför THE FIREWORKS.

Skratta åt mig om ni vill.

London på nyåret är nog svårt att förklara för någon som inte själv varit med om det. När vi steg av tunnelbanan för att gå och titta på fyrverkerierna förlorade vi makten över våra egna steg. Det skulle ha varit omöjligt att gå någon annanstans än dit alla andra gick. Som tur skulle vi ju till samma ställe, haha. Det var så mycket folk! Ut från tunnelbanestationen åkte man bara med folkmassan, vi höll hårt i varandra för att inte skiljas åt. När vi kom ut på gatan var där ännu flera människor, men som tur lite mera utrymme även om man nog hade blivit "överkörd" om man hade stannat, och pilar till "Firework viewing areas" samt ordningsvakter finns överallt. Gator är avstängda och det enda man ser är människor av alla sorter som går framåt som ett fiskstim. Tavi och jag går och upprepar för varandra "Tänk att vi är en del av allt det här!". Det var något så otroligt, något så ofattbart, och ibland klarade jag av att granska hela händelsen utifrån och det var just då som jag fick den där känslan, att vi små människor var två stycken av alla de som gick där. I London. På nyår.

Efter en stund avtog trängseln något, och ju längre vi kom desto gläsare blev det. Men det fanns ändå alltid många att följa efter. Så det var det vi gjorde. Följde efter vem som helst som råkade vara framför oss. Det regnade, men det förstörde inte stämningen. Eftersom vi bara följde efter andra och fortsatte framåt hela tiden brydde vi oss inte så mycket när vi märkte att skyltarna som sade "Firework viewing areas" avtog och till sist inte alls fanns. Vi kom i alla fall fram till en bro till sist. Som var fullpackad med människor. Och långt ifrån fyrverkerierna.

Den här bilden kanske ger er ett litet hum om vår situation:

Visst, vi såg större fyrverkerier än jag någonsin sett förut. Men vi såg också otroligt lite jämfört med var vi hade tänkt oss. Vi hörde ingen musik. Vi var inte med om nedräkningen. Vi kände ingen jordgubbssmak som det hade utlovats i nyheterna som vi såg när vi åt. 

För att trösta oss var ändå stämningen bra även på bron som vi befann oss på. Och promenaden dit var också ett minne för livet. För att inte tala om metroresan hem. Plus att nyår inträffar med jämna mellanrum och det finns inget som hindrar oss från att lyckas bättre en annan gång. Haha.

Låt min citera min dagbok för att försöka beskriva metroresan hem till hotellet (ursäkta konstiga fel, var alltid trött när jag skrev dagbok. Och jo, jag skrev i presens.):

När vi hittat rätt station och väntat så länge att vi trodde att den sista redan gått kommer äntligen tåget. Om vi inte visste att risken finns att det är det sista, skulle vi inte gå på. Jag kan inte beskriva hur trångt det är! Vi trycker in oss med alla andra, det är just och just så att vi ryms, och efter oss trycker sig ännu några till in. Vi står framåtlutade när dörrarna stängs, annars skulle de inte gå fast. Jag står och håller ena handen på min plånbok (som jag hade innanför jackan) och den andra på min kameraväska för att inte bli av med något. Jag behöver inte hålla i mig någonstans, det finns inte plats för att falla och dessutom kan jag inte få upp mina armar, och ännu mindre rymmas att hålla i mig. Vi står så nära att jag ofrivilligt lutar mig mot en mans rygg nu som då, det finns inte plats för mig att ha huvudet någon annanstans. Tavi påpekar att jag har min hårdonut i någons ansikte, men jag kan inte göra någonting åt det. Min donut är dessutom helt förstörd, jag känner hur den hänger löst och blir bara lösare varje gång den rör någon, men jag kan inte lyfta armarna för att rätta till den.

Ingen går ut och fler kommer in. Som Tavi beskriver det; man skulle inte behöva ha fötterna i golvet för att hållas på plats.

En man nyser och jag får en skrattattack. Jag försöker dölja det, för han står alldeles bredvid (bakom) och vet ju att det är åt det jag skrattar. Det går dock inte så bra, för jag kan inte vända mig. Jag skulle vara tvungen att gömma skrattet i mannen-som-står-framför-migs rock, och det vill jag ju inte precis. (Det här var så hemskt, jag kände mig så oförskämd!)

Några stiger av och flera stiger på. Just nu är jag tvungen att luta mig mot någons ben. Jag kan inte se vems. Tavi och jag skämtar om att alla säkert stiger av i West Hounslow, alltså stationen före vår.

Just så blir det! Först i West Hounslow får man lite andningsrum. En normal dag skulle jag dock tycka att redan det är en väldigt full vagn.

Vi kom ändå slutligen trygga och välbehållna fram till hotellet, där vi duschade bort alla baciller innan vi gick och lade oss. Vilken dag! Trots att det inte riktigt gick som planerat är jag så stolt över att vi inte blev bestulna eller skadade, och att vi kom tillbaka till hotellet. Ni vet inte hur många "om x händer gör vi y"-planer vi hade!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan! Jag ser att flera ännu tittar in här, trots att jag flyttat min blogg till nouw. Här kommer några tips om inlägg som finns på min nya blogg:     Varför sminkar jag inte mig?   Singapore, mitt hem i höst   7 tips: Så här...

Jag började blogga här för lite mera än fyra år sedan. Min presentation av mig själv såg då ut så här:   "Jag är en flicka från svenskfinland som kallar mig Unia, jag dansar modern dans och skriver (mestadels brev, men ska försöka komma igång med...

Efter att jag ätit middag idag ville jag gå ut, solen sken och jag vill ta vara på den så länge den visar sig. Hade svårt att bestämma mig för om jag skulle gå på promenad, gå till skogen och plocka svamp/blåbär, eller sitta ute och göra något produk...

Snubblade nyss över denna dansvideo, och den är så otroligt bra att jag bara måste dela den med er. Njut!   ...

Gissa om jag varit lycklig denna vecka?     Den här sommaren blir nog helt underbar, trots allt. Mitt första läger var SÅ härligt, och denna vecka har varit lika härlig på ett annat sätt. Stockholm, Mariehamn, Allsång på Skansen, och bästa v...