Efter att ha ätit bestämde vi oss för att gå ner till hamnen och titta på solnedgången. Blev en ljuvlig första kväll i Nya Zeeland.

Fråga mig inte vad det där är. En byggnad som var upplyst med ljus som bytte färg, fint var det men jag har ingen aning om vad det var. 

Det var lite synd att solen gick ner bakom staden istället för vid vattnet, men det var fint ändå.

Auckland på kvällen. Vi satte oss på en stentrappa vid vattnet.

Det var allt jag hade från Auckland. Ni har säkert redan insett att det kommer att komma ganska många bilder, eftersom detta bara var första dagen och jag var där i två veckor, hehe. Men vad jag har förstått har mina bilder varit efterlängtade, så det skadar väl inte haha. Hoppas att ni inte blir besvikna. ;)

Resten av bilderna från vackra Mount Eden.

Mina lärare hade uppmanat oss att hålla uppe träningen under jullovet, haha.

Jag kände mig fri som en fågel där uppe.

En så inspirerande plats! Jag kan inte bara stå normalt då, haha.

På väg hem igen, vi gick via en matbutik och tillbaka vid Base chillade vi först och åt sedan, tillsammans med två nyfunna vänner (för mig, ena hade Tavi umgåtts med ganska mycket tidigare och den andra bodde i samma rum som vi så de hade träffats dagen tidigare). Vad vi gjorde sedan får ni se i nästa inlägg!

Eftermiddagen i Auckland tillbringade vi uppe på Mount Eden. En otroligt fin plats, och att jag var i Nya Zeeland började sakta sjunka in.

Det var en otrolig backe upp till toppen, men verkligen värt det! Lyckligtvis tycker vi båda väldigt mycket om att gå, och det kommer ni nog att märka haha.

Härifrån ser man att Auckland faktiskt är en storstad.

Vad var det jag sa om träd?

Jag vet att jag har otroligt många bilder och att många är ganska likadana, men jag är en människa med mycket beslutsångest så jag klarar inte av att välja ut bara några. Och från Mount Eden har jag faktiskt så många bilder att jag måste dela upp det i två inlägg. Alltså, fortsättning följer!

Att landa i Auckland var som själva drömmen. Vi åkte buss från planet till terminalen och DET VAR SÅ VARMT UTE! Jag gick så snabbt jag kunde igenom alla kontroller och sådant som man gör, för jag ville komma till Tavi. Tyvärr är det ju ganska mycket köande, men jag hade åtminstone turen att få mitt bagage (som hade hittat fram) helt genast.

När jag kom ut till ankomsthallen skannade mina ögon över alla människor, men eftersom jag började från fel håll hann jag inte så långt förrän jag i ögonvrån såg en bekant figur som försökte få kontakt med mig. Vi sprang till varandra och kramades och hoppade och skrek och brydde oss inte om att alla tittade, för vi är bästa vänner och vi hade inte setts på ett halvt år! Ljuvligt att vara tillsammans igen.

Vi tog en buss till vårt hostel och jag föll redan då pladask för Auckland. Vägarna gick upp och ner och det såg inte alls ut som en storstad. Det var tidigt på morgonen men redan otroligt varmt och solen sken. Vi hade så mycket att prata om att vi inte riktigt visste var vi skulle börja, och det kändes helt overkligt att vara där.

Tavis plan var att jag skulle få sova en stund innan vi började göra något, men tror ni att jag hade lust att sova? Nej! Istället gick vi genast ut och gå efter att ha lämnat mina saker på hostellet, bytt till svalare kläder (jag) och ätit lite.

Riktigt absurt att se en julgubbe i en sådan här miljö. Där gick jag i shorts och topp, och så fanns det en enorm julgubbe ovanför bokbutiken.

När vi gick där på gatan upprepade vi gång på gång hur konstigt det var att jag faktiskt var där, och tänk att vi är tillsammans i Nya Zeeland! Och jag slutade heller aldrig förundras över hur varmt det var, haha.

Vi gick omkring i hamnen en stund innan vi tog en sväng till hostellet igen och gick sedan till parken.

Så lycklig över att vara tillsammans igen!

När vi satt där i gräset insåg jag plötsligt att De här fötterna är i Nya Zeeland. Haha. Det kom som en blixt från en klar himmel, det var så klart just där och då, att våra fötter var i Nya Zeeland. NYA ZEELAND!

Såklart kunde jag inte låta bli att klättra i ett träd som såg ut så där. Dags för photo shoot!

Jag älskar parker och solsken.

Det är Auckland Sky tower som ni ser på bild. 

Titta sådana träd där fanns! (Jag älskar träd haha.) Det här hade börjat växa över gången.

Vårt första rum såg ut så här. Base i Auckland. Vi hade det lite städigare än personen i hörnet haha. Stannade där bara första natten.

Något som jag måste medge att Finland är bättre på än Nya Zeeland är juldekorationer. Jo, dekorationerna ovanför gatan ska föreställa juldekorationer. Juligt, eller hur? Haha.

I nästa inlägg får ni följa med oss på vår utflykt upp till Mount Eden. Då kommer det bilder, kan jag lova!

Hemifrån räknat.

Välkommen att ta del av min resa till andra sidan jordklotet, där jag hälsade på min allra bästa vän som tillbringade hela sitt år så långt borta från mig. Det är nu över ett halvår sedan jag var där, men 1209 bilder tar ett tag att få ordning på när man samtidigt ska leva ett liv. Bättre sent än aldrig säger man ju, hoppas att ni får mycket nöje av mina bilder och våra två veckor!

Det var efter en fullspäckad månad med ingen ledig tid alls som jag lämnade ett mörkt december-Finland bakom mig när jag för första gången någonsin flög alldeles ensam, framför mig hade jag en 34½ timmars resa, innehållande flygplansbyten för första gången någonsin. Var jag nervös? Nej. Jag älskar att flyga och förutom att komma till Nya Zeeland och att träffa världens bästa Tavi såg jag också väldigt mycket fram emot flygresan. 

Fastän jag säkert har tusen flygplansbilder från förut kunde jag inte låta bli att ta fram kameran när det sg ut så här.

Mitt första stopp var i London, Heathrow, där jag varit flera gånger förut, så det kändes inte nytt alls. Förutom att jag skulle flyga vidare istället för att stanna där, och jag var väldigt lycklig över att få tillbringa lite tid i de engelska butikerna som finns på min favoritflygplats hittills. Solen sken som varje gång jag kommer dit, och när jag såg planet jag skulle gå ombord på var jag minst sagt imponerad. 88 rader, tio säten i varje rad, två våningar med 36 rader på övrevåningen tror jag.

Jag fick en plats vid gången, men jag hade den obeskrivliga turen att få ett vänligt, lite äldre par från Australien, bredvid mig och de frågade om jag ville sitta vid fönstret! Wow, åh så glad jag blev. Tyvärr var det alldeles vid vingen, men sträckte man på sig lite såg man ändå. Denna bild tog jag för att visa hur stor vingen var, och för att det var så vackert när himlen speglades i den.

Alla hade en egen skärm på sätet framför sig, där det fanns en massa filmer, musik, serier, spel, radio och annan underhållning. Hur skulle jag nu ha tid att sova, skriva brev, läsa och skriva dagbok, som var mina planer för resan?! De hade också en karta där man kunde följa med var vi var och en kamera som var placerad ovanför planet, vilket var speciellt intressant när det var natt inne i planet (för att inte förstöra allas dygnsrytm antar jag) men strålande solsken utanför haha.

Titta nu vilket stort plan! Qantas airways är mitt nya favoritflygbolag, synd bara att det är Australiens så att man inte får flyga i deras plan så ofta, haha. Jag flög med det från London till Dubai, och där tog vi en paus där de städade planet och vi var tvungna att gå ombord igen och allt det där, men fortsatte med samma plan och samma plats till Melbourne, Australien.

Det kändes lite snopet att efter världens lyxigaste flygplan byta till detta, det var litet och skramlade och hoppade haha. Det minst utvecklade planet jag någonsin åkt med, heh. Som tur var det bara 3 timmar och 35 minuter.

Detta var de ointressanta bilderna och den minst intressanta delen av resan. Allting gick bra och som jag trodde gick det allt för snabbt. Det var så mysigt att sitta där med filt och kudde och sova och titta på film och läsa och bara vara. Och så skönt att vara självständig. Att klara sig själv, visst har jag rest på egen hand förut men aldrig helt ensam, det började med familjen, sedan skolan, sedan språkreseledare, sedan Tavi och sedan en ny vän som jag träffade först på flygfältet och lägerledare som tog emot oss på flygfältet i Tjeckien. Men denna gång var jag helt ensam. Tills jag kom till Auckland och träffade en skrikande bästa vän. 

Fortsättning följer...

    Jag älskar den här bilden!

  Och den här också! Detta var i väntan på att pjäsen Never forever skulle börja.

  På onsdagkväll när jag scrollade genom Facebook såg jag att Lindsey Stirling nämnde Berlin och frågade genast mina Lindsey-experter vad detta betydde: Jo, hon var troligtvis redan i Berlin. Hon skulle medverka i Echo Awards som ordnades på torsdagkväll. Jag tipsades om att jag kunde gå och vänta utanför ingången och fick veta var det skulle hållas. Tur som jag har är min kära rumskompis också en Stirlingite så vi sökte upp när galan skulle börja och åkte sedan på torsdagkväll dit. När vi googlade evenemanget innan vi åkte insåg vi dock att Röda mattan redan börjat, och otur som vi har så såg vi sedan ingen Lindsey Stirling, hon hade kommit redan när vi kom dit. Men det var en otroligt kul upplevelse för det! Kändisarna kom i snygga bilar och blev erbjudna paraply när de steg ut och där var paparazzis och TV-människor och alla var superuppklädda och publiken helt galen. Vi stod där bland alla som ropade efter de tyska kändisarna som vi inte hade en aning om vem som var, haha.

    Den enda som jag kände igen var Eurovisionsvinnaren Lena Meyer-Landrut.

  Hon hade otroligt vacker klänning tycker jag.

Det var alla bilder från vår resa till Berlin det! Hoppas ni har uppskattat dem.

          Jag saknar dig helt massor!

SÅ söt! :)