Hemifrån räknat.

Välkommen att ta del av min resa till andra sidan jordklotet, där jag hälsade på min allra bästa vän som tillbringade hela sitt år så långt borta från mig. Det är nu över ett halvår sedan jag var där, men 1209 bilder tar ett tag att få ordning på när man samtidigt ska leva ett liv. Bättre sent än aldrig säger man ju, hoppas att ni får mycket nöje av mina bilder och våra två veckor!

Det var efter en fullspäckad månad med ingen ledig tid alls som jag lämnade ett mörkt december-Finland bakom mig när jag för första gången någonsin flög alldeles ensam, framför mig hade jag en 34½ timmars resa, innehållande flygplansbyten för första gången någonsin. Var jag nervös? Nej. Jag älskar att flyga och förutom att komma till Nya Zeeland och att träffa världens bästa Tavi såg jag också väldigt mycket fram emot flygresan. 

Fastän jag säkert har tusen flygplansbilder från förut kunde jag inte låta bli att ta fram kameran när det sg ut så här.

Mitt första stopp var i London, Heathrow, där jag varit flera gånger förut, så det kändes inte nytt alls. Förutom att jag skulle flyga vidare istället för att stanna där, och jag var väldigt lycklig över att få tillbringa lite tid i de engelska butikerna som finns på min favoritflygplats hittills. Solen sken som varje gång jag kommer dit, och när jag såg planet jag skulle gå ombord på var jag minst sagt imponerad. 88 rader, tio säten i varje rad, två våningar med 36 rader på övrevåningen tror jag.

Jag fick en plats vid gången, men jag hade den obeskrivliga turen att få ett vänligt, lite äldre par från Australien, bredvid mig och de frågade om jag ville sitta vid fönstret! Wow, åh så glad jag blev. Tyvärr var det alldeles vid vingen, men sträckte man på sig lite såg man ändå. Denna bild tog jag för att visa hur stor vingen var, och för att det var så vackert när himlen speglades i den.

Alla hade en egen skärm på sätet framför sig, där det fanns en massa filmer, musik, serier, spel, radio och annan underhållning. Hur skulle jag nu ha tid att sova, skriva brev, läsa och skriva dagbok, som var mina planer för resan?! De hade också en karta där man kunde följa med var vi var och en kamera som var placerad ovanför planet, vilket var speciellt intressant när det var natt inne i planet (för att inte förstöra allas dygnsrytm antar jag) men strålande solsken utanför haha.

Titta nu vilket stort plan! Qantas airways är mitt nya favoritflygbolag, synd bara att det är Australiens så att man inte får flyga i deras plan så ofta, haha. Jag flög med det från London till Dubai, och där tog vi en paus där de städade planet och vi var tvungna att gå ombord igen och allt det där, men fortsatte med samma plan och samma plats till Melbourne, Australien.

Det kändes lite snopet att efter världens lyxigaste flygplan byta till detta, det var litet och skramlade och hoppade haha. Det minst utvecklade planet jag någonsin åkt med, heh. Som tur var det bara 3 timmar och 35 minuter.

Detta var de ointressanta bilderna och den minst intressanta delen av resan. Allting gick bra och som jag trodde gick det allt för snabbt. Det var så mysigt att sitta där med filt och kudde och sova och titta på film och läsa och bara vara. Och så skönt att vara självständig. Att klara sig själv, visst har jag rest på egen hand förut men aldrig helt ensam, det började med familjen, sedan skolan, sedan språkreseledare, sedan Tavi och sedan en ny vän som jag träffade först på flygfältet och lägerledare som tog emot oss på flygfältet i Tjeckien. Men denna gång var jag helt ensam. Tills jag kom till Auckland och träffade en skrikande bästa vän. 

Fortsättning följer...