(Jag vet att ni har sett denna förut, och den kommer antagligen att dyka upp igen, men man kan ju inte få nog att titta på den, eller hur? Haha. Inte jag åtminstone.)

Flera bilder på kommande.

Vet ni hur underbart det är att känna sig älskad? Eller åtminstone väldigt mycket omtyckt? Jag hoppas det. För jag har kommit fram till att det är den bästa känslan som finns. Enligt mig åtminstone. 

Och vet ni hur jobbigt det är att sakna någon? Och hur irriterande det är att saknaden bara blir större ju mera man är med personen? Jag hoppas inte det haha, för det är inte trevligt.

Visst är det underbart med människor som bara genom att skriva "Hej :)" till dig kan rädda hela din dag? Människor som får dig att le så fort du ser deras namn på mobilskärmen? Människor som kan få dig att vilja gråta av lycka när du är med dem? Människor som får dig att känna att du har något att ge andra? Människor som får dig att känna att du är mera än dig själv? Människor som väcker en ström av härlighet genom hela dig med minsta lilla beröring? Människor som hur lätt som helst kan få dig att le utan att ens försöka, oberoende av hur nere du känner dig? Människor som är perfekta att krama? Människor som alltid finns där för dig? Människor som får livet att kännas lätt som en fjäder? Människor som får dig att känna dig lyckligast i världen? Människor som får dig att känna dig älskad?

Och visst är det orättvist och hemskt och usch och blä att inte få vara med dessa människor när man vill? Inte ens när man verkligen behöver dem? 

Haha. Jo, jag upplever lite "post-veckoslut-depression" för tillfället. Och som avslut på detta fina inlägg vill jag dela med mig av en av världens vackraste låtar, som jag är helt förälskad i för tillfället:

Det är bra med något som håller tankarna upptagna, har jag märkt. Och jag blev riktigt nöjd med slutresultatet fastän jag flera gånger var redo att ge upp haha.

På förmiddagen bestämde jag mig för att inte låta detta bli en deppdag, inte låta ensamheten grabba tag i mig. Och det har faktiskt gått ganska bra. I och för sig har jag inte heller varit såå mycket ensam. Det finns så härliga människor här!

Och när deppet visade sitt fula tryne bestämde jag mig för att gå ut och gå, runt en vik här i närheten. Jag gick dock lite fel haha, men det var bara trevligt med en lite längre promenad. Och jag upptäckte otroligt vackra platser här i närheten.

Jag saknar er så otroligt mycket.

Ensamheten är farlig. Genast känner jag mig som ensammast i världen. Det är när jag är ensam som jag gråter för att jag saknar dessa människor så mycket. Som jag gråter för att jag har en vän som vill dö. En vän som inte förstår att jag försöker hjälpa, en vän som säger "Fan ta dig.", "Dra åt helvete.", "Du lyssnar inte. Du tar mig inte på allvar. Du bryr dig inte. Mitt liv betyder ingenting för dig. Du försöker inte ens. Du bara väntar på att jag ska dö så att du slipper mig. Du vet inte hur det känns. Hur kan du ens säga så? Du har inte rätt att kalla dig min vän. Fan ta dig.". Det är när jag är ensam som jag skakar av gråt och skriker av smärta för att det inte finns något som jag kan göra. Det är när jag är ensam som jag gråter för att mamma vill att Molle ska få gå ut igen. Jag klarar inte av tanken på att förlora henne. Jo, det är fortfarande så här starkt, jag skrev om Trolle i min modersmålsskrivning i våras och började storgråta. Så fort mamma uttalade sin önskan kunde jag inte svara för jag fick kämpa för att hålla gråten borta. Det kom som en överraskning för mig också. Jag är självisk, för visst skulle Molle ha ett roligare liv om hon fick gå ut också (hon bor hos mamma nu), men vågar man riskera? För jag vill ju verkligen ha henne kvar. Jag vill ha henne här hos mig, känna hennes omåttliga kärlek som aldrig försvinner, hur dåligt jag än behandlar henne välkomnar hon alltid mig, kryper tätt intill och visar mig sin kärlek. Det är när jag är ensam som dessa känslor får plats.

Hej på er!

Jag lever och mår bra, har tagit ett stort steg på resan till mina drömmar, så inte kan jag ju klaga. Vi dansar nutidsdans, jazz, balett och flamenco (fr.o.m. i fredag också akrobatik) och jag lär mig mycket nytt. Det är så roligt här! Vi är 19 flickor på danslinjen, alla är otroligt trevliga och vi har redan en väldigt bra stämning i gruppen tycker jag. Jag har inte riktigt någon inspiration för tillfället, jag vet inte vad jag ska skriva, men jag ska försöka få mina kvällar organiserade på något sätt, så att de räcker till dagboken, bloggen, böcker, vänner och egen träning. Inte alltid så lätt, men jag ska försöka komma på något bra haha. Borde nog gå när jag har kommit in i schemat och kanske när jag inte längre känner ett behov av att skriva dagbok precis varje dag. Nu när flytten är gjord kommer jag antagligen också att ha lite tid på veckosluten, åtminstone de veckoslut då en viss person inte har permission hehe. 

Egentligen skulle jag nog ha hur mycket som helst att berätta, men texten kommer tyvärr inte nu. Until next time!