Jag tillbringade veckoslutet med Molle eftersom familjen är i Turkiet. Det var välbehövd kvalitetstid för oss båda känner jag. Nu har jag just suttit en halvtimme med henne i famnen och gråtit. För att hon alltid älskar mig, för att hon aldrig lämnar mig. För att hon så tydligt visar mig sin kärlek. Och för att jag har gått med på att hon ska flytta. Jag får tillbaka henne när jag kan ta hand om henne igen, och jag får åka och hälsa på när jag vill, men ändå är det så hemskt. När hon bor hos mamma har hon ändå hållits inom familjen, hon har alltid setts som min. Jag har hälsat på henne varje veckoslut. Och så kommer det inte att bli nu. Men det är för hennes skull jag har bestämt mig för att gå med på det som får mina tårar att falla. Hon har det inte bra där hon nu är, de tycker bara att hon är jobbig och vill inte ha henne. Hon kommer att få det bättre, men jag kan inte låta bli att gråta.

Hon vill alltid vara nära. <3

Kramar // Unia <3