Något som gör mig otroligt irriterad, och samtidigt lite ledsen, är hur ALLA pratar om att gå ner i vikt, hur feta de är, hur de absolut borde börja banta. Det värsta är ju att majoriteten av dessa inte ens är i något behov av det, egentligen. VARFÖR ÄR DET SÅHÄR?

Jag förstår om man lider av så svår övervikt att man mår dåligt, att det är skadligt för en. I så fall är det ju bra att börja tänka lite på vad man äter, och börja träna. Och inte skadar det ju att träna och äta hälsosamt heller fastän man inte är överviktig, men det är faktumet att många gör det för utseendets skull, för att de tycker att de är feta fastän de inte är det, som är så otroligt fel. Jag blir så arg på alla reklamer som visar att kvinnor skall vara pinnsmala för att vara bra, jag blir så arg på alla reklamer och nya tips på hur man lätt skall gå ner i vikt. Överallt. ÖVERALLT! Och jag blir så ledsen för att det finns så många som faller för det här, så många som tror att man måste vara pinnsmal för att duga. Det är ju inte så det är! 

När vi för en tid sedan hade ett släktkalas för min syster, satt kvinnor i åldern 19-75 år och pratade om att de inte längre fick på sig sina gamla kläder, om sina mål de hade för sin vikt, gav varandra olika tips på hur man kan gå ner i vikt. De diskuterade att det egentligen inte är vikten som spelar någon roll, utan att man ser bra ut. Jag kunde inte bara sitta där och lyssna på deras idiotiska diskussion, så jag sade vad jag tycker: Huvudsaken är väl att man mår bra. Vet ni hur de reagerade? Vill ni verkligen veta? Antagligen inte, men ni får veta det ändå! De började skratta, och sa Ska du säga! Ååååh!!! Jo, ska jag säga! Jag mår bra. Jag har inte jobbat för att se ut såhär. Jag får varje dag oroa mig för att jag inte skall gå ännu mer ner i vikt, jag får ofta tvinga mig själv att äta fastän jag inte är hungrig, för att jag är så otroligt rädd för att insjukna i en ätstörning. Jag har varit till läkaren, på röntgen och till en näringsterapeut, varför? Jo, för att jag plötsligt började gå ner i vikt! Men vi fick goda resultat, jag har inget fel och näringsterapeuten konstaterade också att jag tycks ha väldigt god aptit och eventuella misstankar om att jag hade en ätstörning såg man att var borta. Min benstomme är otroligt stark, yippie! Inte för att det har något med vikt att göra, men jag mår bra. 

När vuxna människor är avundsjuka på min vikt, då inser man att något är otroligt fel i vårt samhälle. Jag blir så arg när jag tänker på detta! Förlåt, kände bara att jag ville skriva av mig lite. Skulle finnas massor till att säga om detta, men jag slutar nu. Snälla ni, försök förstå att så länge ni mår bra och inte lider av skadlig övervikt, behöver ni inte gå ner i vikt! Vikt är bara en siffra, och man behöver verkligen inte vara smal för att vara bra. Det är insidan som räknas, och dessutom är det väldigt mycket finare att se frisk ut än att banta sig själv sjuk. Som min psykoliglärare (tror jag?) sa; varje människa har en kroppsform som man passar i. Det är inte fel att vara smal, det är inte fel att vara fet (inser ni hur negativ klang redan ordet ger?), så länge man mår bra och känner sig "jag" med sin kropp. Ni är bra som ni är! <3