I söndags hade vi dansuppvisning med våra solodanser som vi (elever) själva koreograferat. Det var såå många otroligt fina danser! Och i år reagerade jag på att alla såg så lugna ut, så mycket lugnare än jag. Eller, inte vet jag ju hur jag såg ut, men jag kände mig i alla fall mycket nervösare än vad de andra såg ut att vara. På scenen dansade de alla så inne i dansen, helt lugnt och säkert, som om inget annat skulle finnas. Så fint!

Själv sätter jag alltid ganska mycket press på mig själv när det gäller den här uppvisningen, och pressen blir större och större ju mer jag börjar älska dansen, efter som jag såå gärna vill att allting ska gå bra och att jag ska kunna vara nöjd med mig själv. 

När jag fick öva på scenen innan föreställningen började blev jag lite missnöjd med min prestation. Jag har så många balansmoment i min dans, och jag vet ju innerst inne att jag klarar av det, det är ju jag själv som gjort dansen. Men är man nervös blir det svårare. 

Efter min övning fick jag några peppande ord från vår danslärare, och jag försökte verkligen tänka på dem sen före jag skulle dansa framför publiken. Att jag ska våga sträcka ända till slut, att det inte gör något om jag lite vinglar till för att det passar in i dansen om jag sedan "blir stark" igen. Andades in och ut, tänkte på att ta det lugnt, njuta och visa för publiken vad jag står för. ;)

Jag tycker att jag lyckades helt bra, och jag kunde vara nöjd med mig själv efteråt. (Och så andfådd jag var!!!) Min syster filmade mitt framförande (på min begäran) och jag visste redan från förut att jag inte borde titta på det... Jag har nämligen en tendens att bli besviken då... Jag tror det har att göra med att jag ju vanligtvis inte ser mig själv hela tiden, ser hur jag rör mig, ser hur min kropp uppför sig, och speciellt ser jag inte hur jag ser ut när jag dansar. Jag brukar alltid känna mig så annorlunda än det sedan ser ut på film... Och visst hände samma sak denna gång. Endel saker önskar jag att jag gjort annorlunda och sådär, för det ser inte ut som jag tänkt mig. Men, som jag sade till mig själv redan långt innan uppvisningen: Jag SKA förbli nöjd med den här dansen. Jag var nöjd med den när jag blev färdig. Jag har fått otroligt fin feedback som gör mig helt varm. Och jag blev nöjd med mitt framförande. Då ska ju inte sedan en film på när jag dansar få förstöra det! För jag vill ju nog veta hur det ser ut, och det är också tror jag nyttigt att göra det för att kunna utvecklas och göra bättre nästa gång. Och viktigt är också att kunna vara nöjd med sig själv. :) 

Jag har hört många säga på sista tiden, tror det är i samband med melodifestivalen, jag minns inte riktigt, men att det är bra att vara nervös för det är bara ett tecken på att man bryr sig. Någon sade något i stil med att "så länge jag är nervös vet jag att jag bryr mig, om jag inte vore nervös skulle jag lika bra kunna sluta." Och det är ju ganska sant. Nu känns det ju lite konstigt eftersom jag inte så ofta är nervös för "vanliga" dansuppvisningar (med gruppen alltså), men nog bryr jag mig ju absolut om hur de går också! Det är nog bara det att när jag dansar själv är det ju bara mig man ser på, dessutom är det jag som gjort dansen, jag visar ju upp hela mig. Och när jag dansar med gruppen har vi varandras stöd, jag känner mig mycket starkare och mindre sårbar när vi är tillsammans, ibland får jag sådan otrolig styrka att jag blir helt överväldigad! Härligt :) Och dessutom övar vi gruppdanserna mycket mera än jag har möjlighet att öva mina solodanser eftersom jag inte äger någon sal där jag skulle kunna öva. :p

Men nu måste jag fläta håret för jag ska på DANSLEKTION!!! :D Ha det bra vänner, ta hand om er. <3

Kramar // Unia <3

Här kan ni titta på min solodans, om ni vill och inte orkar scrolla ner ;)