Igår tog jag årets första dopp. Ifjol simmade jag endast en gång på hela sommaren, och det var i juli eller augusti. Jag hoppas att det blir lite oftare i år. För det är ju så underbart att simma. Eller, så brukade det vara i alla fall.

Nuförtiden är jag livrädd för att simma. Mest är det såklart ormarna som skrämmer mig. Hela tiden blickar jag ut över den enorma vattenytan som omger mig, hela tiden är jag på helspänn. Övervakar så att jag kan fly i tid om jag ser något komma simmande. Men inte gör det ju precis saken bättre av att få höra att ormar även kan simma under vattnet... Förutom ormar är det ju svanar, fiskar, sjögräs, äckliga varelser på bottnen... Jag kan bara inte slappna av. Jag vågar inte alls vara ens en lite längre stund under vattnet. När jag hoppar från en brygga eller bara dyker under vattnet medan jag simmar för att väta håret, eller nåt, blir jag lätt i panik och måste genast upp därifrån. När jag har huvudet ovanför ytan är det första jag tänker "Inte har det väl kommit några ormar?" och söker med blicken runtomkring mig.

Igår märkte jag dock att det känns som en personlig vinst varje gång jag varit och simma. Jag var så stolt över mig själv för att jag vågade. För att jag inte blev hemma när familjen åkte till stranden. För att jag inte bara satte mig och solade när vi var där. För att jag verkligen gick och simmade. För att jag hoppade från bryggan en gång. För att jag simmade ut helt ensam. Det känns bra efteråt. Ikväll skall jag åka till stranden igen.

Våga trotsa era rädslor och fobier.

Skulle dock vara trevligt att få behandling för min ormfobi, det börjar bli riktigt jobbigt...

Nej, det uppstår inte problem då en elev skall koreografera en dans till hela gruppen, Problem är dansens namn. Och det är alltså en från min grupp som har koreograferat den här.