Igår satt jag och tvingade mig själv vara vaken för att titta på första semifinalen av årets Eurovision song contest. Eftersom det inte blev så mycket om melodifestivalen här på bloggen i år tänkte jag försöka vara lite bättre när det gäller ESC. Så, här har ni den finlandssvenska kommentatorn Unia!

Otroligt fin öppning! Conchita är ju så extremt vacker, och rösten likaså. 

01. Moldavien - I want your love

När den började kom jag att tänka på Backstreet Boys, men inte hela låten så jag skulle säga att det lät som en blanding av dem och något annat som jag inte kan sätta fingret på för tillfället. Trots att jag av någon anledning inte riktigt ville tycka om den var den ändå ganska "catchy" och showen var också någorlunda bra.

02. Armenien - Face the shadow

EN otroligt fin föreställning, alltså scenen och uppställningen och jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Det var en fin låt, men jag tycker att den saknade något, jag kände att man skulle ha kunnat göra den bättre än den var.

03. Belgien - Rhythm inside

Bra röst, tycker väldigt mycket om honom! Den absolut bästa låten hittills, möjligtvis också min favorit från hela kvällen. Speciellt mycket tyckte jag om kraften i reffrängen. Och det märks att Sia är hans förebild, hehe. Inget fel med det! Det var en snygg show.

04. Nederländerna - Walk along

Vet ni hur man får upp förväntningarna på en låt? Man meddelar att det är Anouk och svensk som skrivit den.

Jag tycker om hennes röst också. Scenen var väldigt fin och det kändes som om det var en "riktig låt", jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad jag menar med det, men ja... Tyckte om den, men den blev lite enformig mot slutet.

05. Finland - Aina mun pitää

... Vet ni hur arg jag blev när jag såg att den här vann UMK (vår uttagning till ESC) i Finland? Jag hade inte följt med eftersom de alltid sändes samtidigt som melodifestivalen, men sista halvtimmen av finalen såg jag. Och kunde konstatera att där fanns en låt som eventuellt skulle klara sig i finalen. Den enda låten som man kunde säga att var någorlunda bra. När juryn hade gett sina röster ledde de överlägset (om jag minns rätt), men tydligen var det något otroligt underligt system så juryns poäng hade absolut ingen makt när tittarnas röster kom in och istället bestämde att vi skulle skicka detta bidrag till Eurovision. Jag skrek, heh. Jag tycker inte om punk och det förvånar mig inte det minsta att vi i år inte kom vidare till final.

06. Grekland - One last breath

(Först måste jag igen en gång påpeka vilka fantastiska kommentatorer vi har på finlandssvenska; de tipsade om att denna låt är roligare om man föreställer sig att hon sjunger om ett sista bröd.)

Som ni kanske redan vet så gillar jag ballader. Så även denna, även om den kanske var lite tråkig, men den steg mot slutet. Och var det bara jag som tyckte att den verkar vara inspirerad av Rise like a phoenix?

07. Estland - Goodbye to yesterday

Snyggt! Otroligt snygg scenshow tycker jag.

Jag älskar verkligen hennes röst och tyckte om låten, men jag tycker att också denna var en smula tråkig.

08. Makdeonien - Autumn leaves

En fin scenshow här också.

Denna låt hade något, tycker jag. Speciellt mycket tyckte jag om början. Den skulle kanske ha varit bättre med en lite bättre sångare, men den får nog ändå tummen upp av mig.

09. Serbien - Beauty never lies

Den här låten var lite underlig. Först tänkte jag att den kan bli riktigt bra, sedan blev jag besviken, sedan tyckte jag att den var bra, och så blev jag besviken igen, så var den bra, men när "discon" kom blev jag helt förvirrad och insåg att jag nog inte tycker om den, haha. Men budskapet gillade jag.

10. Ungern - Wars for nothing

Vacker var min första tanke. Sedan tänkte jag att den hade behövt en starkare sångare. Det kändes lite som om en helt vanlig människa, alltså i betydelsen inte en sångare, kommit på att hon vill framföra detta budskapet i Eurovision och sedan bara är där för budskapets skull. Men kanske det inte är så farligt, jag tyckte nog ändå på något sätt om den. Framförandet var lite stelt, jag förstår att de antagligen ville ge ett intryck av styrka när de bara stod stilla och sjöng, men det fungerade inte riktigt för mig.

11. Vitryssland - Time

Den här låten tyckte jag bättre om den förrän den riktigt kom igång. Som helhet var den nog också helt bra bestämde jag mig dock för till sist. Violinisten är ett plus, haha jag vet inte om det bara är för att jag har Lindsey Stirling i tankarna eller om jag annars också tyckte om att ha en violinist där. Och det hade varit finare med den vita showen hela tiden tycker jag, för det var mycket finare och mer passande än det röda i mina ögon.

12. Ryssland - A million voices

Vacker. Tyckte om lyftet mot slutet.

13. Danmark - The way you are

Helt söt låt, haha. Och de såg ut att ha roligt på scenen.

14. Albanien - I'm alive

Tycker om rösten! Det känns som om även denna låt saknar något, men kraften som den fick mot slutet tyckte jag mycket om.

15. Rumänien - De la capat

Trevligt med ett annat språk än engelska, det gjorde den genast speciell. Jag älskade verserna i denna låt, reffrängen gjorde mig först ganska besviken men det lät bättre när man vant sig.

16. Georgien - Warrior

Cool, haha. Men jag hade väntat mig något bättre av Thomas G:son, kanske lite orättvist att tänka så dock. Den var nog helt bra. Och ögonblicket när hon hade vingar var superfint!

Dessa skulle jag ha velat skicka till final: 

Belgien

Nederländerna

Grekland

Estland

Makedonien

Vitryssland

Ryssland

Albanien

Rumänien

Georgien

Och de understreckade gick till final, tillsammans med Armenien, Ungern och Serbien. Belgien och Rumänien var nog mina favoriter så det är ju trevligt att de gick vidare åtminstone. Tittade någon av er?

Vet ni vad kära vänner? Idag är det sommar. Hela dagen har jag legat ute i solen på en madrass på terassen, läst socialpsykologi eller bara lyssnat på musik. Med bara armar, ben, fötter, mage och rygg. SÅ UNDERBART!

Nu har jag varit tvungen att avbryta solandet för att hjälpa till med maten och efter ätandet ska jag köra iväg till musikinstitutets vårkonsert för att titta på mina gamla dansvänner och naturligtvis också lyssna på musikeleverna. I torsdags var jag också och tittade på dansarnas våruppvisning och det var alldeles underbart att se alla igen och få njuta av deras fina danser. Härligt att få uppleva det som ännu känns som hemma. Dessutom har jag blivit bjuden att delta i deras danslektioner som de ännu har den här veckan, var på väg igår men blev till min stora olycka inte av eftersom det blev ett förfärligt oväder och jag endast hade skotern till mitt förfogande. Hoppas dock på bättre tur i torsdag!

Jag har flyttat tillbaka till mamma över sommaren, till familjens stora glädje. Det känns ganska konstigt och känner mig inte ännu alls som hemma, kanske delvis beror på att alla mina saker är nerpackade i lådor och kassar som fyller hela rummet. Och på att jag antagligen sist och slutligen knappast kommer att vara här så mycket, hittills har jag åtminstone varit största delen av tiden hos Romeo, hehe. Och när Tavi kommer hem kommer det att bli ännu en människa som lockar mig ut härifrån, haha.

Nu ska jag byta om från mina sommarkläder till något lite stiligare och sedan hoppas jag att maten snart är klar så att jag hinner äta. Ville bara dela med mig av min lycka över denna sommardag. Inte ett moln så långt ögat kan nå!

SÅ söt! :)

Hej! Hur mår du? 

Jag vill att du ska veta någonting. Jag bryr mig om dig. Jag vill veta hur du mår. Jag vill lyssna på vad du har att säga och jag vill prata med dig. Jag vill finnas här för dig.

Vad har du gjort idag? Har du känt dig glad? Inte? Varför inte? Vad är din högsta önskan? Finns det något som du önskar att du hade i ditt liv som du inte har? Ser du fram emot sommaren? 

Vem är du? Är du den du skulle vilja vara? 

Jag vet inte ännu vem du är och därför vet jag inte vad jag ska säga. Men skriv till mig, så får du svar. Skriv till mig, så har du någon som lyssnar. Någon som bryr sig om vad DU har att säga. Du får berätta vad som helst. Vill du inte svara på mina frågor behöver du inte göra det, förstås. Skriv till mig om du vill prata med någon, om vad som helst. Vi kan prata om känslor och livet och hur vi mår, eller så kan vi prata om framtidsplaner och önskningar eller vädret eller politik. Jag vill prata med just dig. Så var inte blyg, jag tar emot alla. Du kan nå mig här på bloggen, facebook eller ddancinginthedark@hotmail.com. Du får naturligtvis vara anonym om du så vill. Det är ju jag i princip också, haha.

Kram till alla er!

Jag saknar er!

    Världens bästa linjeledare!

Ni anar inte hur mycket jag har vuxit under året som jag fick uppleva på folkhögskolan. Det beror naturligtvis delvis på atmosfären och de underbara människorna som jag lärt känna, men det beror också på att jag ställts inför ganska många utmaningar som jag tagit mig igenom. Och när man står på andra sidan hindret kan jag lova att man är starkare.

Den mest uppenbara utmaningen kanske är språket. Jag började i en klass där endast en annan var svenskspråkig, och alla andra talade finska som jag aldrig varit helt bra på. Så redan att kommunicera med mina nya vänner var en utmaning, haha. Att lyssna på lektionerna. Att våga fråga av lärare som bara talar finska. Och att våga fråga vad något betyder när man inte förstår. (Det ska man förresten ALLTID göra, varje gång jag gjorde det fick jag höra hur bra det är att jag frågar och möttes nästan av tacksamhet, det är ingen skam i att fråga.) Men som jag pratade om i ett tidigare inlägg har jag tacklat denna utmaning och kan nu helt ärligt säga att jag kan finska. I tisdags spelade jag till och med Alias på finska, även om jag plötsligt trodde att ett ord betydde något som det inte gjorde haha, men det gick bra ändå. Mina klasskompisar har varit världens mest stöttande människor och jag är så tacksam för att det är just med dem som jag lärde mig finska. Jag har känt mig trygg att tala med dem fastän inte allting far rätt och det har gjort mig säkrare på mig själv. Kiitos!

Den andra ganska uppenbara utmaningen är själva dansen. Att börja i en dansskola tillsammans med människor som dansat på det sättet mycket mera än jag. Att dansa med människor som man tycker att redan kan allting när man inte själv kan någonting. Redan att dansa med spegelvägg var jobbigt i början; mitt självförtroende fick sig ordentliga stötar bara av att jag var tvungen att se mig själv när jag dansade och inte kunde allting. Tillsammans med alla i min klass som är världens snyggaste människor och SÅ begåvade. Haha. Men vet ni vad som är bra med att inte börja på toppen? Det är lättare att utvecklas då. Och att märka framstegen. Spegeln slutade störa, ibland var den till och med uppmuntrande, och med tiden kände jag mig mindre och mindre efter alla andra. Dessutom, när jag började märka mina egna framsteg slutade jag snart att jämföra mig med de andra. För jag utvecklades, och det var väl det jag var där för. 

Det var en utmaning för mig att vara med i en produktion (och jobba så mycket med den) som jag inte tyckte så mycket om och som jag kände att jag var helt onödig i. Jag kände att ingenting skulle förändras om jag var borta, och det var tufft att finna motivation när man kände sig så obetydlig. Men jag klarade mig ju genom det också och kände efteråt att upplevelsen fått mig att växa.

Stundvis har det varit en otroligt stor utmaning att ha min bästa vän på andra sidan jorden och min pojkvän i armén och endast kunna träffas på veckosluten (inte ens alla). Lyckligtvis har jag haft andra underbara människor omkring mig, min härliga rumskompis var till speciellt stor hjälp.

Andra utmaningar handlar också om att när jag varit svag har jag känt att alla andra är helt perfekta och jag världens största loser. Haha, det låter ju inte riktigt som jag, eller hur? Men jo, det är sant. En kväll när vi firade med klassen var jag gråtfärdig hela kvällen för att alla andra är så bra på att dansa och så populära och så snygga och så perfekta. Jag var otroligt trött och saknade en massa människor, så det bidrog till min känslighet. Hur som helst, någon gång efter den kvällen förändrades något. Jag tror att det var viktigt för mig att få gråta ut alla onödiga, överdrivna "jag är så värdelös"-känslor, för efter det kom de aldrig tillbaka. Nu finns en ny styrka i mig som jag alltid kommer att bära med mig.

Jag har växt så otroligt mycket under det här året. Jag vågar vara den jag är och behöver inte gömma mig själv. När vi har fester vågar jag dansa och njuta av det fastän jag känner att alla andra dansar bättre. När världens bästa rumskompis och jag är ensamma i danssalen vågar jag sjunga för full hals och fåna mig fullt ut, låtsas att jag är med i en musikal. Ungefär haha. Jag vågar slänga mig in i saker som är utanför min bekvämlighetszon och jag vågar skratta åt mig själv. Det här året har varit så givande!

  Foto av Chris Senn. 

Idag var det vår sista skoldag. Alldeles otroligt konstigt, sorgligt och omöjligt att förstå. Hela skolan grät och ibland fick jag helt hemska gråtattacker. När största delen av klassen uppträdde med en gruppdans från dansafton, det var ju hekt hemskt att titta på. När vi samlades med klassen och skulle få våra betyg. Och så när vår lärare lämnade oss. Då fick jag något fel. Men efter det har jag faktiskt inte gråtit. Tårarna tog slut då, tror jag. Gråten ligger hela tiden i halsen och bakom ögonen (kanske lite konstigt uttryck men) men kommer inte ut. Jag vet nog vad det beror på; jag förstår inte att det faktiskt är slut och jag vill inte heller förstå, måste förtränga det ännu en tid för att överleva. Vi har skrivit lappar till varandra med en massa fina saker och jag har inte ännu vågat läsa den, när jag har försökt har ögonen svämmat över... Jag kan verkligen inte förstå att det här året är över nu. Världens bästa år, absolut! Hela klassen är så himla underbar! Och att få dansa varje dag, helt ljuvligt. Jag har haft det SÅ bra, jag kan inte förstå det.

  Rakastan teitä, jag älskar er <3