Skriven av mig i januari 2014. Jag tvivlar på att någon av er har läst den här boken, den är skriven av den finska författaren M.A Numminen, och jag visste själv inte att den fanns förrän jag fick veta att jag skulle läsa den. I vår sista modersmålskurs i skolan valde nämligen vår lärare varsin bok åt oss alla, och den här fick jag. Om jag hade sett den i en bokhandel hade jag knappast köpt den, men jag är faktiskt glad att jag fick chansen att läsa den. Jag märkte det inte medan jag läste, men efteråt kände jag bara - WOW. Dessutom är detta en bok som är väldigt intressant att fundera på efteråt, och analysera, vad handlar den om egentligen och vad vill författaren säga?

Älskar du mig?

"Ett hjärta i sin litenhet

har rum för mera än vi vet.

Det är ett hem för hopp och tro

och hopplösheten kan där bo."

I M.A Numminens roman "Tango är min passion" får vi träffa många personer i vilkas hjärtan hopplösheten bor. I författarens eget hjärta tror jag dock inte att man kan hitta någon hopplöshet. M.A Numminen har gett ut sammanlagt tolv böcker, och förutom författare är han dessutom kompositör och artist. Efter att ha läst "Tango är min passion" kan man även konstatera att han vet väldigt mycket om tango.

I "Tango är min passion" får vi lära känna en ytterst egendomlig man, Virtanen. Virtanen är 35 år, brinner för tango, och har aldrig haft ett förhållande med någon. Han är känd på många av Helsingfors dansställen, och fastän han själv inte tror att någon lägger märke till honom känner många igen honom som den som dricker te istället för alkohol och aldrig dansar något annat än tango, finsk tango. Något som däremot väldigt få känner till är att Virtanen följer Platons filosofi som rekommenderar män att avstå från könsumgänge fram till 35 års ålder, men dessutom vill Virtanen vinna över Platon så han har själv höjt åldern till 36. En princip som han stenhårt följer.

Till min förvåning märkte jag under handlingens gång att jag faktiskt kan identifiera mig lite med Virtanen. Jag känner mig ofta osynlig och obetydlig och är van vid att ingen lägger märke till mig, men blir gång på gång överraskad när jag får veta att någon på något sätt har observerat och kommer ihåg mig.

Virtanen söker ofta tröst och svar i musiken, närmare bestämt i tangomusiken. Ibland gör han samma sak genom att gå ut och dansa tango, eller hemma med sin kvast om han inte känner för att träffa folk. Jag själv har ingen relation till just tangon, men jag brukar också ta hjälp av musiken om jag behöver tröst, och inte minst av dansen.

Enligt min åsikt är M.A Numminen en väldigt begåvad författare. "Tango är min passion" är någonting annorlunda, något som man inte läst tidigare. Åtminstone inte jag. Man har ingen aning om vad som kommer att hända. Virtanen är en person som man aldrig tidigare stött på. Ingen stereotypisk finsk man minsann. Det är intressant att läsa om någon som man aldrig riktigt vet var man har. Och det är fascinerande att Numminen ändå lyckas göra Virtanen så verklig och trovärdig.

Eftersom jag själv är finlandssvensk och M.A Numminen finsk fann jag det verkligen roande att han tagit med finlandssvenskarna i berättelsen. Det var fint gjort att göra bägge parterna intresserade av den andra utan att göra någon bättre eller sämre. Visst lyfte Virtanen själv upp Violetta och alla finlandssvenskar, men Violetta påverkades inte av det och var bara sig själv.

Jag kan föreställa mig många av M.A Numminens tankar som låg i bakhuvudet medan han skrev den här boken. För det första tror jag att han vill sprida tangon utan att skriva en teoretisk faktabok. I "Tango är min passion" får vi veta oerhört mycket om tango; vi får lyssna på Virtanens föreläsningar som han håller för så gott som alla han möter, vi får läsa hans tankar varje gång han lyssnar eller tänker på en tango, och vi får ännu mera information av en berättare som berättar sådant som inte ens Virtanen vet.

M.A Numminen talar också för jämställdhet genom "Tango är min passion". Jag kan inte dra mig till minnes att Virtanen någonsin skulle ha haft några fördomar mot någon eller något, om mana bortser från humoristisk tango. Han umgås med finlandssvenskar, han bjuder upp japaner, han kan dansa med vem som helst, han har prövat på att dansa med andra män, och han väljer inte den vackraste kvinnan fastän det finns vackrare som skulle vilja ha honom.

Trots allt tror jag att huvudsyftet bakom "Tango är min passion" är att visa vart själviskhet kan leda. Virtanen kan inte ens svara på varför han inte vill ge upp sin princip, varför han så otroligt gärna vill, eller snarare måste, "krossa" Platon. Trots det håller han stenhårt fast vid sin princip, utan att kunna ana vilka följder det kan få. Tänk så löjliga vi kan vara ibland! Jag tror bestämt att M.A Numminen vill varna oss för att gå för långt med de konstiga principer vi ibland kan ha.

"Tango är min passion" är en roman som korsar gränser och struntar i normer. En roman om att vara självisk och inte märka andras behov som faller i skuggan av de egna. En roman om att älska och bli älskad. En roman om svartsjuka och konsekvenser. En roman om att vara annorlunda. Framför allt är "Tango är min passion" en roman om behovet att känna sig älskad. Man glömmer till och med bort att den handlar om tango. 

Jag sitter och läser igenom texter från hela min gymnasietid för att kolla igenom fel jag har gjort, så jag vet vad jag ska vara på min vakt med i fredag då det är dags för textkompetens (första delen i moddaskrivningen). Så jag tänkte passa på att dela med mig av några kloka visdomsord om att vara ung, höhö. Kanske publicerar några fler texter här en tid framöver, för att jag inte vill att bloggen ska stå tom. Jag har dock märkt att det tar väldigt lång tid att läsa till skrivningarna, så för tillfället har jag inte så mycket tid för att blogga.

Rubriken är alltså "Ungdomen är den tid då du upptäcker vilken mask du ska bära", texten är skriven av mig i början av januari:

Den ena stunden älskar jag mitt liv, den andra hatar jag det och vill dö. För tio minuter sedan var jag världens lyckligaste människa, just nu ligger jag i min säng och gråter. Igår älskade jag mig själv, nu vill jag inget hellre än att vara någon annan. För en timme sedan var du den viktigaste i mitt liv, nu vill jag inte längre ha något med dig att göra. Ibland känner jag mig bra och tror att jag faktiskt duger som jag är, bara för att ett ögonblick senare inse hur dum och naiv jag var. Vad ska jag göra för att passa in och räcka till?

Att vara ung är som att vara på ett nöjesfält. Man åker en berg-och-dalbana som aldrig verkar ta slut. Ibland kämpar man sig upp för en lång och tung backe bara för att genast tappa kontrollen igen och falla snabbare och längre ner än någonsin. Ibland går det snabbt att ta sig upp igen, och ibland kanske man njuter av att släppa kontrollen och låta sig falla. Man kan inte veta något i förväg, man kan inte lita på sina egna känslor eller veta vad som kommer att hända. Som min lärare en gång sade: "Det är bara hormonerna som spökar."

På grund av alla svallande känslor och extrema toppar och dalar kan det vara väldigt svårt att veta vem man är och var i världen man egentligen står. Och om man inte själv vet vem man är, hur skall då någon annan kunna veta? Man försöker sitt bästa för att samtidigt passa in, hitta sig själv och hitta sin plats och uppgift i världen. Lätt är det inte, och ofta händer det att man trampar fel, men på något vis blir det vanligtvis människor av oss ändå.

Det hör ju ungdomen till att man ska göra fel och göra om. Man ska falla och resa sig igen. Hur skulle man annars lära sig någonting? Genom att hamna fel lär man så småningom känna sig själv och till slut kommer man rätt. Vägen kan trots allt vara lång, och man kan vara tvungen att pröva många olika masker innan man hittar den som passar en själv. 

Resan från barndomen till vuxenlivet är lång. Längs vägen träffar man människor av många slag, och en del gör allt de kan för att förstöra för en. En del tvingar en att vara något man inte är, en del lämnar en liten och förkrossad. Fastän det kan vara svårt att tro på medan man är mitt inne i det, hjälper även dessa människor en att hitta sin plats. Man lär sig kanske att stå upp för sig själv, att våga ta plats eller helt enkelt hur man ska klara av svårigheter.

Naturligtvis är det inte bara de "onda" människorna som lär en något. Genom hela livet är goda människorelationer viktiga, och inte minst i ungdomen. Ens nära och kära vandrar den långa vägen med en, och tillsammans tar man sig igenom svårigheter och lyckostunder. De hjälper en att hitta sig själv, de stöttar en och försöker uppmana en att gå sin egen väg. Om man har tur.

Detta kan förvirra många ungdomar; viljan att passa in samtidigt som man inte vill vara som alla andra. Man vill följa sina drömmar och hitta sin egen väg samtidigt som man är rädd för att vara annorlunda, rädd för att andra ska titta konstigt på en. Man vet inte vilken mask man ska välja, vet inte om man ska gå emot sina principer för att med säkerhet bli accepterad eller om man ska våga stå på sina egna ben och riskera att bli lämnad ensam eller till och med bli mobbad. Ungdomen kan vara en ytterst brutal tid med rovdjur som tar livet av alla som är svagare, men det gäller att komma ihåg att möss ibland är modigare än lejon.

Det är fakta att det oftast är unga människor som lider av psykiska sjukdomar. Detta är kanske inte så konstigt. Innan man är "jag" med sig själv kan det vara svårt att veta hur man ska bära sig åt för att hoppa över hinder. Innan man är "jag" med sig själv vill man desperat att andra ska acceptera en, för man tror att det är det som är viktigast, och att man själv ska kunna tycka om sig själv bara andra gör det. Innan man är "jag" med sig själv kan man göra vad som helst för att passa in, för att få vara med. Och medan man söker sig själv, och masken som passar ens ansikte bäst, ska man dessutom klara av att göra en hel del viktiga beslut. Innan grundskolan tar slut ska man redan veta om man vill gå i gymnasiet eller i en yrkesskola, och senast efter gymnasiet "måste" man veta vad det är man vill syssla med hela sitt liv. Mycket press läggs på de ungas axlar, så det är väl ganska förståeligt att det rätt ofta blir för mycket.

Ungdomen är den tid då man ska göra fel och göra om. Den tid då det är tillåtet att åka en extremt lång berg-och-dalbana. Den tid då man får bli rasande arg och oerhört ledsen utan någon egentlig orsak, man kan alltid skylla på hormonerna. Den tid då rovdjuren gör allt de kan för att komma åt de svagare. Den tid då mössen ska bli modigare än lejonen. Ungdomen är den tid då det är meningen att man ska byta masker tills man hittar den som är rätt för en.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ugh, jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här texten. När jag skrev den avskydde jag den. Det löpte inte alls, blev hackigt och konstigt och jag visste inte hur jag skulle få fram det jag ville säga. När jag nästa dag läser igenom den tyckte jag dock att den trots allt var riktigt bra, och det tycker tydligen min lärare också. Men nu när jag läste den igen känns den så där hackig och onaturlig igen. Nåja, kanske det bara är för att jag ännu är ung.

Första perioden i skolan hade vi alternativ essäskrivning i svenskan. Det innebar att vi fick välja mellan en hel massa underliga rubriker, och sedan skriva helt fritt utgående från dem. Rubrikerna var: "Man gick på teater med knogjärn och kniv", "På Åland är det tillåtet", "Vad hände i hytt 175?", "Nu eller aldrig", "Mörk måndag", "Den försvunna värdinnan", "Du nya, sköna, digitala värld", "Helan och halvan", "Rött kan också vara blått", "Energisk känsloresa", "Någon måtta,tack!", "Vi behöver mer passion", "Ateister är smartare än troende" och "Prästostpaj med purjolök". Haha, tro inte att vi alltid har sådär roligt i skolan. 

Jag hade absolut ingen aning om vad jag ville skriva om, och inte fick jag heller några idéer när jag fick se rubrikerna. Så jag plockade ut de rubriker jag kunde tänka mig att skriva om, och försökte planera lite. Jag kom dock ingenstans med det, så jag valde en annan metod istället. Det visade sig att "Nu eller aldrig" var rubriken som tilltalade mig mest just då, så jag satte bara igång att skriva. Det var en väldigt intressant upplevelse, för jag hade ingen aning om vad jag skrev om. Jag lade bara pennan till pappret och lät orden komma. Det var ungefär som att läsa en bok; man vet inte vad som händer innan man läst klart. Jag bara skrev och skrev och skrev och visste inte alls vart jag ville komma, jag hade absolut ingen plan alls. När den blev färdig var jag verkligen överraskad över vart mina tankar hade tagit mig, men riktigt nöjd med resultatet. Nu tänker jag dela min berättelse med den som vill läsa. Ni får oerhört gärna säga vad ni tycker! (Oberoende om det är positivt eller negativt, jag ser allting som positivt eftersom jag gärna förbättrar mitt skrivande.)

Nu eller aldrig

Det jag såg fick hela min kropp att frysa fast. Allting upphörde att fungera. I samma stund blev jag uppslukad av ett oändligt mörker.

"Det är nu eller aldrig, det vet du."

Jag öppnade ögonen och såg mig omkring. Jag befann mig på en kall och mörk plats, kanske i en grotta. Inte en enda människa syntes till, ändå hade jag hört rösten så tydligt. Orden ekade i mitt huvud, och jag kände att huvudvärken snart skulle komma. Det kändes som om hjärnan skulle explodera vilken sekund som helst.

"Nu eller aldrig, nu eller aldrig, nu eller aldrig" upprepade rösten, mer och mer hotfullt för varje gång. Vem var rösten, varifrån kom den, och vad ville den? Ju mer jag tänkte på det, desto argare blev jag. Vem vågade göra så här mot mig?! Det var bara tre ord, från någon jag inte kände, men den där rösten lyckades ändå fylla mig med en otrolig ångest. "Var tyst, lämna mig ifred!" ville jag skrika, men kunde inte ens få fram en viskning.

Rösten började skatta, jag kan nästan säga att den hånskrattade. "Så lätt blir du inte av med mig, jag stannar tills du gjort det."

"Men vad ska jag göra då?" frågade jag irriterat, men kom sedan ihåg att jag inte kunde prata.

"Nu eller aldrig, säger jag ju."

Med fasa insåg jag att rösten kunde läsa mina tankar, och den upptäckten verkade roa rösten för den brast ut i skratt igen. Det var minsann inget trevligt fnitter som smittar av sig, det var ett kallt och otäckt läte som orsakade kalla kårar längs ryggraden, och gjorde så att vartenda hårstrå på kroppen reste sig.

"Var tyst!" uppmanade jag strängt, som till en hund som inte vill sluta skälla. Det kändes verkligen konstigt att tala till en röst som man inte kunde se, och dessutom konversera genom telepati. Men det fungerade i alla fall, rösten samlade sig. Istället återgick den till att upprepa orden "nu eller aldrig", och jag kände hur jag kvävdes mer och mer för varje gång. Det kändes som om någon skrek dem i mitt öra, eller som om någon var inne i mitt huvud och skrek, och att dessa ord tog upp all plats inom mig tills min hjärna inte bestod av något annat än just de här tre orden. "Nu eller aldrig", om, och om, och om igen. Snart tog den hotfulla rösten upp så mycket utrymme i mig att det inte längre fanns plats för syre. Jag kunde inte andas, det var som om en vägg kom emot när jag försökte dra in luft. Jag föll till marken. Nej vänta - jag föll, men nådde inte marken. Jag bara föll och föll och föll, ner i intet. Det var som när man faller i drömmar; man når aldrig marken, för man vaknar precis innan man gör det. Förutom att jag inte vaknade nu, jag var ju redan vaken. Jag bara föll, utan att nå marken. Det fanns ju ingen mark.

Det var då tanken slog mig, tanken med stort T, så att säga. Nu skulle jag dö. Eller var jag redan död? Var det så här det kändes? Vilken besvikelse - ämnet som fascinerat, skrämt och intresserat människor i alla tider, och svaret på evighetsfrågan "Vad händer efter döden?" var detta? Man faller. Det var nästan skrattretande. Skulle jag fortsätta falla i all oändlighet nu?

"Idiot."

Nej. Jag stönade. Skulle jag bli tvungen att stå ut med rösten också i hela mitt liv nu? Nej ursäkta, i all evighet menar jag, mitt liv är ju över.

Rösten skrattade uppgivet. Inte så där hånfullt den här gången, snarare... bekymrat. "Varför ska det vara så svårt att förstå? Varför lyssnar du inte på mig? Nu eller aldrig! Det börjar verkligen bli bråttom nu."

"Vad spelar det för roll, jag är ju redan död. Och varför skulle jag lyssna på dig, jag vet inte ens vem du är."

"Du vet visst vem jag är, och du vet vad du måste göra. Nu eller aldrig, annars dör ni båda."

"Jag... är alltså inte död ännu?"

Det lät som att rösten suckade. "Nej, men om du inte gör det snart kommer du att vara det."

Jaha, jag var alltså inte död. Trevligt med goda nyheter. Men... Vad, och var, var jag då? Jag föll fortfarande, varför landade jag aldrig?

"Du har inte tid att fundera på det nu!"

"Men vad ska jag göra då?!" Det var så irriterande att rösten hela tiden var så kryptisk och gåtfull!

"Sluta fråga sådant som du redan vet svaret på!"

"Men jag vet ju in-"

"NU ELLER ALDRIG!"

Skriket dånade i hela mig. Fint, nu skulle jag väl få tinnitus också.

Plötsligt greps jag av rädsla. Rösten menade verkligen att det var "nu eller aldrig", men vad? Varför kunde den inte bara tala om för mig vad det handlade om?

När ekot av de tre nu så välkända orden dött ut, blev det tyst. Rösten var borta. Du kanske tror att jag blev lättad, men, för att vara ärlig, skrämde det mig. Nu var jag helt ensam, utan någon att fråga om råd. Inte för att rösten hade varit till så mycket hjälp, men den hade i alla fall haft svaren fastän den inte delade dem med mig. Vad var det den hade sagt..? Att jag frågade sådant som jag redan visste svaret på... Hur skulle jag kunna veta vad en totalt okänd röst menade med "Nu eller aldrig"? Det kunde ju betyda vad som helst!

Då kände jag hur något stötte till mig. Konstigt nog blev jag inte rädd, och inte särskilt förvånad heller, på det här underliga stället kunde vad som helst hända, kändes det som. Däremot greps jag av fasa när jag vände på huvudet och såg vad, eller rättare sagt vem, det var som hade stött emot mig. Plötsligt mindes jag vad rösten hade sagt: "Du vet vad du måste göra. Nu eller aldrig, annars dör ni båda." Och i samma ögonblick föll alla bitar på plats.

Jag skrek. Skrek och skrek och skrek, oförmögen att göra något annat. Kom inte på något som bättre kunde uttrycka mina känslor. Jag hade dödat henne.

Vänta lite - jag kunde skrika! Det var inte bara i mina tankar, det kom faktiskt ljud ur min mun. Jag öppnade ögonen.

Hon stod på broräcket och tittade nu förskräckt på mig. När jag insåg att jag fortfarande skrek tystnade jag, och hon vände blicken tillbaka till motorvägen nedanför henne.

- STOPP! ropade jag med all min kraft och började springa mot henne. För jag visste varför hon stod där. Och detta var min sista chans att förlåta henne, och be henne förlåta mig. Nu eller aldrig.

Jag brukar säga, att vill man att jag skall tycka om något, eller köpa något, så är det bara att göra det grönt. Och ska jag vara ärlig, så tror jag faktiskt att det var tack vare det fina, livfulla, härliga, gröna omslaget som jag köpte boken Calla Lily Ponders magiska händer, skriven av Rebecca Wells. Och det var minsann inget dåligt köp, det visade sig nämligen att innehållet var minst lika vackert som omslaget. 

Rebecca Wells är född och uppvuxen i Louisiana, delstaten där också bokens handling utspelar sig. Wells är författare, skådespelare och teaterregissör, mest känd för sina böcker om Ya-Ya flickorna. En av dem, Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter (Divine secrets of the Ya-Ya sisterhood), har även filmatiserats. Själv har jag inte sett filmen, och inte heller läst något anat hon skrivit, bara Calla Lily Ponders magiska händer.

I boken Calla Lily Ponders magiska händer får vi följa med Calla Lily Ponder genom hennes liv, se hur hon utvecklas från en liten flicka till en vuxen kvinna. Hon tar oss med genom motgångar och framgångar, och tillsammans med henne får vi lära oss att älska, förlåta och gå vidare. Vi får lära känna henne och hennes när och kära som om de var vår egen verklighet. Medan jag läste var jag faktiskt med i berättelsen, jag var en av dem, jag kände vad de kände. När det gick bra för Calla Lily var jag uppriktigt glad för hennes skull, ibland fällde jag till och med en och annan glädjetår. När något hemskt hände henne grät jag som om det var jag själv som råkat ut för det. Fastän jag är en väldigt känslig person har ingen bok väckt mina känslor på samma sätt som denna, och jag har aldrig förr gråtit på det där sättet över något som inte ens är verklighet.

Eftersom handlingen utspelar sig under en så lång tid hinner mycket hända och stämningen förändrades många gånger. Stämningen i början av berättelsen var helt sagolik. Calla Lilys uppväxt i den kärleksfulla byn La Luna, tillsammans med sin familj, sina vänner och grannar, var magisk. Hennes relation till sin mamma "M'Dear" var så speciell, så stark, så underbar. Jag önskar att jag själv hade haft en sådan uppväxt, för mig låter La Luna som själva paradiset. 

Jag blev väldigt fascinerad av Rebecca Wells förmåga att beskriva omgivningen. Jag kan så tydligt se hela La Luna framför mig; husen, människorna, gårdarna, floden... Jag kan känna stämningen och ibland till och med känna dofter. I stark kontrast till lilla La Luna, som jag blev helt förälskad i, står Calla Lilys studieort New Orleans. I vilda New Orleans studerade och arbetade Calla Lily, och fick nya vänner. Där lärde hon sig att stå på egna ben och gick från flicka till kvinna. Fastän jag tyckte mycket mera om La Luna, det var mera "jag", och nog mera "Calla Lily Ponder" också, så tror jag absolut att det var bra för Calla Lily att bo i New Orleans ett tag. Ibland behöver man komma bort från sin trygga hemort och se lite mera av världen för att lära sig hur livet går till och hitta sig själv. Tror jag.

När jag hade läst ut Calla Lily Ponders magiska händer insåg jag att jag fått en ny förebild. I boken finns många bra förebilder som vågar gå sin egen väg och är så omtänksamma, men Calla Lily är den som inspirerar mig mest. Det känns verkligen som om karaktärerna i denna bok har funnits, eller finns, på riktigt, och Calla Lily är faktiskt, efter Nick Vujicic, den personen som jag helst skulle träffa av alla i hela världen. Det skulle vara härligt att få håret tvättat och omskött av henne, och också att bara prata med henne. Det är ju inte möjligt, men jag hoppas i alla fall att jag skall kunna bära med mig hennes, och alla andras, härliga sätt att se på livet genom hela mitt liv och minnas dem när allt blir mörkt. 

Jag kan varmt rekommendera den här boken till vem som helst, dem är så... vacker. Bäst passar den kanske unga, personer i min egen ålder, personer som själva så småningom ska växa upp, hitta sin egen plats i världen och lära sig att stå på egna ben. Calla Lily Ponders magiska händer erbjuder värme, kärlek, vänskap och skratt, men också kyla, hemskheter, förluster och tårar. Den är en bra vägvisare som kan hjälpa en att hitta sin plats i livet. En berättelse som kan hjälpa dig genom svåra stunder och lära dig se glädje och lycka i det du har. Calla Lily Ponders magiska händer är en mycket känslosam bok som jag kommer att bära i mitt hjärta hela livet ut.

(Skrivet av mig 20/11-12, en skoluppgift.)

Detta var en stor dag. Det var midsommar, det var Alinas tjugoårsdag, och det var dagen för hennes första alldeles egna dansföreställning.

- Ååh, vad ska jag göra, jag kommer att glömma bort allting, jag kommer falla, jag kommer göra bort mig totalt, ingen kommer att...

- Schhhh...

William grabbade tag i Alinas händer, som stod backstage och studsade, delvis för att värma upp, delvis för att få bort nervositeten.

- Det kommer att gå hur fint som helst, du har övat massor och skulle kunna danserna fastän man väckte dig mitt i natten, lugnade William henne och kysste henne på pannan. Han lyfte sedan hennes huvud för att kunna se henne i ögonen.

- Det kommer att gå bra, försäkrade han. 

Äntligen syntes ett svagt leende på Alinas läppar, som snart blev allt större. Man kunde se förväntan och upprymdhet, kanske även en gnutta stolthet, stråla ut från henne.

- Jag ska äntligen göra det! log hon ivrigt och kastade sig om halsen på William.

- Så ska det låta! skrattade William och kramade om henne. Du kommer klara det utmärkt.

Alina hade stannat kvar på lägret efter den där första julen. Hon hade gått klart sitt första år i gymnasiet, men sedan hoppat av eftersom hon hellre jobbade för att samla pengar till sin nya familj. Hon hade lyckats få ett jobb på en liten restaurang, där hon serverade och städade lite i ungefär ett år. När nästa vår kom närmade sig även Alinas artonårsdag. Hon skulle bli myndig. Myndig. Ett ord som betydde frihet i Alinas öron. Myndig innebar tillgång till sitt eget konto. Dessutom skulle nya konton öppnas, konton som hade samlat pengar ända sedan hennes födsel. Det hade såklart krävts en del pappersarbete och lite samarbete med hennes föräldrar, men med Karins, Anns, Williams och Sophies hjälp hade det gått utan några större problem.

I och med pengarna hade Karin insisterat på att Alina skulle göra något med sitt liv, ta chansen som de andra inte hade fått, och utbilda sig till något. Efter många långa diskussioner hade Alina och William slutligen bestämt sig för att gå på audition till estetiska högskolan, William till musiklinjen och Alina till danslinjen. De hade försökt få med sig Sophie också, men hon ville inte lämna lägret, hon hade ju bott där hela sitt liv. 

Både William och Alina kom in på skolan, så på hösten lämnade de lägret och flyttade in i en liten lägenhet. Med hjälp av insamlingar, besparingar, stöd från staten, och Alinas nya pengar lyckades de få så mycket pengar att de hade råd med både hyran och undervisningen, och annat nödvändigt. De fortsatte att jobba på deltid, och ibland fick de även in lite pengar genom att spela och dansa på gatan eller i parken, något som de hade gjort redan medan de bodde på lägret, då tillsammans med Sophie.

Det var ungefär så deras liv såg ut än idag. De hade fått nya vänner, och tillsammans med dem ordnade de mindre "gig" på olika fester och tillställningar lite nu som då. På så sätt behövde de inte jobba lika mycket. William och Alina höll aktivt kontakten med sin familj på lägret och hälsade på så ofta som möjligt. Ibland sov Sophie även över hemma hos dem. Alla var väldigt glada över hur bra det hade gått för Alina och William, lyckliga över att de hade fått en andra chans i livet. För hur bra stämning det än var på lägret, så var det inte precis ett liv de hade valt. Både Alina och William hade ändå levt den större delen av sina liv i den "vanliga" världen, och tillsammans klarade de av att fortsätta göra det. Även om de saknade gemenskapen på lägret, såklart.

Nu var det dags för Alina att hålla sin första självständiga dansföreställning. Hon hade drömt om detta så länge hon kunde minnas, redan som barn hade hon på balettuppvisningarna fantiserat om hur det skulle vara att göra det helt ensam. I skolan hade de haft en hel kurs där de jobbade med just detta; att skapa en egen föreställning. Och nu var det Alinas tur att visa vad hon går för.

William hade lämnat henne ensam backstage för att själv sätta sig på första raden, tillsammans med de andra från lägret. Just när Alina tänkte att hon verkligen skulle behöva en sista uppmuntrande kram innan hon gick in på scenen, kom Melanie, en av dem som Alina umgicks mest med från skolan, och frågade om hon var klar. Melanie hade anmält sig som frivillig att ta hand om musiken under föreställningen. Skräckslaget insåg Alina att det var dags nu! Eftersom William inte var där gav hon Melanie en lång kram istället, och Melanie gav Alina all den styrka hon behövde för att ta ett djupt andetag, och säga till Melanie att hon var färdig. De två vännerna kramades ännu snabbt, och innan de intog sina platser viskade Melanie uppmuntrande Du kommer att stråla, det vet jag, precis som du gör varje gång du dansar. Med de orden i minnet ställde sig Alina på sin plats, och med de första tonerna av Coldplays Paradise dansade hon in på scenen, in i hennes alldeles egna paradis.

- Alltså mina ögon tårades så fort du vände dig mot publiken, din utstrålning, din blick, ditt uttryck... Det var så skört, så gripande... Jag kan inte fatta att du gjorde det, Alina, du genomförde nyss en helt egen dansuppvisning! 

- Jag vet Sophie, och tro det eller ej så är jag nog ännu mer uppspelt än du vågar jag nästan säga! skrattade Alina.

Sophie, William och Alina var hemma i lägenheten för att göra sig klara inför kvällen. De skulle fira midsommaren på lägret som alla andra högtider. Alla tre var väldigt exalterade över hur bra föreställningen hade gått, och kanske mest över faktumet att Alina hade gjort det. Hon hade uppfyllt en dröm.

- Jag kände mig så hemma där på scenen, det var bara jag, musiken och dansen, inget annat existerade. Det var magiskt!

Hela Alina log.

- Och man såg verkligen att du njöt där, du var där du är menad att vara.

William kramade henne bakifrån.

- Inget av det här hade jag klarat utan er, jag älskar er!

Alla tre gav varandra en stor kram och så stod de i en lång stund, alla med tårfyllda ögon.

- Haha, se på oss! Inte ska vi stå här och gråta nu! skrattade William och började buffa flickorna mot klädskåpet.

- Vi ska göra oss klara för festeeeen! härmade han en fjortis och de alla brast ut i skratt.

När Alina hade lagt det sista spännet i håret ringe dörrklockan.

- Vem kan det vara? undrade hon och gick och öppnade. 

Ja må hon leva, ja må hon leva...

Wow, det var som om en vägg kom emot henne. En vägg full av kärlek, glädje och värme. Varenda en från lägret stod nu i deras trappuppgång och sjöng för henne. Förutom William och Sophie då, som stod på var sida om henne.

Hurra, hurra, hurra, HURRAAA! avslutade de. 

- Åh wow, tack så hemskt mycket snälla ni!

Alinas ögon var fyllda av tårar igen en gång. Det var så obeskrivligt fint att se alla, stora som små, stå där och sjunga för henne, hela hennes underbara familj var där för hennes skull. Vad hade hon gjort för att förtjäna det här?

Alina kramade Karin, Ann och Mathias som stod längst fram, och William och Sophie såklart. 

- Resten får du krama senare! skrattade Ann, ska vi stå här och trängas tar det aldrig slut. Är ni klara att gå?

Med Karins arm om sina axlar gick Alina som lyckligast i världen ner till gatan, och när de kom dit trodde Alina att hon drömde. På gatan bredvid höghuset de bodde i stod två hästar med en vagn efter sig! Alina såg upprymt på vännerna omkring henne och började hoppa av lycka när hon förstod att hästarna var där för att ta med sig dem. Hon slängde sig överlycklig kring halsen på Karin.

- Tacktacktacktack! Ni är för härliga! strålade hon.

- Det är du som är härlig, skrattade Karin.

Hästarna hade tagit dem till lägret, som var vackrare än någonsin. Alina hade behandlats som en prinsessa hela kvällen, och de hade haft hur roligt som helst. Aldrig hade Alina känt sig såhär älskad. Aldrig hade hon trott att någon skulle göra något såhär fantastiskt för henne.

- Det här har nog varit den bästa dagen i mitt liv, medgav hon drömmande när William och hon hand i hand gick tillbaka till sin lägenhet halv ett på natten.

- Min med, log han och kysste henne på huvudet.

När de kom hem låg det en bukett av kinarosor, Alinas favoritblomma som barn, utanför deras dörr. Alina sneglade på William som för att få ett svar på vad den gjorde där, men blev riktigt förvirrad när hon märkte att även han var överraskad. Överraskningarna skulle visst aldrig ta slut.

- Vem kan det vara från? undrade Alina och tog upp buketten. Inget kort, ingenting.

- Är du helt säker på att du inte vet något om det här? frågade hon William och försökte låta sträng.

- Jag har faktiskt ingen aning...

Alina måste tro honom, hon märkte tydligt att han var lika förvirrad som hon själv kände sig.

När de låste upp dörren och öppnade den hittade de ett kuvert på golvet. Den som hade hämtat buketten hade antagligen stuckit in det genom brevluckan. Alina tog fundersamt upp kuvertet och öppnade det. Inuti fanns ett kort och en pengacheck. Alina kunde inte tro sina ögon.

Grattis på din 20-årsdag, Alina! stod det, och med en annan penna hade avsändaren lagt till Det var en vacker och gripande föreställning. Men det var inte ordens betydelse som hade fått Alinas hjärta att bulta snabbare. Det var inte på grund av betydelsen som Alina nu chockad stod och stirrade på kortet och buketten i sina händer. Det var handstilen. Hon var bergsäker på vems handstil det var, den så välbekanta handstilen kunde inte tillhöra någon annan. Det var handstilen som Alina var så van att se på "Att göra"-lappar hemma på köksbordet. Det var handstilen som tillhörde hennes mamma.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sådär ja, nu är den officiellt avslutad! Vill gärna höra vad ni tyckte! ;) Detta var den första epilogen jag någonsin skrivit, haha, så jag visste inte riktigt hur jag skulle göra den. Men hoppas inte den krossade någon helt totalt. ;)

Nu är det dags att lägga den här berättelsen bakom mig och förhoppningsvis börja förverkliga några andra planer som snurrar i mitt huvud. Men nästa gång jag lägger ut en berättelse hit tänker jag ha hela färdigskriven först. (: Vill ni ha fler? ;)

Usch vad många smileys jag använder när jag skriver på natten... xD Men nu ska jag gå och sova, eller nu när det här publiceras sover jag antagligen haha, men ja jag är trött så hejdå! Innan jag babblar allt för mycket. :p

P.s Tack till Fjompen för att hon för lääänge sedan gav mig en liten idé som gjorde att jag över huvudtaget kom igång med den här epilogen! :)

När jag hade hämtat värktabletten kände jag hur mitt bakhuvud blev tyngre och tyngre. Medan jag gick till toaletten för att skölja ner den med vatten kände jag hur blodet började lämna mitt huvud. I spegeln såg jag att jag var kritvit i ansiktet. Jag skyndade på så mycket jag kunde, snart kändes det som om jag svävade ovanför marken och det började svartna för ögonen. Jag drack snabbt upp vattnet och sprang sedan på osäkra ben till min säng, klättrade upp och slängde mig ner på mage. Ugh, jag hade klarat mig!

Haha, något kort jag fick lust att skriva efter att nästan ha svimmat igår på morgonen. Känner ni igen mig i det jag skrev? 

Blickar kan vara farliga

Blickar kan döda

Eller nej vänta, det kan de ju inte

Varför är människan så rädd för blickar?

Människan är det feagste djuret av alla

Varför?

Något strunt jag skrev för ca ett år sedan. Tyckte bara att det kan vara värt att tänka på... 

Kramar // Unia <3

P.s Majoriteten har röstat på fler bilder i min blogg, förslag på hurdana bilder? :)

I tyskan fick vi en uppgift att fortsätta på en berättelse som fanns given i boken. Vi skulle bara skriva 80-100 ord (jag skrev lite över gränsen, haha ofc), och den är inte speciellt... utvecklad och unik, om vi säger så. Men eftersom det finns människor som vill att jag skriver noveller här på bloggen tänkte jag att ni ju kan få läsa den, haha. Och jag tror inte så många av er kan tyska, så snäll som jag är gör jag en fri översättning. 

Texten som fanns färdigt:

Jag var i Supermarket och handlade. När jag var färdig och kom tillbaka till min bil kunde jag inte tro mina ögon! Förardörren till min urgamla bil stod öppen. Försiktigt gick jag närmare och såg en gammal man sitta i min bil. Högt frågade jag honom: "Vad gör Ni där?" Han såg på mig och svarade: "Jag vill/skall fara iväg!" Jag blev riktigt arg och frågade honom: "Med MIN bil?"

Min fortsättning:

Mannen skrattade åt mig, och sade skrattande "Vad tror du? Varför skulle jag köra iväg med DIN bil?" Jag blev lättad, men så blev mannen plötsligt arg. "Såklart skall jag fara med din bil, och du skall komma med." Nu blev jag väldigt rädd. "Nå, kommer du?" Jag stirrade på mannen. Var han allvarlig?

När jag inte gjorde något blev mannen ännu argare. Han steg ut ur bilen, öppnade bakdörren och knuffade in mig. Det gjorde ont och jag visste inte vad jag skulle göra. Mannen band fast mig, så att jag inte kunde röra mig, och tog mina nycklar. Sedan stängde han dörren och startade bilen.

Vart skulle han föra mig?

Tadaa! xD Vilka skills jag har ^^ Nåja, idén med denna var trots allt bara att vi ska lära oss skriva på tyska. :P

Kramar // Unia <3