När vi var i Berlin besökte vi en dansskola, en treårig dansutbildning. Vi fick vara med på en improtimme och sedan visade de oss några koreografier och teknikserier. Och, såklart, kom längtan tillbaka till mig. Längtan om att få gå i en dansskola. Eller, jag går ju i en dansskola nu, men längtan att fortsätta kan vi väl säga. 

Efteråt var jag igen ganska kluven. Jag vet ju att jag är sådan, att först funderar jag länge på något, sedan bestämmer jag mig för någonting och funderar inte alls längre på andra alternativ. Sedan jag bestämde mig för att inte söka vidare till dansskolor har jag inte ens låtit mig själv fundera på att ändå göra det (endast korta stunder som varit mest på skämt, att jag har konstaterat att det nog skulle vara ljuvligt men ändå hela tiden vetat att jag inte ska göra det). Och nu när jag såg en sådan dansskola, jag såg en del av deras vardag, slogs jag av en sekunds panik: är det verkligen klokt av mig att inte ens försöka? För jag märkte hur mycket jag skulle älska det, och jag tänkte på hur mycket jag verkligen älskar att dansa. Är det faktiskt rätt att slänga bort möjligheten till dans på heltid? 

Ja, jag ångrar lite att jag inte har sökt till någon dansutbildning (till vissa skulle jag ju ännu ha tid, men). Samtidigt vet jag att jag inte skulle ha tid för att söka på allvar både till dans och till psykologi och till socialpsykologi. Och skulle jag komma in till både psykologi och en dansskola (måste tänka så för att komma fram till vad jag egentligen vill), så skulle jag antagligen välja psykologi. För jag vill verkligen hjälpa människor. Och dansa kan jag göra ändå. Och det kommer jag att göra också, såklart. Och vem vet, kanske jag blir en dansterapeut eller något i den stilen haha?

Jag älskar att dansa.