Skriven av mig i september 2013. Varning för spoilers! EN MASSA SPOILERS!

Det finns mera under ytan

Från en synvinkel kunde man säga att "Stolthet och fördom" av Jane Austen är en långtråkig, händelselös roman som endast handlar om te- och middagsbjudningar, baler, och inte minst kärlek. Ser man det från en annan synvinkel hittar man dock mycket mer än så. 

Jane Austen (1775-1817) anses ha haft ett av litteraturhistoriens mest händelselösa liv. Redan vid fjorton års ålder tyckte hon mycket om skrivandet, och som tjugoåring var hon yrkesförfattare. "Stolthet och fördom" är hennes mest kända verk, men hon har skrivit flera romaner med liknande tema. Austen skrev alltid endast om sådant som hon själv kände till, hon skrev om verkligheten som hon upplevde den och lade inte till onödiga, överdrivna element för att göra berättelsen mer spännande. Hittills har jag endast läst "Stolthet och fördom" av henne, men jag beundrar verkligen hennes sätt att skriva; hon ger karaktärerna starka personligheter, gör berättelsen verklighetstrogen och får läsaren engagerad. 

Jag har inte läst någon bok som "Stolthet och fördom" tidigare, vilket till en viss del nog beror på att jag för det mesta läser relativt nyskrivna böcker. Jag tvivlar dock på att Austens samtida skrev i samma stil som hon gjorde. Det känns svårt att förklara vad som är så speciellt med "Stolthet och fördom", jag vet inte ens riktigt själv varför jag tycker så mycket om den, men jag skall försöka.

Bokens huvudperson är Elizabeth Bennet, näst äldst av fem systrar. Hon är faderns älsklingsbarn, men vad gäller modern är det tvärtom. Elizabeth är en ärlig, rättfram och självständig kvinna som alltid varit bra på att snabbt skapa sig en korrekt uppfattning om andra människors personlighet. Det visar sig dock att även hon kan ha fel...

Elizabeths systrar skiljer sig mycket från henne själv. Jane, som är äldst och står Elizabeth närmast, är mycket älskvärd och ser alltid det bästa hos andra, hon vägrar att tro att någon är ond. Dessutom anses hon ofta vara den vackraste av systrarna. Den yngsta av dem, Lydia, är moderns favorit och vad man idag nästan kunde kalla en "typisk tonåring". Hon är självupptagen, snobbig och älskar att stå i centrum. Den näst yngsta systern, Kitty, står under Lydias makt och följer henne så gott det går. Kvar som det femte hjulet står Mary, som ogillar sociala tillställningar och tillbringar helst sin tid tillsammans med en bok. Jag tycker om att Austen har fått fram så olika personligheter bland de fem systrarna. Det ger mera liv i berättelsen, det gör läsningen intressantare, och dessutom blir möjligheten att kunna identifiera sig med någon större.

Men vad skulle de fem systrarnas liv vara utan en moder vars högsta önskan är att få sina döttrar lyckligt gifta? Och utan en ung, älskvärd man som flyttar till orten, och dessutom tar med sig sin stolta vän? De skulle knappast lida så mycket, men någon "Stolthet och fördom" skulle det inte bli.

Det som jag tycker mest om med boken är karaktärerna, och att de lär sig så mycket av varandra, då syftar jag naturligtvis mest på Elizabeth och mr Darcy. Jag tycker att det är fantastiskt att mr Darcy tack vare Elizabeth inser att han inte är överlägsen alla som hör till en lägre samhällsklass än han bara för att han har mera pengar, och att hon visar honom att han inte kan behandla någon hur som helst och ändå förvänta sig att de tycker om honom. Fastän det krossade mitt hjärta när Elizabeth avböjde hans frieri jublade en del av mig, för det var rätt av henne att ta ner honom på jorden, och visa att hon, fastän hon är kvinna och dessutom skulle "behöva" hans pengar, har en egen vilja och egna tankar och åsikter.

Elizabeth, å sin sida, lär sig att även hon ibland kan vara för hård i bedömningen av andra, och dra förhastade slutsatser. Som läsare börjar man ana att mr Darcy inte är så kall som Elizabeth tror sig veta, jag tyckte till exempel att det måste vara något skumt med Wickham, eftersom jag inte trodde att mr Darcy skulle göra något sådant som Wickham påstod. Jag tycker att det var bra gjort av Jane Austen att låta både Elizabeth och mr Darcy att göra bort sig, och på det sättet inse sina så kallade "brister", eller kanske "misstag" är ett bättre ord. På det sättet blev det mera effektfullt, de båda skämdes och mådde dåligt över sitt beteende, och som läsare fick man lida med dem och kanske också själv lära sig något.

Det som förvånade mig mest när jag läste "Stolthet och fördom" var att den är så aktuell än idag. Visst, det kanske inte längre finns så många mammor som gör allt de kan för att gå sina döttrar bortgifta så tidigt som möjligt, och vi går kanske inte så ofta på baler nu för tiden, men det är bara ytan av romanen. Elizabeth kunde man kalla för feminist, hon har en stark egen vilja som hon står fast vid fastän det anses som en skam att avböja ett frieri, och hon tycker att det finns viktigare saker i livet än att gifta sig med en bra man. Fördomar finns det överallt i världen; "Stolthet och fördom" lär oss att fördomar inte alltid stämmer. Stolta och överlägsna människor finns det också gott om än idag, och fastän de inte globalt sett är ett så stort problem är det bra för dem att lära sig att de inte alltid kan få vad de vill. Det är helt otroligt att "Stolthet och fördom" är skriven i slutet av 1700-talet!

Trots att man som läsare fick ett lika dåligt första intryck av mr Darcy som Elizabeth fick, ändrades min uppfattning om honom mycket snabbare. Jag blev totalt förälskad i honom långt innan Elizabeth, och önskade starkt att de skulle få varandra, precis som jag önskade att Jane och mr Bingley skulle gifta sig. Det är skickligt av en författare att väcka sådana känslor hon läsaren, och det gör dessutom läsandet mera spännande. "Stolthet och fördom" är så mycket mera är baler och middagsbjudningar.