Jag läste här om dagen en artikel i Aftonbladet om en man som räddat en flicka som tänkt hoppa framför tåget. Tårarna bränner i ögonen och hjärtat sväller av tacksamhet till mannen som jag inte känner som räddade flickan som jag inte känner. Och jag tänker: En sådan människa vill jag också vara.

Och jag undrar, är jag en sådan människa? Vad skulle jag göra om jag såg en människa som tänker ta livet av sig? Skulle jag gå dit och hindra personen, eller skulle jag som alla andra stå och inte veta vad jag ska ta mig till? Jag vill tro att jag skulle våga agera. Och jag tror också att jag skulle det. Jag har nämligen nästan varit med om en liknande händelse.

En av mina vänner sa en gång att hen tänkte ta livet av sig. Vi pratade med varandra via facebook och personen berättade att hen hade tagit fram piller och alkohol. Jag blev helt kall inombords och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde ju inte låta det hända. Så jag bestämde mig för att gå dit. Hemifrån kunde jag ju inte hindra något, jag måste vara på plats och fysiskt stoppa det. Men det visade sig att min vän kände mig rätt så bra, för jag hann bara klä på mig innan hen ringde mig, jag hade ju slutat svara på facebook så hen misstänkte vad jag tänkte göra. Istället pratade vi i telefon så länge tills det kändes bättre, så jag behövde aldrig gå dit, men det kändes bra att veta att jag verkligen var beredd att göra det. Att när det verkligen gäller står inte rädslan i vägen.