stod det på baksidan av en tidning som jag delade ut någon gång förra veckan. 

Jag hatar alkohol. Och då menar jag inte smaken, har bara smakat två gånger; en gång av misstag när det fanns riktig champagne med på brickan med "barnchampagne" på en fest, och nattvarden när jag blev konfirmerad, haha. Och jo, jag är sjutton år. Men som min klasskamrat konstaterade när jag muttrade till vår lärare (inte så att hon hörde tror jag), som inte förstod varför så få av oss ska med på "abi-kryssningen", att det är så svårt att förstå att det finns ungdomar som inte är intresserade av att supa; Det är inte svårt att förstå, det är omöjligt att förstå. Det blev en stökig mening, hoppas ni förstår den, heh. 

Jag har märkt att mitt hat mot alkoholen bara blir starkare och starkare hela tiden. Förra veckan var jag in till alko med mamma och jag började må illa där inne, och hade bara lust att sparka sönder alla flaskor, hehe. Jag börjar må illa när till och med vuxna människor verkar tycka att det är coolt att dricka så mycket att man inte minns något efteråt och ligger och spyr följande dag. Detta illamående har inte funnits här tidigare, varifrån kommer det? Hur kan jag börja må illa av att bara tänka på alkohol? Jag tycker själv det är konstigt, och de allra flesta tycker antagligen att jag överdriver när jag är såhär mycket emot alkohol som jag är, men jag kan inte rå för det. Usch!

Varför har det blivit såhär då? Jag kan inte svara på den frågan. Visst har jag några teorier, men det är bara som jag själv har "hittat på". Och jag kan säga några orsaker till att jag hatar alkohol: Det förstör människor. Fysiskt, psykiskt och socialt. Konsumerar man för mycket alkohol kan man ju till att börja med få fysiska men för livet. Det förstör föräldrar, berövar barn deras föräldrar och barndom. Det förstör ungdomar, berövar dem kanske deras framtid. Dricker mamman alkohol under graviditeten kan det förstöra hela barnets liv. Det förstör förhållanden, hur många förhållanden har inte tagit slut på ett eller annat vis p.g.a alkohol? Det förstör inte bara kärlek, också vänskap. Alkohol kan förstöra ett hushåll, kan göra en hel familj fattig. Så många pratar om att spara pengar och/eller gå ner i vikt, men verkar vara blinda för vad alkoholen gör till en. (Jag menar såklart inte att man inte ska dricka alkohol för att man blir fet, jag tycker bara att man inte ska prata om att banta och ändå konsumera massor av alkohol, det innehåller ju hur mycket kalorier och annat onyttigt [heh, så insatt jag är] som helst...) Sammanfattning: Alkohol förstör. (Konsumenten, dess anhöriga, dess omgivning, dess liv.)

Jag har ännu inte lyckats komma på en enda bra sak med alkohol. Många använder ju argumenten "Jag vågar så mycket mera när jag är lite påverkad, jag blir mer social, jag är inte lika blyg" och så vidare, och alltså visst, det kan ju vara trevligt, men varför inte istället jobba för att klara av att våga allt det där i nyktert tillstånd, precis som man är. Om man vet att man blir mindre blyg efter att ha druckit lite, varför inte då inse att man kan vara likadan nykter? 

Och argumentet att man dricker för att glömma bort verkligheten, för att må bra för en stund, DET FINNS BÄTTRE, HÄLSOSAMMARE OCH MER LÅNGVARIGA METODER. Läs en bok, titta på en film, spela ett bra spel, sov, om du vill fly från verkligheten. Gå till en psykolog, prata med vänner, ta hand om dig själv, skaffa en hobby, DANSA, för att börja må bättre. 

Nej, jag hatar inte alla som dricker alkohol. Jag hatar inte mina vänner om de någon gång vill dricka lite. Visst, inte blir jag ju överlycklig heller, men jag förstår ju att alla inte kan vara som jag, och det "hör ju till". Älskar jag en person upphör det inte fastän hen konsumerar lite alkohol, inte ens fastän hen gör det när jag är med. Mina vänner accepterar att jag inte tycker om alkohol, och jag accepterar att de vill dricka ibland. Det är ju alkoholen jag hatar.

Jag måste ännu dela med mig av en sak som gör mig så otroligt arg. En gång i hälsokunskapen i skolan fick vi en artikel vi skulle läsa. Artikelns budskap var i stora drag "Det är dåligt att vara nykterist". Allvarligt, artikeln handlade om att man (i Finland) blir "utanför i samhället" om man är nykterist, att andra börjar undra om man tackar nej till t.ex vin på en middag. DET STOD ATT FOLK KANSKE SLUTAR BJUDA EN FÖR ATT MAN INTE PASSAR IN. Det stod att man kan bli "socialt handikappad" för att alla andra uppfattar en som så annorlunda. Det var ganska länge sedan vi läste den, så min hjärna kanske har överanalyserat och förvärrat några detaljer, men budskapet var i alla fall att det inte är bra för ens sociala liv att vara nykterist. Att alla skulle tro att man var en före-detta alkoholist. Jag tycker det är väldigt fint gjort av en lärare att ge första årets studerande i gymnasiet en sådan artikel, det var ju som att läraren uppmanade oss till att inte bli nykterister. Usch och fy och blä säger jag. Jag tänker förbli nykterist hela mitt liv och jag tänker bevisa att det inte är dåligt för en!

Har DU några åsikter om detta som du vill dela med dig av? (: