Nu har jag bestämt mig för att göra min blogg aktivare igen. Tyvärr har jag verkligen brist på saker att blogga om, bilder har jag ju ända sedan förra sommaren, men just nu är min extrena hårddisk utlånad så har inte tillgång till dem, plus att det är rätt tidskrävande och jag vill inte sitta vid datorn när det är så här härligt väder (satt ute i shorts och topp idag och SVETTADES!), så därför har jag bestämt mig för att göra en sådan här 30 dagar-lista. Problemet med dem är att det kan bli ganska upprepande om man gjort någon förut, men jag hittade en som har en hel del nya saker och inte bara sådana jag gjort tidigare. Dessutom har jag antagligen nya läsare, och nya erfarenheter, åsikter och bilder sedan jag senast gjorde en.

Dag 1- En bild på mig själv

Dag 2 - En låt jag lyssnar på väldigt ofta
Dag 3 - En bild av en person jag kan berätta allt för
Dag 4 - En film jag kan se om och om igen
Dag 5 - En plats jag gillar att vara på
Dag 6 - Hit vill jag åka
Dag 7 - En bild jag börjar gråta över
Dag 8 - Någon jag saknar
Dag 9 - En gång i mitt liv när jag var lycklig
Dag 10 - En bild som gör mig lycklig
Dag 11 - Något jag älskar att göra
Dag 12 - En låt jag lyssnar på när jag är ledsen
Dag 13 – Något jag gör när jag är ensam
Dag 14 - Min favoritstad
Dag 15 – En person jag litar på
Dag 16 - En låt jag gillar
Dag 17 - En sanning om mig
Dag 18 – Min facebookprofilbild med flest likes
Dag 19 - Den personen som känner mig bäst
Dag 20 - En person jag vill vara med
Dag 21 – Min favoritplats
Dag 22 - Vad jag vill göra nästa sommar
Dag 23 – Landet jag senast var i
Dag 24 - En bild jag gillar på mig själv
Dag 25 - Min favoritsak i rummet
Dag 26 - Mitt favoritplagg
Dag 27 - Någon jag nyligen träffade
Dag 28 - En vän jag aldrig vill förlora
Dag 39 - En bild som jag älskar
Dag 30 - En bild på mitt rum

Om ni har andra bloggidéer får ni säga till! Vad vill DU se i min blogg?

Precis som alla andra måste jag väl också hälsa er glad påsk! Hoppas ni har lika vackert väder som det är här.

Klockan två gick jag ut idag, först med Molle och sedan fick hon stanna inne och jag hämtade brevpapper och satte mig på lekstugstrappan och skrev. Är nu bara inne för en matpaus och ska alldeles strax gå tillbaka ut. Onödigt inlägg, jag vet, men ville bara dela med mig av att jag haft en härlig dag! Egentligen är jag förkyld så vet inte hur bra det är för mig att sitta ute, men man kan inte sitta inne en sådan här dag... Och vet ni vad? Nu ska ni få en mobiltagen bild!

Har haft en härlig dag idag. Redan tio före tolv började jag dansa, och slutade inte förrän halv åtta (?). Visst hade jag matpaus, inspirationspauser och cykelvägar där emellan, men det enda jag riktigt gjort idag är dansat. Jag bestämde mig nämligen igår för att få min solokoreografi färdig idag. Och när Unia bestämmer sig för någonting, då blir det så!

Nu har jag igen ingen koll på vad jag berättat tidigare, så för säkerhets skull berättar jag igen. Eftersom detta är mitt slutarbete fick jag fria tyglar för min egen dans i år. Hit och dit funderade jag över vad jag ville säga med min dans, det fanns så mycket jag ville. Därför bestämde jag mig för något som omfattar ungefär allting: dansens betydelse för mig. Vad dansen har gjort för mig under dessa år, hur dansen har lärt mig att leva, hur jag har funnit styrka i dansen. Samtidigt är det ett tack till alla som varit med mig. Som musik valde jag vackra Something more av Nick Vujicic.

Eftersom jag för tillfället inte riktigt vet vad jag ska blogga om bestämde jag mig för att lägga ihop en liten sneak peek för er. Musiken i videon har inget med dansen att göra, satte bara dit den som bakgrund (jag har aldrig hört den förut).

Har ni förslag på vad jag ska blogga om får ni oerhört gärna säga till! :)

Fanns ingen tid för att fotografera så jag skriver direkt ur min dagbok:

Klockan ringer 7:30 och det är dags att stiga upp. Skulle helst stänga ögonen och sova vidare, men jag tvingar upp mig själv. Vi äter frukost på rummet, fixar oss och packar det sista. På något sätt är klockan plötsligt 8:55 och vi rusar iväg. Lämnar nyckeln vid receptionen och springer til Hatton Cross. En vänlig man hjälper mig med att bära ner min väska när han ser att jag har problem.

Just då ser vi metron åka iväg och blir tvungna att vänta i fem minuter på nästa. När den kommer far den först till terminal 4 där den stannar för något som känns som en evighet. Klockan går och går. Jag känner paniken närma sig. Vägen till terminal 3 är längre än väntat, och när vi äntligen kommer fram springer vi allt vad vi orkar förbi alla andra till in-checkningen. Maskinen säger att vi inte kan checka in utan måste gå till receptionen. Mannen där berättar att han är rädd att vi är för sena, och vi får nästan varson hjärtattack. Han kollar någonting på sin dator, skakar hela tiden på huvudet och säger sedan med en utstrålning av medlidande att vi tyvärr är för sena. Jag frågar vad vi nu ska göra och han berättar att vi måste boka om. Fint!

Han måste ha sett våra panikslagna blickar, för han säger sedan att han ska försöka någonting. "Bear with me please" säger han och jag känner en våg av tacksamhet för att han så starkt försöker hjälpa oss. Så ber han oss lyfta upp våra väskor på rullbandet och vips är vi incheckade och får våra biljetter. Vi tackar honom förskräckligt mycket men han uppmanar oss bara att genast springa till övervåningen och till gate 11. Vi sätter fart! Vi går förbi alla andra i passkontrollen (känns hemskt), men tvingas köa till security-kontrollen eftersom vakten tycker att vi har gott om tid (endera kan han inte klockan eller reglerna, eller så uppfattade han inte våra biljetter rätt). Nervösa står vi där och väntar och går igenom så snabbt som möjligt. Vi tar snabbt våra saker och börjar springa igen. På en skylt ser jag att gate 11 is closing. Jag tror jag aldrig tidigare har varit så nervös! Vi pressar oss till det yttersta och bara springer så fort benen bär. Jag har aldrig varit med om något liknande!

Vår gate är helt tom men fortfarande öppen. Kvinnorna som kollar våra biljetter utbrister med en ton som jag tolkar som en blandning av medlidande och humor "Where have you really been?!" och vi fortsätter springa till vi kommer till flygets ingång där de sista två människorna av kön fortfarande syns. Vi hann!

Lättnaden när vi sätter oss på våra platser är omöjlig att beskriva. Svettiga som aldrig förr sitter vi där och pustar ut. Hur kunde det här hända oss?!

Nu kanske ni förstår vad jag menade med att det största äventyret ännu väntade. Hur det kändes tror jag dock inte att man kan förstå om man inte själv varit med om det. Så många tankar gick genom mitt huvud när vi stod där vid receptionen och trodde att vi inte skulle hinna med. Jag är fortfarande så chockad över att det här hände oss, för vi är två damer (haha) med ordning på allting och klarar alltid av sådant där... I och för sig klarade vi ju oss nu också, haha. Jag skulle så gärna tacka mannen som hjälpte oss på något vis, han förstod ju nog att vi var otroligt tacksamma, men "han räddade ju våra liv" tänkte jag skriva, haha. 

I flygplanet tvingade jag mig själv att skriva dagbok (blev som vanligt efter med det redan de första dagarna) fastän jag helst bara skulle sovit. Jag passade dock också på att beundra den vackra omgivningen, jag älskar så mycket att flyga och den här gången var det så vackert att jag kom på att jag skulle vilja bo där ovanför molnen. 

Ni ser mitt hus där borta, molnet som höjer sig lite över de andra. Välkomna att hälsa på om ni vil!

Det var vår resa till England det. Vad vill ni ha för inlägg nu? xD

När vi kom ut ur parken var vi genast "tillbaka i London" igen.

  Vi fortsatte vår färd mot Oxford St.

  Alltid lika många människor på den gatan. (En nackdel med att vara kort, allas ansikten kommer på närbild fastän man försöker fota ovanför dem.)

Senast när jag var i England (på språkresan alltså) ville jag inte köpa en hoodie där det stod något om London, eftersom det inte var sant att jag <3 eller älskar London. Efter att ha tillbringat lite mera tid där, och inte endast på sommarlördagar, blev jag dock omvänd och var tvungen att köpa en. Ni vet inte hur skön den är! Dessutom prutade jag för första gången när jag köpte den, hela £1.99! Haha, vi har skämtat så mycket om det att jag bara måste berätta det... (Och nej, jag har inga händer på bilden. Denna bild togs förresten för att hjälpa mig avgöra om jag skulle köpa den eller inte, där fanns ingen spegel.)

  Eftersom min kära vän är en sushi-fantast ville hon absolut att jag skulle smaka. Och det gjorde jag, men delade hennes förtjusning gjorde jag inte. Fortsatte med nudlar i stället.

    Man kan ju inte åka till London utan att besöka London Eye och Big Ben, så innan vi åkte till hotellet tog vi en tur dit och möttes av väldigt vackra syner. Som tyvärr inte blev så fina på bild.

              Som alltid måste vi äta ännu en gång när vi kom tillbaka till hotellet, en sista från baren. Vi satte oss vid samma bord som första kvällen, *fylls av känslor som inte går att beskriva*.

Det stösta äventyret av alla väntade oss ännu dock... Vad jag menar får ni läsa om i nästa del, vilket även är den sista.

För inte så länge sedan fick jag frågan om jag fortfarande gillar Twilight. Jag har läst den på tyska nu (bara för språkförbättring), läste ut den idag (stolt), och tänkte därför skriva om mina tankar och känslor. 

För er som inte vet var jag galen, fullständigt galen, i Twilight en tid. Den värsta perioden var när jag gick i åttan. Twilight tog upp alla mina drömmar om nätterna, alla mina tankar om dagarna. När jag lyssnade på musik kopplade jag ihop varje låt med Twilight på något sätt, "Det är helt som om Bella skulle sjunga den här", till exempel. Min bästis och jag byggde upp en hel historia om att vi var Emmett och Jasper, de skrev till och med brev till varandra. Jag läste alla böcker på både svenska och engelska så många gånger att jag har tappat räkningen. (Senare har jag läst första boken på finska och tyska för språkträning, eftersom jag nästan kan den utantill.) När jag tittade på filmerna kunde jag själv säga replikerna, och jag visste precis hur alla kände sig, vad som låg bakom ansiktsuttryck och annat som bara avslöjades i böckerna, och jag kunde peka ut fel i filmerna; "Så här var det i boken". "Emmett" och jag fantiserade många gånger om hur det skulle vara att träffa "vår familj", alltså inte skådespelarna utan karaktärerna. Jag ville det så otroligt gärna!

Som det vanligtvis händer slocknade min galenskap efter en tid. När det hände minns jag inte, men jag har åtminstone inte varit sådan där på länge. Jag kan ignorera sådana som kritiserar Twilight utan ordentlig kunskap, jag står emot frestelsen att rätta dem. Haha. Visst blir jag ännu lite sur när de flesta drar alla Twilight-fans över samma kam, men det händer med det mesta så jag nöjer mig med att tänka för mig själv att det inte gäller mig. Eller gällde mig. Jag ser mig inte längre som ett Twilight-fan, men eftersom det var en så stor del av mitt liv för en ganska lång period kommer jag alltid att se tillbaka på berättelsen med glädje. Så här var det att läsa om första boken efter några år: (Vet inte hur länge sedan det var jag senast läste dem, sommaren 2011 läste jag den på finska, men vet inte om jag läst den på svenska/engelska efter det.)

I början var det rätt så långtråkigt. Jag visste ju precis allting och såg bara en massa onödiga detaljer, dåliga budskap och ... tråkig text (you're in my head xD), men när berättelsen kom igång lite mera ändrades det, hehe. Jag visste ju fortfarande allting, men kunde ändå inte låta bli att le när the Cullens kom in i bilden. Roligast i hela serien är nästan när de retas med Bella, haha. Angående kärleken blev jag ibland lite irriterad, ibland blev det helt enkelt för mycket och både Bella och Edward är så dumma ibland, men visst fick en del scener mig att le också. Det här vet jag att jag pratat om förut (tror dock inte att jag pratat alls om Twilight på denna blogg..?), men jag vill förklara det ännu en gång:

Jag har aldrig sett Twilight som en kärlekshistoria eller som ett DRAMATISKT TRIANGELDRAMA, det har aldrig varit på grund av kärleken jag tyckt om böckerna. Jag har aldrig önskat att Edward vore min pojkvän. Inte Jacob heller. Varken Bella eller Edward eller Jacob har någonsin varit min favoritkaraktär. Om jag fått välja en karaktär som jag skulle få "ha i mitt liv" (haha, det är ju omöjligt, jag vet), skulle det alltid ha varit Alice. Jag tycker fortfarande att det skulle vara underbart att ha en vän som hon. Carlisle och Emmett är också starka favoriter (jag gillar hela familjen Cullens, och Charlie också, väldigt mycket, men ingen av huvudpersonerna tävlar om min favoritplats). Jag uttryckte en gång att jag gillar Twilight på grund av relationerna, utan att syfta på kärleken. I den första boken är det mest bara Bellas och Edwards relation som tydligt kommer fram, så jag har inte de andra i så färskt minne nu, men det är i princip alla möjliga kombinationer av karaktärerna. Ett av mina favoritställen i hela serien är när Edward och Jacob ligger i tältet och pratar i tredje boken, jag minns inte längre vad de pratar om, jag minns bara att jag älskade det haha.

Jag vet inte riktigt varför jag skrev det här inlägget, kanske mest för att reda upp det för mig själv. Och kanske också som ett sista försök att få andra att förstå att alla Twilight-fans inte är idioter som låter sig förstöras av icke-sunda budskap som Meyer kan förmedla, haha. Eller ja, om ni vill tycka att jag är en idiot är det såklart fritt fram.

Den sista dagen i London. Även den bästa.

  Inte helt fel att se det här när jag drog upp gardinerna på morgonen. Sol!

  Det här var vår hotellgård. Även vår väderleksrapport, haha. Det blev som en vana att varje morgon titta ner på dessa buskar och träd för att kolla hur mycket det blåste. Inte ofta som det var så här lugnt och vackert!

  På väg från hotellet till metron.

  Inte så vacker bild, men här är vårt hotell!

  "Vår" metrostation, dit vi gick varje dag.

  Ah, minnen! Jag älskar tunnelbanor, förresten.

Vi bestämde oss för att börja dagen i Camden Town. Mycket bättre väder den här gången, Tavi köpte en fin tröja och jag en vacker klänning. 

    Det är svårt att förstå att det var andra januari... Otroligt många människor kom förbijoggande i shorts och t-skjorta. 

  Jag blev en aning förtjust i de där tröjorna, men var på spara-pengar-humör och rädd för försäljare som kommer och pratar och inte vill låta en gå, så köpte ingen.

    När vi tyckte att vi var klara med Camden började vi gå mot Oxford Street. Otroligt bra på att bestämma rutt var vi åtminstone, först gick vi längs med vattnet och sedan i en härlig park. Jag hade svårt att förstå att vi ännu var i London!

Vi trodde nästan att vi kommit till paradiset.

Under vår promenad konstaterade jag att jag nog skulle klara av att flytta bort från Norden fastän jag inte skulle få ordentliga vintrar. För att ha sådant där väder andra januari, och ha tillgång till så där vackra parker, det är inte så dumt det heller!

Vår mer klassiska-London-del-av-dagen får ni i ett annat inlägg, blev för många bilder.

Tillbaka till ett stormigt Hastings.

 Vi var båda väldigt trötta när alarmet ringde efter att ha sovit ungefär fyra timmar, men tvingade upp oss eftersom vi skulle åka till Hastings, där vi var på språkresa sommaren 2012. Det stormade och regnade redan när vi gick till metron. Från Charing Cross tog vi sedan tåg till Hastings. Det var skönt att få sitta i ett ordentligt tåg istället för i en metro för en gångs skull.

    Min "I

Ni anar inte hur underbart det var att komma till Hastings! Redan toaletterna på tågstationen var hur trevliga som helst, haha så stark kontrast till Londons äckliga, överanvända toaletter. 

När man kommer ut ur tågstationen i Hastings kommer man till busstationen som dessutom är utanför skolan där vi var på språkresan. Snacka om nostalgi! Hastings kändes från första stund som en plats jag hur bra som helst skulle kunna bo på, och den känslan fanns kvar. Kanske till och med ännu starkare. Jag älskar Hastings! 

Jag skulle kunna berätta om varje liten detalj, hur vi gick och tittade in i skolan (den var såklart stängd, det var ju helgdag), hur jag nästan jublade när jag gick ner för de där trapporna och hur Tavi sprang till Sainsbury's, men jag tror att det skulle vara lite som att berätta för en vän hur roligt man har haft med någon annan. Så jag ska försöka att göra det någorlunda kort, hehe. Vi styrde åtminstone direkt stegen mot Shake Away (på min begäran) för att kolla deras öppentider. Det är dock ganska svårt att bara gå förbi alla andra ställen, man skulle likson vilja omfamna allting och jubla för allt man är värd.

  Jag börjar le som en galning bara av att se den här bilden, haha.

Tyvärr fick vi se att de hade stängt hela dagen när vi kom dit. Som jag antagligen fangirlade om tidigare var jag ju i kontakt med dem innan vi åkte och de sa att de skulle ha öppet den där dagen. Vi blev en aning förvånade, förstod inte riktigt vad som gått fel, men inte kunde vi ju göra något åt det. Vi fick nöja oss med att titta in, och så den lilla detaljen att jag hade med en chokladask med fazers choklad till dem (hade fått den i julklapp med kan ju inte äta, så bestämde mig för att använda den till annat), och på den skrev vi ett meddelande om att vi varit där, lade den sedan in i en plastpåse och band fast den i dörrhandtaget. Haha. För utan att göra någonting kunde jag ju inte lämna Hastings! 

Så här skrev vi:

To Shake Away! Excited we came here, but to our great disappointment we found a closed Shake Away. #sad

Anyway, we brought you some Finnish chocolate. We thought you could eat it or shake it.

Happy new year, we're hoping for better luck next time.

// Våra namn 1.1.2014

Haha, ni vet inte hur mycket jag skrattade åt "eat it or shake it". "#sad" var också ditsatt med humor.

(När vi kom hem från England märkte jag att personen som oftast betjänade oss på språkresan och som vi "var med" mest hade försökt kontakta mig på facebook, först hade han skrivit, dagen vi åkte tror jag, att de skulle ha stängt p.g.a stormen som väntades, och att han hoppades att vi ändå kunde komma någon annan dag, och dagen efter att vi varit i Hastings hade han skickat tack för chokladen och att det var synd att jag inte fått hans meddelande, och att han hoppades att vi skulle komma en annan gång. :D)

Storm alltså. Det stormade. Det säger väl ganska mycket redan att Shake Away höll stängt för att det stormade. Men alltså, den där stormen är ungefär lika svår att förklara som trängseln (för svagt ord) i metron på nyårsnatten. Så här skrev jag i min dagbok för att förklara hur det var när vi gick från Shake Away tillbaka till Priory Meadow, men det gör den verkliga stormen ingen rättvisa:

Det stormar, oj så det stormar! Jag kan inte ens förklara det. Man kan inte gå i vanlig takt, vi har medvind och måste springa. Det går inte att stå emot. Det är så roligt att jag börjar gapskratta, vilket gör mig till ett ännu lättare offer för stormen. Men så fantastiskt roligt det är! Känslan kan jämföras med att gå på månen i Heureka, hoppa trampolin med sele eller låta sig föras med vågor.

Det där sista är det antagligen bara jag som förstår, för jag har några få stunder i mitt liv som gett mig en alldeles fantastisk känsla av ... frihet är det närmaste jag kommer.

När jag i slutet av dagen sammanfattade dagen i min dagbok beskrev jag stormen så här:

... man kunde inte stå stilla, flög i motvind, och kunde inte andas och knappt ta sig framåt i motvind ...

Ja, en sådan storm har jag aldrig tidigare varit med om.

Efter Shake Away gick vi omkring och shoppade, åt, och gick sedan till tågstationen och frågade när sista tåget tillbaka till London skulle gå. Det var nog ödet det. När vi kommer dit får vi nämligen veta att det blivit översvämning på en station (det var alltså inget litet oväder), så det senaste tåget de kunde garantera skulle gå om 25 minuter och skulle innebära ett byte. Detta innebar att vi varken hann gå till Alexandra park eller till stranden, utan var tvungna att springa till Sainsbury's för att köpa det vi redan långt innan vi åkte till England planerat att köpa, och sedan lämna det underbara Hastings. 

I tåget på väg hem planerade vi följande dag. Det fanns så mycket vi skulle vilja göra! Vi ville åka tillbaka till Hastings (haha), tillbaka till Camden Town, gå mera på Oxford Street, och besöka Big Ben och London Eye. Vad det blev får ni veta i nästa inlägg! Det kommer troligtvis innehålla fler bilder också, eftersom 145 av 239 bilder är från den dagen, haha.

Två random detaljer från den här dagen:

När vi åt frukost på hotellet betalade jag hela priset (£11) med mina småmynt som alltid samlas i plånboken när man använder okända pengar. Servitören som tog emot pengarna blev helt galen. Nästan fascinerad skulle jag säga, jag vet inte riktigt vad det var som fick honom att bli så konstig haha. Medan vi satt och åt kom han flera gånger till oss, han frågade om jag samlat pengarna, berättade att det var svårt för honom att räkna dem, erbjöd sig att fota oss båda när vi fotade varandra, och hämtade bort våra tallrikar när vi ätit färdigt. Följande dag förvirrade han oss igen när han sa att vi inte behövde betala när vi kom, utan hämtade istället våra pengar när vi redan satt vid ett bord, och då droppade han (av misstag) te över hela mig, jag märkte inte när det hände (han tog bort min tepåse), men han kanske själv gjorde det för jag fick det en pund billigare och vi såg honom aldrig igen, haha.

När jag borstade håret på kvällen och Tavi inte såg vad jag gjorde trodde hon att jag åt knäckebröd, för mitt hår hade blivit så trassligt av stormen att det lät som om jag åt knäckebröd (enligt henne) när jag sedan försökte borsta igenom det, haha.