De flesta som känner henne har svårt att tro att hon är så gammal, hon fyller faktiskt tio år idag. Jag minns ännu dagen hon föddes, och jag minns när hon som väldigt, väldigt liten (högst några veckor gammal, de andra kattungarna som vi sedan gav bort bodde ännu hos oss då) föll ner till källaren. Alltid lika klantig, haha. Sedan hon blev innekatt (har mitt liv blivit otroligt mycket mindre ångestfyllt) har Molle blivit mycket mera lekfull, vild och trotsig. Haha, vi grälar rätt så ofta eftersom hon inte verkar förstå att hon gör fel fastän jag gång på gång blir arg på henne, men lika ofta ligger hon i min famn och sover. Hon följer mig vart jag än går, hon kommer med på toaletten, när jag duschar är hon med mig i badrummet, när jag går och lägger mig kommer hon alltid till sovrummet, om hon inte får för varmt sover hon med mig, annars på min skrivbordsstol bredvid sängen eller på extramadrassen i rummet. När jag äter sitter hon helst på matbordet och äter från min tallrik (det får hon såklart inte). När jag sitter vid datorn lägger hon sig helst på den, stryker sig mot eller biter på skärmens hörn (en oftaförekommande orsak till våra gräl, hehe), men nöjer sig också med att ligga bredvid på skrivbordet eller i min famn. Alltid är hon med mig. Och jag njuter av det.

Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig Molle, jag älskar dig.

Hm, vilken ska jag välja..? Det finns så många, hehe, och den här gången har jag publicerat alla som jag oftast lyssnar på när jag är ledsen här... Och så beror det ju på varför jag är ledsen, och varför jag lyssnar på musik: vill jag ha tröst, vill jag gråta, eller vill jag bli glad?

Nåja, en av låtarna jag lyssnar på när jag är ledsen är River av Emeli Sandé.

Förra söndagen visade jag min slutarbetsdans inför publik för första gången. Salen var fullsatt, däribland dessutom en dansare som skulle bedöma min dans, jag avr den enda som skulle dansa solo, och dessutom betyder denna dans mycket för mig, så för en gångs skull var jag riktigt nervös. Redan en vecka, om inte mera, före själva uppvisningen faktiskt, haha. Jag var också riktigt nervös när jag började dansa, och kunde inte tänka på något annat än att jag var nervös och vilka rörelser jag skulle göra, men efter en stund kom jag in i dansen och glömde bort att vara nervös. Är nog riktigt nöjd med framförandet, fastän det såklart finns mycket som jag vet att jag kan göra bättre, men det skyller jag på nervositeten, och det är inte så farligt. Jag ska visa den en gång till så, haha. Dessutom är jag väldigt nöjd med själva koreografin, och fastän en uppvisning inte blir helt perfekt dras jag inte ner av det.

Mamma var så snäll och filmade dansen, tyvärr är hon inte så van med kameran, så det blev som det blev, haha. Man ser tyvärr inte mitt ansikte, dansen är kanske lite starkare då, samtidigt som jag kan se väldigt dum ut när jag dansar, heh. Men man ser ju helheten åtminstone.

För att påminna er handlar den i korthet om vad dansen har gjort för mig, om hur jag genom dansen har lärt mig att leva / lärt mig hur man lever.

Säg gärna vad du tycker! :)

Tack! Det är första maj idag, och jag insåg nyss att jag hade besöksrekord i april. Hela 293 unika besökare, wow! Tack så mycket. 

Jag önskar att jag skulle ha något att skriva om. Jag har ofta så mycket blogginspiration, men jag vet bara inte vad jag ska blogga om. Nåja, det kommer när det kommer. 

Just nu känner jag mig lite uttråkad för jag har inte haft dans sedan måndagen och kommer inte att ha det förrän i tisdag (som tur ska jag på pressinfo i måndag åtminstone, det kommer nog att vara lite nervöst, men kul att få vara med om det), och när jag är van att ha dans så gott som varje dag blir det lite tråkigt. Hittills har jag i och för sig haft roliga saker att göra, men nu har jag ingenting planerat före måndagen. Kanske ska träffa en vän, men jag får inte kontakt med henne för tillfället. Nåja, jag kan ju dansa i mitt vardagsrum. Mamma vill att jag ska komma till dem, så om det inte blir något med min vän kanske jag gör det... Och just det, ska försöka skriva klart min text om dansen också. Om det tänker vara dåligt väder kanske jag kan gå igenom några av mina gamla bilder så att ni får några bildbomber igen, hehe. Det ska nog bli bra.

Nu måste jag äta och kanske går ut och gå sedan, eller något. Intressant inlägg, eller hur?

Dansa utomhus på sommaren.

Det ska jag nog göra i sommar igen!

Ah, de där dagarna var härliga!  

Får nöja mig med Spotify tills den kommer på posten. Otroligt album!

Jag åkte idag och tittade på Jesus Christ Superstar på Finlands äldsta teater för andra gången. Den är så otrolig. Jag hade otroligt höga förväntningar redan första gången jag skulle se den på grund av min vän som är helt... galen i den. Trots det blev jag överväldigad av hur bra den var. Idag kunde jag inte heller lägga band på mina känslor, man måste liksom skutta, göra underliga miner och skrika för att de är så fantastiska. De sjunger som gudar (höhö) och förmedlar sina känslor så bra, lever sig in i sina roller till fullo, när man än ser dem, vem som helst på scenen, ser man precis vad de håller på med, hurdana de är, vad de tänker. SÅ OTROLIGT. Där finns en scen som berör mig extra mycket. Första gången grät jag nämligen oavbrutet genom andra akten. Idag gick det bättre, jag var beredd och grät i och för sig nu också men inte mycket alls. Tills den scenen kom. Jesus blir piskad. 

Jag visste att det skulle hända. Jag visste hur stark, intensiv, hemsk och brutal den skulle vara. Jag visste hur de skulle göra det. Jag visste hur det skulle bli. Ändå kunde jag inte hindra det. Jag började gråta nästintill hysteriskt. Ingen skadar sig på riktigt, ingenting händer, det är bara teater, men det är SÅ hemskt att titta på! Usch, den där scenen berör mig verkligen, jag kan inte själv förstå det, jag kan inte sluta tänka på det. Usch usch usch, jag börjar nästan gråta nu när jag ser framför mig hur Jesus ... hittar inte rätt ord. Hur han lider. De är så brutala!!! Åh, usch. 

Jag önskar att jag kan beröra på det viset någon gång. Fick faktiskt några tips angående det idag, haha. En skådespelare kom nämligen och pratade med oss efter föreställningen (var där med skolan) och för att vara kortfattad fick han veta att jag dasnar och vill satsa på det som ett yrke (låter så stort att säga så där). Han sa i alla fall att det nuförtiden är bra för dansare att också kunna kontrollera sin röst och kanske spela något instrument, lite åtminstone (fastän han medgav att dansaren redan har ett fullständigt instrument; kroppen, och att han ser upp till dansare hehe, fastän jag är så kort, nej det sa han inte, ursäkta jag är trött). Och jag är så irriterad för jag VILL kunna spela instrument (sjunga också med det går inte lika lätt att bara ändra på sin röst), pianolektioner ville jag ta när jag var yngre, men hade då varit tvungen att sluta med dansen, så ja... STOR CHANS! Violin skulle jag också väldigt gärna lära mig, och trummor ville jag en tid. Men man kan ju inte lära sig när man inte har något instrument. *snyft* 

Nu är dock huset helt tomt så jag tänker passa på att sjunga (läs: vråla) lite.