Imorgon är det finalen av Melodifestivalen, och eftersom jag tydligen inte hinner göra ett längre inlägg om årets festival före det tänkte jag nu bara dela med mig av min favorit, det långa inlägget får komma senare. Jag tycker inte om att erkänna det här, för jag vill inte att någon av de "populära killarna" ska vara min favorit. Men i år är det bara så, inget att göra något åt haha. Min favorit av årets finalister är Måns Zelmerlöw med låten Heroes. Så bra låt, jag blir galen!

Har ni någon favorit?

Jag önskar att jag hade tid för att skriva ett inlägg, men när jag inte har det får Peter Hollens hjälpa mig.

Kommentera gärna om ni har något svar på frågan "Vad vill du se i min blogg?"! :D

Och jag älskar mitt liv!

Idag när världens bästa rumskompis kom till skolan berättade jag att jag blev på så gott humör på veckoslutet och att jag ännu är det, och hon utbrast att det är så härligt, för man märkte på mig att jag var på så gott humör haha. Det goda humöret är fortfarande kvar! Jag älskar det här!

Solen har skinit ännu idag, och när det är sådant väder kan man inte annat än strunta i att ens ben och fötter borde få vila, och att man egentligen har en massa andra planer idag. I slutet av skoldagen gick vi på en kort promenad (vad har jag sagt? VÄRLDENS BÄSTA SKOLA), efter skolan satte S och jag oss ute på en bänk i solskenet och läste, jag var tvungen att läsa klart ett kapitel psykologi för var tvungen att lämna tillbaka boken till biblioteket idag, efter middagen läste jag klart de sista sidorna (inomhus), och när det var gjort och jag vilat i några minuter gick jag med boken till biblioteket. Det tar kanske tio minuter, lite under, att gå dit, men idag ledde det till en nästan två timmar lång promenad. SÅ SKÖNT! Med musik i öronen gick jag med raska, lätta steg både nya och välkända vägar och varje gång jag hade möjlighet att ta en väg som skulle leda hem valde jag en annan. Jag hade ingen koll på klockan, lät inga grubblande tankar ta fäste i mitt huvud, jag ville bara gå längre och längre, jag hade lust att dansa och sjunga för fullt, jag var på världens bästa humör och gick och njöt av att kunna vara så lycklig utan någon större orsak. Bara livet. För jag har verkligen ett underbart liv. 

Min plan var egentligen att blogga om Melodifestivalen idag, med tiden räckte inte till. Det får bli en annan dag istället! Har jag förresten inte varit ganska duktig som bloggat varje dag i en så här "lång" tid nu, hehe?

På grund av min utmattning tänkte jag under veckan att jag absolut skulle behöva ett tomt veckoslut för att få vila ut. Men nej, jag skulle aldrig byta ut detta liv mot något annat. Jag älskar det här! Lördagen bestod av träning, operaföreställning, återförening med kära människor och nya bekantskaper. Så många gånger undrar jag: Varför jag? Varför just jag? Hur kommer det sig att jag, av alla, får vara med som den enda utomstående? Alla bara välkomnar mig med öppna armar, jag är så tacksam för det här livet jag lever och alla människor som finns omkring mig! Det är så härligt att få så här aktiv kontakt igen med min fina danskompis, att få umgås med världens bästa danslärare igen, och att få träffa nya trevliga människor. 

På lördagskvällen förundrades jag över hur finskt mitt sociala liv plötsligt har blivit. Förut fanns det knappt någon finska i mitt liv, nu är majoriteten av de jag umgås med finskspråkiga. Alla i klassen förutom två, och så alla som jag nuförtiden träffar på veckosluten haha. Men det är roligt. Trevligt att känna att jag äntligen kan finska. Och det är så skönt att våga säga fel, våga visa att man inte kan allting, våga skratta åt sina egna fel och bristerna i ordförrådet haha. 

Jag har alltså haft ett superdupermegafint veckoslut, idag har solen skinit och det var ljuvligt att vara i den där enorma danssalen och låta solen blända mig haha. Jag hoppas att den vågar hälsa på oftare från och med nu, för den ger en verkligen mycket! Tack för att jag får leva just detta liv, och tack till alla som gör det så härligt att leva! <3

Det här är allvarligt talat något av det vackraste jag hört och sett på väldigt länge.

Det river

Sticker, trycker och drar

Det ler, skrattar, skriker, gråter

Hjärtat ekar av tomhet

Saknad

Som jag kanske nämnde tidigare var min december otroligt stressig och full av en massa, roligt var det, men stressigt. Ändå bestämde min kära rumskompis och jag oss för att ha en kväll med julmys: baka pepparkakor, dricka glögg och titta på Frozen. Fastän det ibland såg ut att inte rymmas in i vårt schema  höll vid fast vid vår plan, och mysigt blev det verkligen! Skönt att ibland tillåta sig själv att ta en paus från stressen och bara mysa tillsammans med någon man tycker om. (Också fastän rummet ser ut som ett bombnedslag haha.)

Har ni någonsin varit med om det, att ni varit osams med någon, och velat reda upp allting, men den andra personen har inte velat diskutera, för att hen "inte orkar mer"? Det har jag. Och jag kan säga, att jag förstår bra att man inte orkar. För inte orkar jag heller. MEN, man jag inte använda det som argument till att man inte vill reda upp vad som nu måste redas upp. För känslan att man inte längre orkar är i själva verket ett tecken på att man borde reda upp det och få ett slut på allting. För det är ju inte så att man inte orkar att det tar slut. Man orkar inte att det håller på. Och det enda sättet för att bli av med det är att lösa allting. Se på det så här: Varför känner du att du inte orkar? För att det har hållit på så länge. Hur har du tänkt bli av med känslan av att du inte orkar? Genom att fortsätta ha det så som det är nu? Att fortsätta med det som du inte orkar med längre? Vad är det för logik i det? Problem försvinner inte av sig själva.

Har ni någonsin hört någon säga "Jag vill inte förlåta, jag tycker om hatet som finns inom mig, det har blivit en del av mig."? Det har jag. Och för att vara ärlig tycker jag att det låter otroligt oroväckande. Tycker om att gå omkring och hata en person? Min spontana reaktion är "VILL du må dåligt? Vill du inte må bra igen?" Jag tror inte att någon vill må dåligt. Därför tror jag inte heller att någon tycker om att hata, för hat är tungt. Jag tror att det handlar om rädsla. Man är rädd för att ge efter, för att släppa taget, för att gå vidare. Kanske man har blivit så van att känna det där hatet inom sig, att man känner att det har blivit en del av sig själv, och att man är rädd för vem man är utan den delen av sig själv. Men det gäller att minnas, att man har ju varit någon också innan man började hata. Och man kommer att vara någon utan det där hatet efteråt också. Man kommer att vara samma människa, möjligtvis vara lite gladare och må bättre. För det tar på krafterna att hata.

Har ni hört ordspråket "Att protestera är som att cykla med handbromsen i. Det går i början, men blir tungt i längden."? Lite liknande känner jag att det är med att hata. Man kanske inte ens märker det medan man går omkring och bär på det, men om man släpper taget och låter hatet gå, då känner man vilken lättnad det är. Kanske man först då känner tyngden som legat på ens axlar och bara vuxit för var dag som gått. Ni kanske har märkt också hur man bara ser allt negativt med personen man hatar? Man vrider och vänder, hör man något positivt om hen hittar man på bortförklaringar och vrider det till något helt annat än det egentligen är, för man är övertygad om att det inte kan finnas något positivt med den personen. Och varje liten negativ sak man får veta överdriver man stort, för tänk nu vad hemsk den där människan är! Man ser det man vill se och hör det man vill höra. Det är inte bra att gå omkring och bära på hat, för man kommer bara längre och längre bort från sanningen hela tiden. Och desto svårare blir det att släppa taget. Det krävs mera styrka för att klara av det. Men kom ihåg, man gör sig själv en stor tjänst, ger sig själv en underbar gåva, om man bestämmer sig för att förlåta, släppa taget, gå vidare. Man lyfter tyngden från sina egna axlar, låter mörkret flyga förbi. Låter känslan av att man inte orkar längre försvinna. 

Så nästa gång du tänker eller säger "Nej, jag orkar inte längre", fundera då på vad det är du inte orkar med och vad du måste göra för att bli av med det. För det går alltid. Alla har chansen att må bra, och alla förtjänar att leva ett underbart liv.