Du är inte hos mig idag, men du finns alltid i mina tankar.

Det är länge sedan jag skrivit om Molle här på bloggen. Mest för att det mest är fyllt av ångest för mig. Som ni vet, om ni följt min blogg så länge, betyder min katt Molle massor för mig, vi har gått igenom otroligt mycket tillsammans och hon är en av mina bästa vänner, en av dem som står mig närmast. Hon har sett sidor av mig som ingen annan sett. Men när jag i höstas flyttade till min nya skolas campus fick jag inte ta med henne. Först bodde hon hos mamma ett tag men de ville inte ta hand om henne och hon hade det inte bra där så hon flyttade till en av mommos vänner, en djurvänlig tant i vår by. Det innebar många tårar för mig men jag visste att det var det bästa alternativet för Molle och hon har det bra där. Plus att jag får tillbaka henne när jag kan ta hand om henne igen, hon är fortfarande min. Saken är bara den att jag är rädd att det är en lite för optimistisk plan att jag ska kunna ta hand om henne under mina följande studieår. 1) Jag måste hitta en lägenhet där man får ha husdjur. 2) Om jag kommer in till psykologi eller far till socionom vill jag bo med Tavi och hon har en hund. 3) Min pojkvän är pälsdjursallergiker. 4) Molle fyller elva år idag och kanske inte känner sig så öppen för en massa förändringar hela tiden. 5) Jag kommer antagligen att vara väldigt lite hemma, varken under veckorna eller veckosluten, så Molle skulle bli väldigt ensam. Listan kan fortsätta hur långt som helst. Hon har det nog bättre där hon är nu, det vet jag, men jag älskar henne så otroligt mycket och vill ha henne hos mig. Man vet ju inte hur länge jag studerar, hur länge det tar tills jag kan ta hand om henne på allvar igen, och hon fyller som sagt redan elva år. Jag har i och för sig på känn att hon kommer att bli världens äldsta katt, så som jag kommer att bli världens äldsta kvinna, så visst kan jag ju ännu få chans att ha henne hos mig igen även om jag inom de närmaste åren inte skulle ha möjlighet till det. Detta är så sorgligt att jag inte orkar tänka på det, vi får väl se vad livet för med sig.

Grattis på födelsedagen, mitt hjärta. Jag hade velat komma och hälsa på, men min kropp bestämde sig för att säga åt mig att det inte är okej att strunta i att vila och straffade mig med feber och snuva. Jag kommer en annan dag. Jag hoppas att du har det bra och njuter av våren, så som du brukar.

Så stod det på kortet som jag fick av två av mina underbara, ljuvliga, kära dansvänner från hemorten igår när de var och titta på vår Dansafton. TACK snälla ni! <3

Jag hade en alldeles härlig dag igår. Vi hade alltså Dansafton; en föreställning som vi studerande själva ordnat. Vår sista dansafton. Och sista dagen som vi alla var tillsammans. Vi slutar skolan först 13.5, men en del har så mycket inträdesprov att de inte hinner komma hit mera. DET FÅR INTE VARA SÅ! 

Hela föreställningen gick bra och det var verkligen roligt. Vi fick otroligt bra feedback efteråt, så publiken verkade tycka om det. När det var över och vi alla samlades tillsammans med vår lärare och vår teknikmästare började största delen av oss gråta, inklusive jag förstås. Jag kan inte förstå att det här året håller på att ta slut. Jag har på känn att vi kommer att gråta varje dag den här sista tiden. Men mer om det tänker jag inte prata nu, för än har vi tid kvar!

Igår ordnade dessutom vi en sitz med studeranderådet, så efter att ha pratat med publiken och städat efter oss bar det av dit. Jag var först lite osäker på om jag skulle gå dit eller inte, eftersom jag inte dricker alkohol och tänkte att jag antagligen är otroligt slut efter dansafton. Men när det visade sig att många faktiskt var på väg dit bestämde jag mig också ganska snabbt för att ändå gå, eftersom tiden är så kort och jag vill vara med alla så mycket som möjligt. Och oj så roligt det var! Efter att ha ätit och lekt och sjungit snapsvisor och skrikit och bankat i borden och stått upp på stolarna skuffade vi borden åt sidorna och dansade istället. Fråga mig inte hur jag och alla andra dansare orkade, men dansade gjorde vi, hur länge som helst. Och det var så bra stämning och helt fantastiskt roligt! Ibland "fick jag syn på mig själv" och insåg hur lycklig jag var. Och hur mycket som hänt under detta år. Hur mycket jag trivs i den här skolan med de här människorna. Jag vågar släppa loss och både dansa och sjunga helt galet. Och njuta fullt ut. Jag hade inte druckit något annat än vatten på hela kvällen, men jag var minst lika glad och igång som alla andra. JAG VILL INTE LÄMNA DET HÄR!

I säng kom jag först lite över tre och min telefon berättade att det är 4h 22min tills väckarklockan ringer. Men upp ur sängen kom jag imorse och Gagat har jag till och med. Känner mig lite smådöd, men vad gör det. Livet både ler och gråter just nu; ler för att det är så otroligt underbart, och gråter för att allt börjar ta slut. NJUT VARJE MINUT!

  Världens bästa klass, jag vill inte lämna dessa människor!

Igår var det helt underbart ljuvligt soligt varmt vårväder, det firades bl.a med att fixa igång båten för sommaren och grillining. Sommaren verkar verkligen vara på väg nu, och jag njuter för fulla muggar. Brukar jag varje år se fram emot sommaren så här mycket?

Jag har inte så stora sommarplaner i år, kanske det har att göra med att en av dem som jag kommer att vara mest med och vanligtvis smider planer med har varit i Nya Zeeland hela året och inte kommer hem förrän i juni. Jag saknar henne!!! Nåja, jag tänkte i alla fall dela med mig av de sommarplanerna/drömmarna jag har:

Jobba på posten. Åtminstone hela juni och juli. Känns bra att ha jobb där igen och att jag för en gångs skull fick veta det väldigt tidigt, och det var skönt att inte behöva söka något annat. Tycker synd om alla mina vänner som stressar med det och skickar in ansökning efter ansökning utan resultat. Att jobba på posten innebär otroligt tidiga morgnar, men varje helg är ledig och jag brukar vanligtvis sluta ganska tidigt så man har också eftermiddagarna och kvällarna ledigt.

Vara med vänner. Massor. Speciellt med två av dem har jag på känn, hehe. Ska bli ljuvligt att få vara med Tavi igen!

Fota mycket. Jag gör det allt för sällan, men vill ju föreviga denna tid av mitt liv.

Vara ute massor. I min fantasi ser jag hur jag cyklar varje gång jag vill ta mig från en plats till en annan. För på sommaren är det ju alltid otroligt fint väder, finns inte en enda regning dag, eller hur?

Förhoppningsvis delta i ett dansläger i Belgien. Jag har ansökt till Dance dance dance - Summer school som ordnas för finländska och belgiska ungdomar i Belgien. Bara tio stycken från Finland får dock möjlighet att åka, men jag hoppas verkligen att jag kommer med för programmet låter så härligt! Det skulle ske i början av augusti.

Flytta. I slutet av sommaren kommer jag att vara tvungen att flytta igen. Vart har jag ingen aning om haha, men det får vi ju se sedan.

Ärligt talat har jag ingen aning om hur min sommar kommer att se ut. Men jag har på känn att den kommer att bli alldeles ljuvlig. Och jag hoppas verkligen på att vädret kommer att vara bra!

  Skulle vara världens härligaste om vädret kunde vara som det var i Nya Zeeland...

Har ni några planer för sommaren?

Och jag har gått igenom bilderna! Här kommer de första.

Jag är så lycklig över att jag fått lära känna dig, kunde inte ha fått en bättre rumskompis!

Förbereder vår turistrunda.

    Jag önskar att Finland också hade så färgglada byggnader.

    Ihanat tytöt. <3

Det är två år sedan nu. Alltså haha wow, jag blir ju nästan lite imponerad själv. Det var SÅ roligt att göra den här dansen! För er som inte vet, eller glömt, var detta mitt s.k intensivstudiearbete i skolan, jag skrev en rapport om hur den moderna dansen uppkom från baletten, och så koreograferade jag denna "anti-balett"-dans, haha. Egentligen gjorde jag detta projekt bara för att jag ville göra en ful dans. Lyckades jag?

Tanken som jag nu kommer att presentera väcktes i vintras när jag tillsammans med rumskompis gjorde test som skulle berätta vilka vilka yrken som passar oss, och det gång på gång frågades om man värdesätter en rik fantasi eller en realistisk uppfattning mera, om man är typen som drömmer och fantiserar eller den som står med båda fötterna stadigt på jorden, och så vidare. Då insåg jag nämligen, att jag har båda dessa egenskaper. Och inte vet jag vilken som är starkare eller vilken jag tycker är viktigare.

Jag beröms ofta för att jag är så realistisk, står med båda fötterna på jorden, och har en så klar uppfattning om verkligheten. Samtidigt drömmer jag om att dansa i melodifestivalen, att bo ovanför molnen och att bli världens äldsta människa, och skrämmer min pojkvän när jag pratar med mjukisdjur och försöker övertala honom om att de visst har känslor. 

Är det det här som min lärare menar när hon säger att jag har en så underbar och värdefull attityd? Att jag klarar av att drömma hur stort och galet som helst, och till och med ibland vågar tro att mina drömmar kan bli verklighet, samtidigt som jag är väldigt verklighetstrogen och ser på livet med öppna och klara ögon. 

Jag förstår inte varför det alltid ska vara antingen eller. Lika bra kan det ju vara båda. Jag älskar att drömma och skämta och flyga ovanför molnen. Men jag älskar också att på allvar planera och hitta på BCDE..ÅÄÖ-planer. Det är möjligt att både fantisera och tänka realistiskt. Det är möjligt att tro på magi och samtidigt vara en väldigt logiskt tänkande person. Det är möjligt att befinna sig bland stjärnorna men ändå stå stadigt på jorden. 

Och vet ni vad? Det är underbart att leva på det sättet. Ni får gärna följa med mig.