Alina hade en lång skoldag idag, så det var redan ganska mörkt när hon gick hemåt. Hon hade börjat tycka väldigt mycket om vägen genom parken medan hon hade gått där för att få träffa kvinnan igen, eller ja, Karin då. Därför gick hon den vägen nu också, fastän hon inte längre behövde söka efter Karin. Dessutom var den vägen längre, så det tog längre tid för henne att komma hem. 

Medan hon gick där mellan de vackra, ståtliga träden, Alina tyckte verkligen om frusna träd, och de stora buskarna som gjorde så att det kändes att gå i en värld helt skild från omvärlden, tänkte hon på sina nya vänner. De måste nog undra var jag håller hus, tänkte hon. De hade bestämt att Alina skulle hälsa på dem på lördagen, men hennes föräldrar hade hållit henne inlåst. Varje rörelse hon gjorde nu gjorde ont, på grund av alla blåmärken. Hon såg inte klok ut.

Plötsligt hörde Alina hur någon, eller något, rörde sig i buskarna. Hon stelnade till. Vad kunde det vara? Det lät som något ganska stort... Tänk om det var en björn! Eller en mördare som alldeles strax skulle komma och sticka kniven i henne! Det skulle just vara typisk om hon skulle dö nu, just när hon hade träffat så underbara människor...

Hon hörde ljudet igen. Alina såg sig ängsligt omkring, visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde ju inte springa i det här skicket, hon skulle inte ha någon chans mot vad det än var som gömde sig i buskarna. Hon var så rädd att hon glömde bort att andas.

Då hörde hon plötsligt fnitter. Hon andades ut. Såklart, det var ju bara några ungar som lekte bland buskarna! Lättat fortsatte hon sin färd hemåt.

Hon hörde hur det brakade och knakade i buskarna bakom henne, hur viskande barnröster uppmanade varandra att vara tysta. De smyger antagligen på sina föräldrar, tänkte Alina och log för sig själv. Det brukade hon också göra när hon var barn.

- BU!

Alina hoppade till, inte så mycket för att hon blivit skrämd, mera på grund av smärtan som gick genom hennes kropp när Mathias lätt hade knuffat till henne i ryggen. Barnen började skratta, glada över att de lyckats skrämma henne. Men när de märkte att hon hade ont tystnade de genast, och glädjen blev till oro.

- Förlåt, gjorde vi illa dig? Det var absolut inte meningen! sa Andreas, den äldsta av dem. Han var åtta år, och tillsammans med sin storasyster Lina hade de kommit till "lägret" för två år sedan. De hade blivit lämnade mitt ute i skogen när deras föräldrar inte längre hade råd med dem. Patricia, en av de vuxna på lägret, hade hittat dem just och just vid liv när hon hade gått och plockat svamp.

- Det är okej, det var inte ert fel, jag råkar bara ha ett blåmärke just där. Oroa er inte, försäkrade Alina dem.

Barnen suckade lättat, men de märkte att inte allting stod rätt till med Alina.

- Hur mår du? frågade Mathias och såg in i hennes dystra ögon.

- Åh, jag mår bra, är bara lite trött efter skoldagen, ljög Alina och vände bort blicken. Hon ville inte oroa barnen.

Barnen såg menande på varandra. Ingen av dem köpte hennes lögn, och ville hjälpa sin nya vän. 

- Kan du inte följa med oss hem? Du kom ju inte i lördags, alla skulle bli så glada av att se dig.

Det var söta lilla Maja som bjöd Alina hem till dem. Alina tänkte efter en stund. Hon borde ju inte gå, mamma och pappa skulle bli ursinniga, men hon ville verkligen träffa dem, speciellt Karin. Hon behövde tröst och stöd. Dessutom hade ju Maja rätt, hon hade inte kommit i lördags.

- Ja tack, jag kommer gärna, log hon.

- Alina!

Karin och Ann gick emot dem så snabbt de såg Alina och barnen komma. Alina tyckte att det värmde att se någon komma en till mötes på det där sättet.

- Vi var så oroliga, varför kom du inte i lördags? frågade Karin så fort de möttes. Sedan såg hon hur mörkret hade tätnat hos Alina, och tog hennes händer. 

- Men kära barn, vad har hänt?

Som så många gånger förut fick Karins omtänksamma utstrålning Alinas ögon att tåras.

- Kom här.

Karin lade tröstande armen om Alina och tog henne in i det stora tältet, där de satte ner sig i en hög av kuddar. Karin vände sig mot Alina och såg in i hennes trötta ögon.

- Alina, vad har du varit med om?

Alina började gråta. Hon hade aldrig förr berättat för någon om hur hon blir behandlad hemma. Hon visste att hon kunde lita på Karin, men skulle hon klara av det?

Karin tog varsamt bort håret från Alinas ansikte och såg medlidande på henne. Alina drog ett djupt andetag.

- Mina föräldrar... började hon. Hon märkte att det inte kom som en överraskning för Karin. Karin kramade hennes händer.

- De behandlar mig illa. Det är som om jag vore deras slav. När de i fredags kom hem blev de så arga för att jag inte gjort allt de uppmanat mig att göra, så de höll mig inlåst hela helgen. Därför kunde jag inte komma hit. De skulle döda mig om de visste att jag är här nu.

Alina såg ner. Det var skönt att få det ut till någon, i alla fall en del av historien. Karin omfamnade henne.

- Lilla vännen... Du kan stanna här i natt.

Alina satt nästan i Karins famn, och de satt så för en lång stund. Alina bara andades och tog in känslan av att ha någon som bryr sig. Efter en stund såg Karin upp.

- Hej William, sade hon tyst.

Alina rätade på sig. Vid tältöppningen stod en kille som hon inte hade sett förut, han såg ut att vara i ungefär samma ålder som hon, kanske lite äldre. Hon såg honom inte så tydligt, men hon kunde se att han hade långt, mörkt hår. Han såg ursäktande på dem.

- Förlåt om jag stör, jag tänkte bara berätta att maten är färdig. Men kom när det passar.

- Tack så mycket, vi kommer snart, log Karin till svar.

När William gått ut vände sig Karin mot Alina igen och tog hennes händer.

- Du kan vara trygg här mitt barn. Du får sova här inatt och gå till skolan imorgon härifrån. 

- Tack, du kan inte ana vad det betyder för mig, sa Alina svagt.

- Inget att tacka för. Nu får du komma med och äta om du vill, men du får också bli här och vila.

- Tack, jag kommer alldeles snart.

Alina kände att hon behövde lite tid för sig själv innan hon träffade de andra. När Karin gått ut lade sig Alina ner och drog flera djupa andetag. Hon hade en så otrolig tur som träffat Karin. 

När hon kände sig redo steg hon upp, rufsade om håret lite, drog ett sista djupt andetag och gick ut till de andra där de satt runt elden. Precis som förra gången välkomnades hon av många varma leenden, det varmaste kom den här gången från William.

Måste bara än en gång säga det; Jag älskar de här danserna som vi håller på med just nu! Kan så bra leva mig in i stämningen och dansa fullt ut, såå skönt!

Är otroligt nöjd över den här dansterminen, jag tycker själv att jag har gått supermycket framåt, kanske inte så mycket fysiskt, men psykiskt. Om man kan säga så :p Vad jag menar är att jag har börjat uttrycka mig ännu bättre, på timmarna vågar jag göra galna koreografier och använda även minspel, och på uppvisningarna dansar hela jag, båda insidan och utsidan. Jag vet inte när jag senast har kännt mig såhär avslappnad som jag gjort idag efter uppvisningen, det är så härligt! Jag är väldigt glad över att jag började dansa tre gången i veckan, det ska jag absolut fortsätta med! Fastän jag har så lite tid för annat blir jag inte trött eller utbränd, eftersom dans är avslappning för mig och ger mig så mycket energi. Kunde skriva hur mycket som helst om min kärlek till dansen, men nu måste jag gå i duschen. ;)

Tack för det här dansåret, till mina dansvänner och lärare! <3

Kramar // Unia <3

Jag kan inte förstå att 2012 snart är slut... Minns när det bytte år som om det vore igår, det var en så otroligt stor förändring för mig. Det är häftigt hur mycket man kan ändra på genom att bara bestämma sig för att livet ska bli bättre. Är du missnöjd med ditt liv? Bestäm då att 2013 ska bli det bästa året i ditt liv, hittills! Och kämpa för att det ska bli bra, det ger resultat, jag lovar. :)

Nu hade jag tänkt göra samma lista som jag gjorde ifjol, ni som minns den kan ju se hur det har förändrats. Om någon vill kan jag nog också publicera den som den var för ett år sedan? Mycket har förändrats kan jag säga, och det är jag otroligt glad för! :)

Hur har ditt 2012 varit? Bra! Det har gått snabbt, men mycket har hunnit hända :)

Blev du kär i år? Jo! Hittade mitt livs stora kärlek :')

Vad önskar du att du gjort mer?  Skrivit.

Vad önskar du att du gjort mindre? Varit blyg.

Vem har du umgåtts med mest? Fanny eller Ida har jag på känn :)

Bästa minnet från 2012? Språkresan, dansuppvisningar, Talang Åboland, Sanna Nielsen, Kulturkarnevalen... :)

Är det något du saknar 2012 som du vill ha år 2013? Jo, bl.a min biologi- och geografilärare...

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare :D

Var det mest lugna hemmakvällar eller vilda partykvällar? Hemmakvällar

Vem/Vilka saknade du? Många, man saknar ju alla nu som då. En som jag saknade hela året är Trolle... <3

Största misstaget? Slösa energi på sådana som inte förtjänar det.

Hur många hade du sex med? 0

Tror du att år 2013 kommer blir bättre? Det tror jag faktiskt :D

Vad gjorde dig riktigt glad i år? Sanna vänner, dans, nya människor, komplimanger :) <3

Hur många kysste du? Ingen.

Har du några löften inför år 2013? Fortsätta leva livet som mig själv och utvecklas, fortsätta dansa tre gånger i veckan, skriva något. :)

Har du haft ett förhållande under 2012? Jo, det varade kanske en halvtimme ;)

Hur skulle du beskriva din stil 2012? Färgglad :D Kan inte alls tänka mig mig själv i de kläderna jag hade förut :p

Vart reste du nånstans? Tyskland, England, Paris :D

Vad ser du mest framemot med år 2013? Hm... Livet :D

Kramar // Unia <3

Alina satt på kemilektionen, men hon kunde inte alls koncentrera sig. Det enda hon hade i tankarna var gårdagskvällen. 

Alina hade såklart börjat gråta av Karins ord, hon hade inte vetat att det var så tydligt att hon mådde dåligt. Hon hade börjat gråta dels för att hon blev så rörd, det var så skönt, men samtidigt hemskt, att höra någon säga att hon levde i ett mörker, för det var ju sant, och det var så rörande att någon, som Alina dessutom inte ens kände, ville hjälpa henne. Men dels hade hon också börjat gråta för att ingen annan hade brytt sig, någon måste ju ha märkt att hon mådde dåligt när en vilt främmande person genast märkte det. Visst, ingen annan hade sett henne gråta, men... Alina hade en känsla av att det inte bara var hennes tårar som hade fått Karin att inse hennes mörker.

Så Karin hade dragit in Alina i en kram och tröstat henne tills tårarna till sist tog slut, redan för andra gången under deras korta bekantskap. Man kunde inte ens kalla det bekantskap, de hade ju inte vetat något om varandra.

När Alina hade slutat gråta och tittat upp var Ann och Mathias borta. Karin hade med armen om Alina sakta börjat gå bort från torget i den allt kyligare kvällen. Alina hade inte haft en aning om vart det var på väg, men hon litade på Karin. Hon kände att den kvinnan hade ett enormt hjärta och verkligen på allvar menade att hon ville hjälpa Alina ut från mörkret. 

Medan de gick hade Karin berättat saker som Alina tyckte var helt fantastiska.

- Hmm-hmm.

Alina ryckte till. Rakt framför hennes ansikte stod hennes lärare Hans och blickade surt in i hennes ögon. Hela klassen var vänd mot Alina.

- Lektionerna är inte till för att dagdrömma. De är till för att lära sig. Kan du berätta för mig vad vi går igenom just nu?

Alina sjönk ihop. Nej, det kunde hon inte... Men när hon höjde blicken och skulle svara märkte hon att rubriken stod på tavlan.

- Funktionella grupper, svarade hon.

Hans hade såklart inte väntat sig att hon skulle kunna svara, så nu mumlade han bara något oförståeligt. 

- Hmm... I fortsättningen skulle jag gärna se att du gör anteckningar.

Han gick tillbaka till sin plats vid tavlan och fortsatte undervisa som om inget hade hänt. Det var så typiskt lärare! De kunde aldrig erkänna sina misstag...

Karin hade berättat att hon, och likaså Mathias och Ann, var hemlösa. Hon hade berättat att de, tillsammans med ett tjugotal andra människor, bodde i ett sorts läger. Alina kunde inte förstå hur människor utan hem kunde ha så mycket glädje och värme inom sig.

Karin hade också berättat att alla i lägret hade på olika sätt ett mörkt förflutet, som gjorde att de hade hamnat på gatan. Hon berättade att Ann till exempel hade blivit utkastad av sin dåvarande pojkvän när hon hade blivit gravid med Mathias. Hennes föräldrar hade inte heller velat ha något med henne att göra, så hon hade inte haft någonstans att ta vägen. Karin hade redan då bott på lägret och när de en kväll hittat Ann sovandes på en parkbänk hade de tagit hand om henne. 

Men Karin hade inte berättat om sig själv. Alina förstod att hon inte ville tala om det, så hon hade inte frågat. Men hon kunde inte låta bli att undra...

När de var en bit utanför den lilla stan hade Karin sagt att de snart var framme. Alina hade snart hört upprymda röster och sett rök stiga från en öppen eld. Och hon hade inte kunnat tro sina ögon när hon till sist såg det så kallade lägret.

Det hade varit som att komma till en helt annan värld, en sagovärld. Människor i alla åldrar satt glada och förväntansfulla kring en lägereld. De pratade, eller mera viskade, med varandra, det verkade som om de väntade på något. När de märkte att Karin och Alina hade anlänt vände sig alla mot dem. Ögonen hade glittrat i skenet från elden, och Alina kunde se att Ann vinkade till henne och hon vinkade tillbaka. Hon hade sökt med blicken efter Mathias, men hittade inte honom.

- Välkommen hit till oss Alina, mitt namn är Maria, hade en äldre kvinna med mörkt hår och vänliga ögon sagt. Ni kom precis i tid för Lucia.

Alina hann bara le till svar, för just då hade de hört första tonerna av Sankta Lucia, och Karin och Alina hade flyttat sig till de andra, som också steg upp. Alina visste inte varifrån sången kom, men hon märkte att alla andra tittade mot det stora tältet, så hon gjorde det samma. Och mycket riktigt, snart kunde man se Lucias ljus och sedan hela långa följet efter.

Visst hade Lucian på torget varit vacker, men detta... Alina kunde inte förstå att det var verklighet. Det var en flicka med vågigt, blont hår som var lucia, hon såg ut att vara ungefär i tio-års åldern. Efter henne kom ett gäng med pojkar och flickor som antagligen var mellan två och femton år. I varenda ett av barnen bodde det en lucia, det såg man tydligt och klart. Igen en gång hade tårarna fallit nedför Alinas kinder, och hennes hjärta svällde av värme. Aldrig hade hon sett något så magiskt i hela sitt liv. 

Efter Lucian hade Alina vänt sig till Karin.

- Hur kan ni alla vara så... äkta? Jag har aldrig förut träffat människor som är så fulla av kärlek och ljus, ni får mig nästan tro att jag drömmer.

Karin hade lett mot Alina.

- Vi har lärt oss att vara lyckliga för det vi har, istället för att vara olyckliga över det vi inte har. Somliga av barnen har inte ens sett något annat liv. Vi gör helt enkelt det bästa av det vi har.

Resten av kvällen hade Alina känt sig bättre än hon någonsin kunde minnas. Alla hade tagit med henne i gemenskapen, tagit emot henne med öppna armar. Karin hade visst sagt att de var hemlösa, men när Alina låg i sängen den kvällen hade hon kommit fram till att ett hem inte är det samma som ett hus, och hon tänkte, att hon aldrig hade sett ett mer hemtrevligt hem än just Karin och de andras läger.

När Alina kom hem från skolan insåg hon panikslaget att hon inte var färdigt med julstädningen! Och det var idag mamma och pappa skulle komma hem! Vad skulle hon göra? Men så kom hon att tänka på sina nya vänner, drog ett djupt andetag, och bestämde sig för att bara göra klart så mycket hon hann, och börja sitt eget rum. Och hon tänkte inte köra sig själv alldeles slut.

Alina hade redan hunnit somna när hon hörde nyckeln vridas om i låset. Hon suckade djupt, varför måste de komma hem nu? Självklart tog de ingen hänsyn till henne, utan klampade och pratade i helt vanlig volym. Alina kunde känna hur de stelnade till när de upptäckte att huset inte var färdigt inför julen. Hon hade gjort vad hon hunnit, vilket faktiskt var ganska mycket, men fönstren i tamburen och hallen var ännu otvättade och hade sina vanliga gardiner. Julpynt hade hon inte heller hunnit med, men det hade i och för sig inte heller stått på listan.

Föräldrarna kom in i hennes rum med tunga, bestämda steg. Alina låtsades sova, men mamma drog bort hennes täcke så pappa fick tag om hennes smala armar och lyfte upp henne. Sedan var det bara att knipa ihop, hålla smärtan som uppkom av de fula orden och slagen, som var värre än någonsin, inom sig. Alina hade ingen kontroll över hennes mycket starkare och större föräldrar, och när de äntligen släppte henne föll hon ner på golvet som en trasa, där hon blev liggande.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för eventuella fel när det gäller tidsformer. Det blev otroligt krångligt att skriva på det där sättet så jag skrev bara så som det naturligt kom. Hoppas det inte blev allt för fel. 

Vad tycker ni hittills? :)

Kramar // Unia <3

Torsdag, och ännu var Alina inte alls färdig med allting som skulle vara gjort tills mamma och pappa kom hem. Hon hade dammsugit och torkat damm och så, men bara som en vanlig städning. Tvättkorgen och diskbänken var tomma, för det var ju något som Alina också hade nytta av. Men huset var inte alls i ordning inför julen. Hur kunde någon tänka sig att hon skulle lägga ner all sin lediga tid på städning när hon äntligen kunde dansa fritt? Trots det tänkte Alina gå till torget för att se på luciatåget. Det hörde ju till. Lucia var en tradition som hon uppskattade nästan mera än själva julen. 

Lucias mörka hår var vackert tillsammans med den vita klänningen, de vita, långa ljusen och den gröna kransen. Det var så stämningsfullt när hela det ovanligt långa luciaföljet sjöng så klart och fint Himlen i min famn. Alina började gråta av värmen som spreds inom henne, den gick från hjärtat ända ut i fingrarna och ner till tårna. Det var bara snön som fattades...

En liten pojke som sett hennes tårar närmade sig blygt, men hon märkte inte honom förrän han försiktigt gav henne en kram. Eller rättare sagt; gav hennes ben en kram. Alina blev så rörd, så utan att tänka lyfte hon upp honom i famnen.

- Varför gråter du? frågade pojken, och såg på henne med sina stora, klara ögon.

- Det är så fint, förklarade Alina.
- Men då ska man ju vara glad, inte ledsen, tyckte pojken.

Alina log.

- Ja, du har rätt, förlåt, skrattade hon och torkade bort sina tårar. Vad heter du, min vän?
- Mathias.

- Vilket fint namn. Jag är Alina. Tycker du att Lucia är fin?

Mathias sken upp.

- Mmm, alla är fina. Också du, och också jag.

Alina blev så rörd att hon inte visste vad hon skulle säga. Hon kunde inte minnas att någon förut hade sagt att hon var fin. Hennes ögon fylldes av tårar igen. Men nu såg Mathias på luciaföljet som var påväg ut, så han märkte det inte.

- Tack. Ja, alla är fina, viskade hon och kramade om honom lite hårdare.

När luciaföljet var borta såg Mathias på Alina igen.

- Är jag inte tung att ha i famnen så länge? undrade han.
- Nejdå, jag orkar nog, log Alina.
- Mamma brukar alltid säga att jag väger som om jag ätit sten efter att jag varit i hennes famn ett tag. Du är stark.

Alina skrattade till.

- Var är din mamma nu?
- Vi kan gå och söka upp henne om du vill?
- Det kan vi göra.

Alina släppte ner Mathias och så gick de hand i hand genom folkmassan i jakt på hans mamma.

Efter en stund fick Alina plötsligt syn på kvinnan som hittat henne i parken den där kalla söndagsmorgonen. Samtidigt utbrast Mathias Där är hon!, släppte hennes hand och sprang iväg till en lite yngre kvinna som stod och pratade med den vänliga kvinnan.

Alina tvärstannade. Hon hade längtat i nästan två veckor efter att få träffa kvinnan igen, men nu när hon såg henne blev hon livrädd. Vad skulle hon göra? Vad skulle hon säga? Hur skulle hon bete sig? Hej, det var mig du hittade sovandes på en parkbänk tidigt på första advent. Jag har tänkt mycket på dig efter det. Så kunde hon ju inte säga heller!

Alinas hjärna blev tom för en sekund. Men när hon sedan vågade se in i kvinnans ögon mindes hon varför hon hade tänkt så mycket på henne, och all rädsla försvann. Kvinnan kände också igen Alina, hon log mot henne och Alina log tillbaka.

- Nämen hej vännen, trevligt att ses igen. Skönt att se att du inte har frusit ihjäl.

Alina skrattade till.

- Nej, jag har lyckats hålla mig vaken under mina promenader efter den där dagen.

Kvinnan log.

- Jag glömde helt bort att presentera mig sist, mitt namn är Karin. Och det här är Annette.

Karin visade på Mathias mamma, som just nu höll på att snyta näsan på Mathias. Annette tittade upp.

- Du kan kalla mig Ann, log hon.

- Hej, trevligt att träffas, jag är Alina. Du har en härlig son.

Ann skrattade och rufsade om Mathias blonda, lockiga hår. Sedan vände hon sig till Karin.

- Så Karin, jag antar att det här är flickan du berättade om?

Alinas hjärta började slå hårdare. Hade Karin gått och berättat om henne till alla hon känner? Vad hade hon sagt? Förhoppningsvis inget pinsamt... Alina visste inte vart hon skulle se, så hon lät blicken falla till marken. På något sätt kändes det tröstande att Karin hade talat om henne, för det kunde betyda att också hon tyckte att deras underliga möte var något speciellt.

- Jadå, detta är flickan som jag räddade från att frysa ihjäl. Och jag önskar att jag också kunde rädda henne ifrån mörkret.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vem är de där människorna egentligen? Fortsättning kommer redan imorgon! :)

Och förlåt Karin för att jag använde ditt namn, men jag tyckte bara att hon passade att heta Karin ;) Hoppas det inte blir allt för konstigt att läsa :p

Kramar // Unia <3

Nu har jag fått två ja och ett nej, så förlåt Ronja, men jag tänker ha en frågestund med svar i videoinlägg! (Om jag vågar publicera videon sen, hehe...)

Så, jag har två krav för att det ska bli av!

1. Minst fem personer ska ställa frågor (ingen skillnad hur många frågor per person)

2. Jag vill ha in minst 20 frågor allt som allt.

Så, hmm... Fråga på! :D Bara fantasin (och latheten) kan stoppa dig! ;)

Kramar // Unia <3

Alina låg i sin säng och läste när hon hörde dörren slås igen efter mamma och pappa. Hon hade ingen aning om vart de skulle men blev plötsligt på mycket bättre humör! Hon lade undan boken och bytte om till sina röda leggings och Dance-T-skjortan som hon fått av Emilia i julklapp efter att ha visat henne en av sina koreografier. Sedan gick hon till hallen, husets största rum, och skuffade undan möblerna. När hon till sist lyckats skuffa också den tunga fåtöljen mot väggen gick hon efter Adeles skiva och lade den i CD-spelaren. När musiken kom på började hon med mjuka rörelser värma upp sin kropp tillsammans med musiken. Det var en så befriande känsla! Hon lät kroppen röra sig fritt, stängde av hjärnan och bara dansade. 

Alina hade alltid älskat att dansa. När hon var yngre hade hon tagit lektioner, men i och med flytten och att mamma och pappa måste byta jobb hade de inte lika mycket pengar och hon fick inte dansa mera. Så nu fick hon nöja sig med att dansa hemma när ingen annan var där, eller i skolans gymnastiksal om den var ledig när hon hade håltimmar. Hon kunde inte dansa när mamma och pappa var hemma eftersom de inte ville bli påminda om tiden då livet ännu hade varit värt att leva. Om de såg henne nu skulle de bli helt ursinniga... Att se Alina må bättre än de var något de helt enkelt inte klarade av. Det var ju faktiskt hennes fel att de hade varit tvungna att ge upp allting och flytta iväg, lämna hela livet...

This is how the story went
I met someone by accident
It blew me away
Blew me away

It was in the darkest of my days
When you took my sorrow and you took my pain
And buried them away, you buried them away

I wish I could lay down beside you
When the day is done
And wake up to your face against the morning sun
But like everything I've ever known
You disappear one day
So I spend my whole life hiding my heart away

Allting som hände i Alinas liv nu kopplade hon till den där vänliga kvinnan som hon hade träffat för en vecka sedan. För varje dag som gick började hon tveka mer och mer på att kvinnan verkligen var verklig. Fastän hon gått via parken varje dag både till och från skolan hade Alina inte fått syn på henne. 

Nu när hon dansade till Hiding my heart var det kvinnan hon hade i tankarna. Hon dansade ut alla känslor, och medan hon dansade fylldes hon av samma känsla som hon haft efter mötet med kvinnan. När låten tog slut var Alina helt säker på att hon inte hade inbillat sig. Kvinnan måste finnas någonstans. 

När musiken tystnade vågade inte Alina dansa mera, kunde inte ta risken ifall att mamma och pappa plötsligt skulle komma hem, hon visste ju inte hur länge de skulle vara borta. Så hon ställde tillbaka möblerna och sedan gick hon i duschen. När hon efter det gick till köket för att dricka såg hon en lapp på bordet.

Till Alina!

Att göra före vi kommer hem:

- Julstäda hela huset, betyder också att tvätta fönstren och hänga upp julgardiner

- Tvätta alla kläder som finns i tvättkorgen

- Diska allting som finns på diskbänken

- Handla så att allting man behöver finns hemma

- Se till att vi har mat när vi kommer hem

Vi kommer på fredag.

Suck. Alina bestämde sig för att inte göra något av det där idag, hon hade ju hela veckan på sig. Då kom hon plötsligt på; hon hade flera dagar för sig själv! Wow, vilken lyx! Hon brydde sig inte om var hennes föräldrar var, nu skulle hon njuta av att slippa slavdrivarna för så länge. För att fira gick hon till sitt rum, tände andra ljuset i adventsstaken, lade på julmusik och bara andades.

Vad tycker ni om min nya design? :) Vet inte hur länge och hur många gånger jag gjorde om bakgrunden... Heh. Vet inte om jag är helt nöjd ännu helt, men det får vara.

Jag tänkte mest meddela att jag behöver åtminstone en åsikt till för om jag ska göra frågestund+videoinlägg, eftersom jag nu fått ett ja och ett nej haha ;) Så, vad tycker DU? :)

Och jag börjar få lite smått panik för under hela den här ledigheten har jag inte fått något skrivet på julkalendern... :s Men NU ska jag skärpa mig och inte gå och sova innan jag har luciadagen klar! 

Take care <3

Kramar // Unia <3