Jag är en människa som oftast ser lätt på livet, tar emot allting med ett leende, tycker om att hela tiden ha någonting på gång. Men ibland blir det för mycket. Ibland blir jag så stressad att jag bara vill lägga mig i sängen och gråta eller skrika rakt ut i luften. Uppgifter ska lämnas in, texter ska läsas, föreläsningsdagböcker ska skrivas, evenemang ska gås på. En massa deadlines kommer springande, jag förstår ingenting och ingenting blir som jag vill.

När det blir så mycket är det viktigt att kunna koppla av. Att ta ett steg tillbaka och titta på sig själv utifrån. Att se att det kanske ändå inte är så farligt. Att känna efter och inse vad man behöver. Jag har blivit bra på det här. Att stänga av stressen och stiga bort från alla måsten.

Jag tänker nu dela med mig av några tips för vad man kan göra när stressen blir för stor:

1. Andas.

Det låter kanske fånigt, men det här är vad jag säger till mina vänner när de håller på att tappa greppet, när stressen tänker ta över. Andas! Stäng ögonen om det hjälper, och bara andas. Ta några djupa andetag, och känn lugnet sprida sig i kroppen. Jag lovar att det du stressar över inte är livshotande. Med hjälp av andningen kan man försöka ta distans från stressen och se att det inte är sådan panik, egentligen.

2. Ta en paus.

Om det inte är tillräckligt att bara andas, att distansera sig från uppgiften bara för en så kort stund, brukar jag ta avstånd från uppgiften rent fysiskt. Jag lämnar den vid skrivbordet, eller var jag arbetar, och går därifrån. Gör något annat för en liten stund. Tar något mellanmål, städar lite, hämtar posten, pratar med någon. Glömmer bort uppgiften för en liten stund. Sedan återvänder jag och fortsätter med nya krafter.

3. Gå ut i naturen.

Jag kommer från landet och är van vid att vara omringad av natur. Nu när jag flyttat till stan har jag turen att ha en stor skog alldeles i närheten. Natur är gratis och lättillgänglig terapi. När jag blir allt för stressad bestämmer jag mig helt enkelt för att gå ut i skogen. Där kan jag koppla av och glömma allting. Fastän det kan kännas som om man inte har tid är det viktigt att gå ut nu som då, vi behöver frisk luft och motion för att må bra. Ibland tar jag också med mig skolarbetet ut och sitter till exempel i skogen och läser.

4. Gör det som får dig att må bra.

Min största hemlighet till framgång är att våga göra det som just jag behöver. Jag är en dansare, och under min gymnasietid var dansen min största prioritering. Jag dansade minst tre gånger i veckan, och vägrade missa en enda danslektion på grund av skolarbete. Hur mycket jag än hade att göra, hur stressigt det än var, gick jag till dansen. Det tog tid från mig, men gav mig så mycket annat. Utan dansen hade jag inte klarat av det. När jag dansar glömmer jag bort allt som måste göras och kan dansa ut all stress. Dansen ger mig kraft att orka.

Jag går ibland ut i skogen för flera timmar fastän min ”Att göra-lista” är flera kilometer lång. Jag åker ett helt veckoslut till min bästa vän fastän det finns så mycket som jag borde göra hemma. Jag går och lägger mig om jag är trött fastän jag borde sitta uppe och slutföra mina skolarbeten. Jag lägger mig på sängen och gråter om jag inte orkar mera, fastän jag vet att det bara tar ännu mera tid från mig. Jag pratar med min bästis i telefon fastän det finns så mycket annat jag borde göra. Jag påbörjar projekt efter projekt och skaffar bara ännu mera åt mig själv att göra, fastän alla tycker att jag är idiotisk som bara gör allt ännu mera stressigt.

Varför? För att jag behöver det. För att jag vill det. För att det här är mitt liv och jag har rätt att må bra. Allt annat löser sig nog.

Ta hand om dig själv, så klarar du av vad som helst. Känn efter vad just du behöver, och lyssna på det. Jag har alltid lagt mitt eget välmående före skolan, och jag har alltid hört till toppeleverna. Och jag älskar livet.

(Detta var alltså mitt bidrag till Nyytis bloggkampanj som jag nämnde igår.)

Världen är en hård plats, men det finns också goda människor.

Detta är ett påstående som ofta möts av kritik. Likaså påståendet att ingen annan kan älska en innan man älskar sig själv. "Tänk om man behöver någon annans hjälp för att lära sig att älska sig själv? Jag själv har till exempel fått mycket bättre självförtroende sedan jag fick en pojk-/flickvän." är sådant man brukar få höra. Men nu börjar jag förstå sanningen som ligger bakom dessa uttryck.

Om man är väldigt osäker på sig själv har man också svårt att lita på andra. Man har svårt att lita på att de är ärliga när de ger en komplimanger och säger snälla saker. Ännu svårare är det att tro på att de skulle älska en. "Hur skulle någon kunna älska mig?" Detta kan bli väldigt tungt för personen som älskar en, att alltid mötas av misstro och att inte få personen man tycker så mycket om att förstå hur fantastisk hen är. 

Om man är väldigt osäker på sig själv är man ofta så upptagen med att vara just osäker på sig själv att man har svårt att ägna någon annan tillräckligt med uppmärksamhet. När man umgås tänker man mest på hur man själv ser ut, beter sig, vad man säger, och sådant tar upp väldigt mycket tankeverksamhet. Får man en komplimang tar man inte den till sig och funderar på vad den betyder, utan sopar genast bort den och tror inte på att personen som sagt det menar det. Man litar inte på något positivt som någon säger om en, och fokuserar istället på helt fel saker.

Det här är kanske lite extrema exempel, och jag menar ju inte att du aldrig kommer att uppleva kärlek om du inte tycker om dig själv. Och visst kan ofta andra människor hjälpa en med att få bättre självförtroende. Vad jag menar är att jag tror att man måste trivas med sig själv för att av hela sitt hjärta kunna älska någon annan, och för att av hela sitt hjärta kunna känna sig älskad.

Det känns som om stressen börjar få ett ganska starkt grepp om mig med tanke på hur dagarna som jag känner att jag inte orkar längre och helst skulle ligga i sängen och gråta hela dagen börjar bli flera. Antagligen ett tecken på att jag inte dansat på länge - bara min tidtabell skulle tillåta det ska jag verkligen ta tag i det och ta mig till danslektioner för att ta reda på var jag passar in. 

Ikväll smättar regnet mot fönsterrutan och jag bestämde mig för att ta en paus från skolarbetet, koka te, äta lite blåbärspaj och lyssna på fin musik. Det behövs ibland. Och jag inser hur viktigt det är att klara av att koppla av emellanåt, stänga av allt som måste göras och bara leva just nu i stunden. Inte tänka framåt. Bara nu och här. Andas. Just nu mår jag bra.

Har ni förresten märkt att det är just när man inte har tid som man får lust att göra en massa onödiga saker? Som att spela The Sims? Åh så jag skulle vilja göra det nu! Men jag har kommit fram till att jag antagligen kommer att ha tid över för något först efter julen, haha. 

Ta hand om er!

Jag har aldrig varit den som brytt mig speciellt mycket om utseendet, och det syns också. Jag är inte populär bland killar och jag får väldigt sällan kommentarer om mitt utseende. För några år sedan kunde jag ibland vara väldigt ledsen över mitt äckliga ansikte fullt av acne och bli på dåligt humör så fort jag såg mig i spegeln eller en bild på mig. Det hände dock inte så speciellt ofta, eftersom min självkänsla och mitt självförtroende ändå så länge har varit rätt så starka. Och det har ju alltid varit mitt eget val att inte sminka mig, att inte täcka in "det fula". För man är bra som man är och utseende ska inte spela någon roll. Dessutom gör smink bara acne värre.

Nuförtiden är jag dock nöjd med hela mig. Både insida och utsida. Inte är jag ännu heller världens snyggaste/sötaste/finaste, verkligen inte, på den fronten är allt som förut. Men jag har insett att folk ändå tycker om att titta på mig. Och det har fått mig att inse vad som är det bästa sminket av alla: glädje. Jag insåg det på vår sista dansafton. Vår fotograf talade med mig och sa helt underbara saker. Vi pratade om mycket, men det jag nu tänkte dela med mig av var detta; han sa att han minns mig ännu från första dansafton, för att det var en så stor glädje att fotografera mig eftersom jag uttrycker så mycket glädje när jag dansar. Själv när jag såg på bilderna tänkte jag på hur roligt det måste vara att fotografera alla andra för att de är så himla fina/snygga människor, och att jag inte kan vara en speciellt trevlig modell för att det så sällan blir riktigt bra bilder. Men där sa han till mig, att han minns mig och att jag är ett väldigt tacksamt motiv för att jag uttrycker så mycket glädje, för att man ser att jag älskar det jag gör. 

För att ta ett annat exempel från min världens bästa skola nämndes ordet glad/iloinen nio gånger på pappret som jag fick av mina underbara klasskamrater, och resten av kommentarerna innehöll andra formuleringar med ungefär samma innebörd. Jag får också ofta höra att min glädje är en av de bästa egenskaperna hos mig, och har till och med fått höra att vad som än händer så vet man att man åtminstone har mitt skratt haha. När jag var yngre förstod jag inte riktigt hur glad kunde vara en komplimang, "för det är ju en sinnesstämning", men nuförtiden tycker jag att det är något av det finaste man kan höra. Att man är en glad människa. För det betyder att man sprider glädje.

Om någon av er trodde att jag skulle komma med något "riktigt" sminktips, så hoppas jag att ni inte blev besvikna. För visst är detta ett allvarligt sminktips, jag menar det. Uttrycker man glädje behöver man inte smink (inte för att man behöver det annars heller), människor tycker om att se på en för det. Så le, var glad och sprid glädje! 

  Passande nog står det Enjoy life på min T-shirt. Till fotografens blogg.

För ett år och en vecka sedan (ungefär) var mina känslor ett enda trassel. Jag visste inte vad jag själv kände och förstod inte om jag försökte förtränga något för mig själv eller om jag trodde att jag kände sådant som jag egentligen inte känner. Låter det invecklat? Haha, det var det. Men åh, jag minns de där dagarna så väl, med en otrolig glädje och lycka, jag minns pirrandet i magen och leendet som var omöjligt att förhindra när jag tänkte det och innerst inne visste hur det skulle bli. När jag började inse att jag bara själv förträngt mina sanna känslor. För att jag var rädd. Rädd för att det skulle ta slut. Något som inte ännu ens hade börjat. Jag var rädd för att börja något för att jag var rädd för att det skulle ta slut. Vad är det för idé med att leva på det sättet? Om man inte börjar för att man fruktar slutet är det ju samma som om det aldrig skulle finnas - alltså likadant som om det skulle ta slut. Förstås, slut kan göra väldigt ont, men vi kan ju inte leva om vi hela tiden undviker saker för att vi är rädda för att de ska ta slut och våra egna känslor som skulle komma med det.

De saker som varit bäst i mitt liv är också de som har gjort mest ont när de tagit slut. Men det betyder ju inte att jag ångrar att de fanns så länge de varade. Allting kan inte vara för alltid. Mina tio år som dansare i Arkipelag. Jag skulle inte vara den jag är om jag inte hade börjat dansa. Oj så mycket jag gråtit för att det en dag tog slut (eller, ännu är det ju inte helt slut, men... officiellt haha), oj så ont det har gjort i mitt hjärta. Mitt år vid VNF. Jag vet inte hur mycket vi grät de sista veckorna i skolan och hur mycket jag har gråtit efteråt hemma. Ännu kommer det tillfällen då jag bara helt plötsligt börjar tänka på hur mycket jag saknar alla och börjar gråta. Men hur ont det än gör när det är över, så är det verkligen värt det! 

Funderar du på att göra något men inte ännu vågat för att du är rädd för att det ska sluta dåligt? Jag frågar dig då: Skulle det göra dig lycklig? Then go for it! Vad skulle livet vara om vi hela tiden var så rädda för att känna sorg att vi inte ens vågade vara lyckliga? Man kommer nog över sorgen på något sätt, om sorgen ens någon gång kommer, lycka väger mera än sorg och det är just här och nu som vi lever. Och som sagt; kanske det inte ens tar slut någon gång. Man kan inte veta i förväg (visst, med vissa saker vet man ju, som skolor och resor m.m.), så varför vara så rädd för något som man inte ens vet att kommer? Våga leva, säger jag.

Vi tänkte på detta när vi gjorde vår duo till dansafton. Hur ont det kommer att göra att säga adjö, men hur mycket fint vi fick och hur mycket värt det är. Att även om kärlek gör ont ger det ännu mera gott.

Loving can heal, loving can mend your soul. And it's the only thing that I know. When it gets hard, you now it can get hard sometimes, it is the only thing that makes us feel alive.

Jag blev så glad när jag tittade på den här videon. Evynne är en härlig människa och i denna video tar hon upp väldigt viktiga saker som verkligen hjälper en att lära sig leva ett liv i glädje.

Hej! Hur mår du? 

Jag vill att du ska veta någonting. Jag bryr mig om dig. Jag vill veta hur du mår. Jag vill lyssna på vad du har att säga och jag vill prata med dig. Jag vill finnas här för dig.

Vad har du gjort idag? Har du känt dig glad? Inte? Varför inte? Vad är din högsta önskan? Finns det något som du önskar att du hade i ditt liv som du inte har? Ser du fram emot sommaren? 

Vem är du? Är du den du skulle vilja vara? 

Jag vet inte ännu vem du är och därför vet jag inte vad jag ska säga. Men skriv till mig, så får du svar. Skriv till mig, så har du någon som lyssnar. Någon som bryr sig om vad DU har att säga. Du får berätta vad som helst. Vill du inte svara på mina frågor behöver du inte göra det, förstås. Skriv till mig om du vill prata med någon, om vad som helst. Vi kan prata om känslor och livet och hur vi mår, eller så kan vi prata om framtidsplaner och önskningar eller vädret eller politik. Jag vill prata med just dig. Så var inte blyg, jag tar emot alla. Du kan nå mig här på bloggen, facebook eller ddancinginthedark@hotmail.com. Du får naturligtvis vara anonym om du så vill. Det är ju jag i princip också, haha.

Kram till alla er!